Magiskt vindvrid och läckande båt!

Vi lämnade Lissabon med vinden i ryggen, trots motvind ner genom floden. Snart kunde vi äntligen sätta segel efter två veckor i den trevliga men dyiga gästhamnen vid den gamla världsutställningen.

Vi hissade storen på den nya bommen och så småningom även gennakern.

- Ska vi ta ner den till kvällen, frågade Robert när han gick på sitt pass vid solnedgången klockan åtta.

Men det blåste härliga sex sekundmeter slör, så vi lät den sitta. Strax innan jag skulle gå på vid midnatt vaknade jag av en överhalning när jag flög runt i kojen.

-

Det är uppe i nio meter nu, är nog dags att ta ner den, ropade Robert när jag stack upp huvudet.

Nu hade ju sjön rest sig och det var beckmörkt runt omkring. Robert rulladde ut genuan, krokade fast sig och gick fram medan jag skötte snörena från ruffluckan, samtidigt som jag försökte lysa med en ficklampa så han skulle hitta fallen.

Vi fick ner seglet i ruffen nästan torrt och konstaterade att vi borde motstått frestelsen att brassa på genom natten. En ny punkt på önskelistan dök också upp: Däcksbelysning som lyser upp både ”batteriet” med alla tampar vid ruffluckan och fram till masten.

Vi hade fyra dygn till Madeiraön Porto Santo och vinden blåste härligt vår väg, med gennakervind på dagarna och flyt på nätterna. Tredje dagen fick vi dock lätt motvind och la oss på ett kryssben mot väster.

Flera gånger under överfarten har jag försökt tanka ner gribfiler med vindprognoser via Iridium-sattellittelefonen. Den kopplar med viss möda upp sig. Det känns som man är förflyttad 20 år tillbaka i tiden, nar man via ”Fjärranslutning” kopplade upp sig mot ett modem. Med den skillnaden att då fungerade det, om än långsamt.

Med lite omstarter lyckas jag få drivrutinen för usb-anslutningen att koppla upp sig och telefonen ringer upp Iridiums internetanslutning, som är extremt långsam. Sen gäller det att få Predict Wind att ladda ner en vindkarta över området vi ska segla. När jag klickar på Download lyser det grönt och står Requesting. Det kan det göra i 20 minuter utan att något händer. Varje minut kostar 15 kronor.

Vid tredje försöket, ett antal hundra kronor fattigare, knäpper det plötsligt till och nedladdningen sätter igång. Den går på några minuter. Jag har ingen aning om ifall det här beror på dålig mottagning för sattellittelefonen eller om det är Predict Wind som har något handskakningsprotokoll som inte klarar långsamma förbindelser.

Nu ser jag motvinden på vindkartan, men också att det ska vrida till ost framåt natten.

När jag byter av vid midnatt har den friska vinden börjat lägga sig. Månen är halv. På himlen rör sig enstaka moln mot den mörkblå himlen. Jag får en känsla av att plötsligt ska det börja regna svarta män med plommonstop och paraply.

Vågorna blir oljiga och vi glider långsamt genom vattnet. Normalt sett skulle jag nu ha startat motorn. Men det känns som en magisk natt. Inte en AIS-båt inom 30 sjömils radie. Jag släcker alla skärmar och belysningar för att se in i natten. Till slut (berätta det inte för nån) släcker jag lanternorna.

Jag stänger av autopilotens stånkanden i det tysta mörkret, tar ratten. Med månen i vänster öra tar jag sikte på en stjärna vänster om masten.

Tystnaden är bedövande. Det enda som hörs är mitt eget brus inne i huvudet.

Kroppen slappnar av och snart är det bara stjärnorna jag hör. Timme efter timme.

Till slut börjar jag undra om det verkligen ska komma nån vind. Vad ska Robert säga om han kommer upp och ser att vi bara ligger och driver?

Men till slut kommer det en vindkåre från öster. Jag justerar segel och kurs mot mål. Så en kåre till. Nu börjar vi få fart och jag tänder lanternorna, bländar upp plottern och trycker igång VHF:en.

Robert vaknar och tar över rodret mot den första Atlantön.

Vi kommer in på kvällen när hamnkontoret stängt för dagen, men får hjälp av Lasse från Eskilstuna, som gick ett par dar innan från Port das Nacoes i Lissabon, att lägga oss utanpå en tysk där det saknas ett finger på hamnpontonen.

När vi lagt fast tar jag en titt inne i motorn. Och får en chock. Det är fullt med vatten längst ner. Jag öppnar en inspektionslucka och ser att det kommer från impellern, pumpen som suger in kylvatten till motorn.

I våras funderade jag på om jag skulle byta hela pumphuset. Jag hade dragit åt en skruv så den gick av och var orolig att det skulle läcka. Men det höll tätt. Då.

Nästa dag öppnar jag upp motorn och kollar in den avbrutna skruven.

- Man kanske kan borra ur skruven, säger Robban. Den är ju av mässing, så om man tar en mindre borr kan man kanske klara gängorna.

Jag gör ett försök. Och faktiskt. Det fungerar. Hittar nya skruvar som passar, fettar in packningen rejält och monterar. Startar motorn för att kolla att det är tätt. Det är det inte!

Det droppar fortfarande. Ganska rejält. Tom när motorn är avslagen. Det kommer vid närmare koll bakom impellern.

Nu känns det desperat. Det här klarar jag inte att fixa själv. Antagligen är detta den lilla läcka som jag tidigare förgäves försökt hitta bak under aktern, vid nya roderlagret, eller den trasiga gelcoat innanför badstegsluckan jag plastade igen i Porto. Vattnet har fortsatt smyga sig in och nu förstår jag varför alla konservburkar och dricka badar i vatten, smaksatt med diesel från tidigare tankläcka.

Nu spricker alla tidplaner, Roberts hemresa med flyget från Gran Canaria, besöket på Ön Som Inte Finns, ja typ allt.

Men Robert hittar en mekaniker på varvet intill. Han ska bara ta en lunchkaffe på restaurangen, sen kommer han med till båten och tittar.

Jag har skruvat bort trappan framför motorn så man kommer åt. Han kryper fram och känner på vattnet som droppar in. Inga problem, säger han. Men mina verktyg duger inte, så han hämtar sina.

Det visar sig att det inte är två, men fyra bultar, som Volvo har lyckats montera så finurligt att de är i det närmaste omöjliga att få loss utan att lyfta bort motorn. Men mekanikern ålar runt på durken framför motorn, in på toaletten där det finns en liten extralucka och lyckas pilla ut skruvarna, millimeter för millimeter, byter verktyg, flyttar slangar, medan jag undrar om han inte har tagit sig vatten över huvudet. Men efter ett par timmar har han den i handen.


Han förklarar att han ska demontera den på verkstaden och åka in till stan och köpa nya packboxar av gummi. Så medan han gör det tömmer jag båten på vatten med min lilla elektriska pump för 69:- på Biltema, vi diskar åter öl- och konservburkar från dieselvatten och jag målar Hafsorkesterns bomärke på pirens betongmur.

När han kommit tillbaka med pumpen fixad går det lite fortare och han förklarar att det kostar 60 pengar inklusive packningen. Han får 70 och på kvällen går vi ut och firar med vin och pizza på Porto Santo Beach Club. Det verkar vara den mest besökta restaurangen, med tre fyra gästbord upptagna.

Nästa morgon kastar vi loss enligt tidtabell mot Ön Som Inte Finns. Lasse i Amiga Mia går till La Graciosa.

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer