Ön som inte finns.

Det var Robban som hittade ön. Han satt hemma och kollade in rutten han skulle gasta på. När han zoomade in mellan Madeira och Gran Canaria hittade han Ilhas Selvagens, ett par pytteöar som normalt inte syns på plottern.

Det visade sig vara politiskt omstridda öar och häckningsplats för Gulnäbbad Lira. Samt geckoödlor.

- Ska vi stanna på Selvagensöarna, messade Robban.

Och det tyckte jag förstås. Men man måste ha tillstånd från nån myndighet på Madeira, lite oklart vilken, enligt hemsidor av olika slag.

Men på hamnkontoret i Porto Santo satt det en man i rummet för Parcque Natural da Madeira och tittade på film i sin laptop. Han såg lite störd ut när vi kom in och förklarade att vi ville ha tillstånd att besöka Grande Selvagens.

- Det behövs inte, sa han. Bara ropa på dem på VHF när ni kommer dit så får ni tillstånd.

Så vi kastade loss mot Skattkammarön. För den är faktiskt förebilden för Robert Louise Stevensons roman, och åtskilliga expeditioner har förgäves sökt igenom öarnas många grottor på jakt efter kapten Kidds piratskatter.

Vi planerar att komma fram i gryningen, men det blåser på bra, 7-9 ms, så vi kommer alldeles för tidigt. Kl 4:00 siktar vi den svarta konturen av en ö. Sjögången är ganska hög och vi är lite tveksamma, men viken med forskningsstationen ligger i lä så vi går in. I mörkret är den mycket mindre än på sjökortet, och när vi är inne på 14 meter är det lite för tajt till land på båda sidor, så vi vänder utåt, söderut. Men i plottern är det angivet en boj, och vi zoomar in och letar med ficklampan.

Till slut dyker den upp och vi lyckas fånga ett snöre som vi gör fast på fördäck. Vi går och lägger oss för att avvakta gryningen. Lite klent och läskigt, men går det av driver vi bara till Kanarieöarna och vaknar långt innan vi nått så långt, resonerar vi lite trötta.

Vid åtta ljusnar det och vi tar fram kikaren. Vi ser någon röra sig och ytterligare en boj inne i viken, längre in än vi vågade gå i mörkret. Vi ropar på VHF-en för att begära tillstånd att komma i land, men inget svar. Tänker att de kanske inte går i tjänst före nio, så vi äter frukost och går sen in till den inre bojen. Där blåser vi upp gummibåten och ropar återigen på VHF kanal 16.

 

Ingen svarar, men någon vinkar glatt när vi vinkar så vi monterar elmotorn och åker in.

Vi möts på rampen av två män, en sjöpolis och en naturparkstjänsteman, José Manuel Jesus, som det står på skjortskylten.

- Har ni tillstånd? frågar han.

Vi förklarar att vi frågat i Porto Santo och fått beskedet att vi skulle ropa på VHF när vi var här. Vilket vi gjort. Han suckar, verkar veta vem vi talat med på Porto Santo.

- Jag ska ordna ett tillstånd säger han lite uppgivet.

Vi får lämna våra papper till sjöpolisen. Sen säger herr Jesus att han har lite att fixa, men om vi kan vänta en timme så ska han visa oss runt på ön. Det kan vi gärna göra för ett sånt fint erbjudande så vi slår oss ner bland geckoödlorna som slåss på betongstaketet runt balkongen på det lilla huset just där stigen upp mot berget börjar.

Stigen löper i zick-zack uppför berget och vi trampar nästan i fågelbon, där duniga ungar häckar.

- Om en vecka flyger de iväg, berättar Jesus. Sen dröjer det sex år innan de kommer tillbaka för att lägga egna ägg.

Det är den gulnäbbade liran, en slags stormfågel, som har sitt hem här. Tidigare jagad för kött och dun, men numera skyddad av naturparken.

Vi går upp till fyren på 170 meters höjd och Jesus berättar om ön som tidigare portugiserna försökte kolonisera genom att införa kor och kaniner.

 

330px P. A. ZinoFågelskådaren Paul Alexander Zino kom till ön från England för att studera den gulnäbbade liran. Han byggde sig ett hus i viken, det där vi väntade på parkvakten. Hans rapporter och kamp ledde till att Madeira 1971 inlemmade öarna i natureservatet. Kor och kaniner togs bort. Men svartråttorna var svårare att få bukt med. Jesus berättar att ett rutnät med råttgift var 10:e meter las ut över hela ön. Till slut lyckades man få bort råttorna och återställa den naturliga biosfären.

Han pekar på muren som går runt dalen mitt på ön. Här försökte portugiserna odla tobak och andra grödor. Men det regnade ju bara vissa år, så det lyckades aldrig riktigt.

Idag fins det en brunn där regnvatten samlas och leds ner till buktens hus. Men det är ingen som dricker det vattnet, som är påverkat av metaller och fågelskit från den vulkaniska än.

- Dricksvatten tar vi med oss i flaskor när vi kommer hit, berättar Jesus.

Tidigare tyckte han att Grand Selvagens var den trevligaste ön av Madeiras naturparker att bevaka. De går runt och tjänstgör i skift några veckor här, några veckor på Desertas Ilhas närmare Funchal, på norra Madeira och på öarna utanför Porto Santos hamn.

Men sen förra året har Portugal även stationerat två sjöpoliser på Selvagens för att bevaka sina intressen gentemot Spanien. Spanjorerna hävdar att öarna bara är en obebodd klippa som inte ska påverka fiskezoner och eventuella oljefyndigheter. Vilket alltså inte Portugal håller med om.

Nu har polisen byggt på en ny våning på huset i hamnen och fixat ett båthus och ramp för sin nya stora gummibåt.

Men i morgon ska Jesus hem till Madeira. Till helgen drar orkanen Ophelia förbi lite utanför Madeira och förväntas bidra med rejäl sjö.

- När det är riktigt dåligt väder här kan det gå 16 meter höga vågor i viken där ni ligger vid bojen, berättar han. De slår över huset där vi bor.


Vi balanserar ner för berget mot viken, tackar för den fantastiska guidningen och puttrar ut till Hafsorkestern igen för att sätta kurs mot Grankan när vi har fått i oss en lunch. Ett dygn senare lägger vi till i Las Palmas. Då är båten och alla tampar täckt av ett rött doftande dammlager från den omstridda Skattkammarön som inte finns. För i viken drog fallvindarna runt båten och spred det doftande dammet.

Men vi är väldigt glada för att ha fått uppleva denna mycket speciella ö och fått en så intressant guidning av José Manuel Jesus och hans hund Savage. Absolut värt ett stop på oceanen.

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer