Klotter och sjögång på Vestlandet.

bryggan

Bergen är vackert men blött. Nu har jag legat en vecka och pysslat färdigt allt det jag inte fick till före start. I morgon kommer Kerstin och Mia. Sen drar vi till Shetland, om vindarna vill.

Om Sörlandet är som Bohuslän, fast med färre svenska och kanske också norska båtar, så är det ett helt annat land när man passerat Lindesnäs fyr och styr ut i Nordsjön från Skagerak. Vågorna växer, vattnet blir saltare och bergen högre.

pappan

Vi gick in i Flekkefjord i duggregn för att byta besättning. Aina mönstrade av och Ewa Luvö och Calle Cristensen kom ombord, sugna på att skota och segla. Och det fick de verkligen. När vi kom utåt havet brallade det och vi smet igenom en smal kanal ut i sundet innanför Hidra. Vi kryssade mellan fjäll och laxodlingar och när vi kom ut mot havet återsåg Hafsorkestern den höga sjö som Aina hade stiftat bekantskap med från Lindesnes.

Ewa trodde inte hon kunde bli sjösjuk, men det kunde hon. Den här kuststräckan är ökänd för sin kraftiga sjö. Havsbotten grundar upp rejält just utanför kusten, strömmarna trycker på och vinden friskar. I den lilla norska kulingen hade Calle och jag en härlig segling, tills vi kunde ta oss in i Egersund innanför ön Eigeröy. Det är inte gott om hamnar heller på den sträckan.

Autopiloten fick jobba ordentligt och jag kom äntligen på vad han skulle hete, efter långa kreativa diskussioner på facebook. Hafsorkestern var ju muminpappans båt, som jag hittade på en mugg i en designaffär på stan här. Lilla My är ju förstås gummibåten. Men kraftkarlen som ska styra båten får bli dronten Edvard, stark som bara den. Fast nån gång trampar han fel och har ihjäl jobbiga mostrar.

urlast

Nästa morgon preppade Ewa med sjösjukeplåster och vi var beredda att kasta loss för nästa stora hopp upp mot Stavanger. Skulle vi gå in i Lysefjorden och uppleva den där läskiga klippan Preikestolen? Men vi konstaterade att ingen av oss var sugen på att utmana vår svindel. Och så hade jag ett annat bekymmer: Färskvattnet var slut, trots att vi knappt hunnit diska. Varmvattenberedaren hade kokat på kvällen när jag kopplat landström och när jag lyfte på luckorna till kölsvinet badade flaskor och grönsaker i vatten.

Dessutom hörde B&G av sig. De hade upptäckt att jag låg intill deras norgekontor och erbjöd sig att skicka ner en tekniker för att kolla vad som kunde vara felet när plottern gick i loop veckan innan när vi la ut från Grimstad.

Så det blev felsökning i form av ålning under akterkojen, där det uppstått en liten fontän från röret ut från varmvattenberedaren. Som tur var låg hålet så nära beredaren att det gick att kapa röret och sätta tillbaks det igen. Sen drog jag ut kontakten till varmvattenberedaren, så nu har jag inget varmvatten när jag kopplat ström i land. Men det ska jag ju inte göra, jag har ju solpanelerna. Att laga termostaten på beredaren känns som ett onödigt projekt i det här läget.

kjartan

Kjartan från Navico kom och tittade till elektroniken. För låg spänning kan ställa till det förklarade han. Jag hade kopplat allt genom en enda sladd och säkring, det bör man inte göra. Sen visade han hur man startade radarn, som jag bara hade hunnit skruva på plats. Fast när vi gått nästa dag gick den bara igång i nån minut, sen dog den. Aldrig får man vara glad....

Det blev en natt till och ett besök på det tråkiga porslinsmuseet. Ewa hade fortfarande kvar sjösjukeplåstret när vi tidigt tuffade ut genom det undersköna Eigersundet till ett blankt hav. Tio timmar senare, förbi en från havet dötråkig kuststräcka som består av sandstränder och en låg kust, tuffade vi in i kanalerna vid Kvitsöy. Eller, de är ju inte grävda, möjligen lite muddrade, men smalt och labtyrintiskt, tills man kommer in till gammelkajen som numera är gästhamn.

När Heinrich Petersen på 1700-talet var nära undergången i ett oväder vid Kvitsöy lovade han att anlägga en fyr om han överlevde. Tack vare det kom den första vippfyren på ön till. Här har det också funnits jättelika radiomaster som sände NRK på melllanvåg ut över världen. Det hände sig före Internet. Nu är masterna rivna.

Och här har Kystvernet en trafikledningscentral som övervakar trafiken på den här utsatta kuststräckan. Huset ser ut som ett tak täckt med stenplattor av den typ som husen runt omkring har. Allt bevakat av nyfikna får.

Vi hittar en turstig som leder runt ön. Landskapet blir allt vildare och snart känns det som vi vandrar genom Sagan om Ringen. Inte blir det mindre dramatiskt av de handmålade skyltarna som ser ut som Saurons öga.

Om det var gulligt på bryggorna och blomsterträdgårdarna på Kvitsöy så var det desto tuffare miljö på Utsira, känt för sin metereologiska station och sina fyrar. Här är det upptaget i gästhamnen. Den är ockuperad av fiskarna som dragit igång en helt ny verksamhet i hamnen, medan de har sin hemmaperiod från utsjöfisket. De fångar krabbor och läppfiskar.

- Läppfiskar, typ bergyltor och mindre varianter, har plötsligt blivit hårdvaluta, från att ha varit skräpfisk. Laxodlarna betalar bra för dem och släpper in dem till laxen, där de kalasar på den fruktade laxlusen. Berättar Anders Myklebost som driver krogen Dalanaustet i en gammal renoverad sjöbod i norra hamnen Norvåg.

Han hjälper oss hitta färskvatten och säger att vi kan ligga i Sörvåg vid svärfars brygga, vid den till vandrarhem omgjorda sillfabriken. Hzan är också inblndad i UtsirArt, graffittiprojektet som satt Utsira på världskartan. Det började för fyra år sen när man bjöd in några street art-artister att måla på hus och klippor på ön. Sen dess har de haft en artist om året, som också ställt ut i restaurangen.

- I början fick vi bjuda in konstnärerna, men nu står de på kö för att få komma hit, berättar han när vi lunchar på deras utmärkta lapskojs och stekta torsk med lök.

Även här hittar vi en turstig, men vi blit tillräckligt blöta om fötterna av att gå upp till fyren, så vi avstår. Istället går vi hem och hämtar de färska räkorna vi tingat på i affären i Sörvåg.

Vi hade bara tänkt ligga en natt, men vi måste ju ta en promenad. Och den blev lång i det vackra landskapet, mellan konstverken. Helst skulle man ju vilja stanna länge, uppleva allt och bara vara. Men jag har ju en tidtabell att hålla. Gastar som väntar. Och ett Biscaya som börjar storma om jag kommer för sent. Så vi tuffar norrut på morgonen och hittar en liten naturvik att kasta det nya ankaret i.

Så när vi tuffar vidare mot Bergen passerar vi det fantastiska Rövär, en hamn helt skyddad mellan öar och smala passager. När vi går in under 16-metersbron backar en turbåt och låter oss passera i den smala kanalen. Här borde man ju lagt sig för natten. Men nu ska vi in till Bergen och besättningen ska hitta en buss till den parkerade bilen i Flekkefjord. Och ta av plåstret.

Någon B&G-expert finns inte i Bergen, men de tipsar om en tekniker som kommer på morgonen och genast mäter upp att kablarna ut till radarn är alldeles för klena. När man startar sjunker spänningen till 7 volt från 12-13. Han drar en ny kabel till säkringspanelen och nu är äntligen allt färdiginstallerat. Utom kortvågsradion, förstås. Och watermakern. Men sattellittelefonen har jag nu tid att fixa, krängningsskyddet på styrbords soffhylla ditsatt, skeppsapoteket uppsorterat i plastburkar jag handlat på Clas Ohlson i Bergen. T o m toastolslocket har jag fått tag på till ockerpris (999:-). I en butik mitt över gatan på Bryggen hittade jag gästflaggor för Shetland, Orkney, Skottland, Storbrittanien, Irland, Spanien och Portugal.

Vi börjar väl med Shetland i helgen.

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer