Atlanten färdigkrossad!

14.23 lokal tid kastade vi ankar i Bridgetown, Barbados, efter 18 dygn på Atlanten. En jäkla massa gungeligung har det varit. Men vi gjorde det! Ina Notice, jag och Edvard.

Hafsorkestern och autopiloten Edvard har skött sig exemplariskt. En trasig skruv på akterpushpit och en hickande vattenpump var allt som krånglade. Nu kan Ina och jag äntligen få gå på båtmässorna med röda byxor.

 

Fast egentligen, nån prestation är det ju inte. Men en upplevelse. Flygfiskar som  landar i sittbrunnen om natten, stjärnhimlar som växlar om med hällregnande squalls  med kulingvindar, glittrande hav med vita gäss i motljus så långt ögat kan se.

I början var det lite tråkigt. Sen blev det lite segt. Det hade ju varit en dramatisk start med Viking Explorers ner till Kap Verde från Las Palmas, med gennakerhaveri och en autopilot som släppte från fästet. Men när vi väl satte kursen västerut funkade allt som det skulle.

Ina och jag gjorde upp ett klassiskt vaktschema, 4+4: 12,16,20,24,04,08. Fyra timmars sova, fyra timmars vakta autopiloten Edvard.

Hav, hav, hav.

vakt

Vi började med att styra söderut för att fånga atlantströmmen, så vi skulle kunna hålla undan från Micke Westins Svea af Valleviken, och komma ikapp vegan Astrid. Visserligen var ju inte Viking Explorers nån tävling, men….

Lite medström fick vi nog till en början, men snart avtog effekten. Vi saxade seglen och spirade ut genuan med den teleskopiska spirbommen från Benns. Men något upphal har jag aldrig behövt tidigare, så det var inte draget. Så jag kopplade dirken från masttoppen och allt funkade utmärkt.

När man plattlänsar på havet och sjön är hög är ju problemet att i nerförsbackarna seglar båten snabbare än vinden. Då smäller det i seglen när preventergajen stoppar jippen i storen och genuan dansar fritt, avslutat med en smäll i skotet, som får hela båten att darra. Spirbommen höll förseglet på plats och man slapp skotexplosionerna.

Men nån gång under natten vred vinden under min vakt och jag tvingades jippa förseglet. Bommen följde med runt, den är kortare än avståndet till förstaget. Men nu släppte den från seglet, eftersom den satt i styrbordsskotet. Dessutom skakade dirkens skothake loss och linan började fladdra runt för sig själv.

Att gå ut på däck i mörkret och sjögången och fixa kändes inte jättenödvändigt. Dessutom skulle jag fått väcka Ina, eftersom ena regeln säger att man inte får gå ut på däck när man är ensam. Andra regeln på Hafsorkestern säger att man måste vara kopplad när man är ensam i sittbrunnen. Seglingen funkade fint, så grejerna fick hänga kvar där och skramla.

När jag kopplade mig i jackstayen nästa morgon och klättrade fram hade dirken snurrat tio varv runt genuan. Genom att förlänga den och krypa fram och tillbaka på fördäck tio gånger fick jag loss den, men fortfarande satt den fast runt furlexen i toppen på förstaget. Att rulla in genuan gick fortfarande inte. Jag gav upp och krokade den i masten. Full genua över resten av Atlanten gällde nu.

Jag förstår att det här är lite rotvälska för många läsare, men ni som inte förstår de här termerna skulle ju ändå inte fatta även om jag beskrev i detalj alla moment. Kortfattat så var det ett himla krångel, medan vågorna hissade båten upp och ner.

Nästa dag gick jag ut på fördäck igen för att göra ett nytt försök. Då hade dirken trasslat ur sig av sig själv från furlexen och allt funkade perfekt.  Bara sådär.

Men något mer seglande med spirbom blev det inte. Först ska jag ha ett riktigt upphal.

Plötsligt började havet koka. Det var delfiner överallt. Hundratals. De flesta skulle fram och hälsa på fören av Hafsorkestern och de höll väl på i bortåt en timme. En magisk timme. Sen var de borta.

Två lite större fenor såg vi en dag, troligen grindvalar. Men annars var det ganska tomt på liv på vårat hav. Samma intryck hade många andra vikingabåtar. Däremot seglade vi in i ett jättelikt bälte av blåstång ungefär halvvägs. Det varade ända fram till Barbados och förhindrade effektivt att fiske.

Första veckan hade vi en massa kött i kylen, som vi var angelägna att äta upp innan det blev för gammalt. Sen kastade vi ut en plastbläckfisk med krok från spöt i aktern. Efter nån timme började det rassla om rullen och jag halade in en Yellow Tail Snapper på nåt kilo. Den smakade utsökt bakad i ugn.

 

Nästa dag fick vi en rejälare Dorado, i regnbågens alla färger. Stjärten åkte in i ugnen och två filéer sparades till nästa dag. Sen kom tången, som satte sig i kroken så fort man kastade ut.

Det fick bli spagetti carbonara och risotto istället. Bacon hade vi ett rejält lass av. Och sådd, norsk frikadellsoppa inhandlad på burk i Bergen.

Maten räckte faktiskt extremt bra, trots en rätt spontan planering för 20 dagar, plus nödproviant, som vi knappt rörde, mer än sådden. Massor med konserverade kikärtor finns kvar i kölsvinet.

Men en dryg coca cola om dan tog vi med till mig, Ina en massa flaskor dricksvatten ifall watermakern skulle bråka. Det gjorde den förvånansvärt nog inte, men flaskvattnet var godare. Ett ägg om dan hade vi beräknat, men vi kom snabbt fram till att en ägglunch på två kokta var super på det gungande havet. Så för att klara det införde vi att varannan dag var äggdag. När vi efter 18 dagar kastade ankar utanför Bridgetown på Barbados hade vi tre ägg kvar. Fruktnäten under targabågen i sittbrunnen och i ruffen var nästan helt tomma, bara två äpplen, en tomat och en sötpotatis kvar. Samt all färsk ingefära.

Visserligen hade vi fått kasta  ett gäng svarta bananer, några svartmosiga äpplen och potatisar samt alla folieförbackade morötter. Betydligt bättre klarade sig morötterna i tygpåse i det torra facket i kölsvinet, där också potatis och lök bodde och trivdes.

Jag hade en idé om att jag skulle baka surdegsbröd under resan. Vi köpte en massa mjöl vi trodde var råg och vetemjöl. För säkerhets skull lite torrjäst. Av Clara ombord på Wasa 42:an Marina fick jag en flaska med en surdeg från Dalarna.

 

De första frallorna blev stenhårda och sura. Sen blandade jag ut det jag trodde var fullkornsmjöl med vetemjöl och bullarna blev lite mjukare och sura. Sen skippade jag surdegen och körde med jäst. Att baka på saltvatten var ingen bra idé, så några frallor i mitten fick kastas. Det visade sig också att det så kallade fullkornsmjölet var någon slags spansk variant med rostat mjöl. Jag fattar inte vad de använder det till, men det är helt värdelöst att baka med.

Sista satsen dan innan vi var framme bakade jag de underbaraste frallor av rent vetemjöl och jäst. De gick åt i ett nafs, räckte precis till frukost sista dagen.

Vinden var ett problem. Inte så att det blåste för mycket eller för lite. Men jag lyckades först inte få datorn att koppla upp sig mot satellittelefonen för att kunna ladda hem gribfiler med vindprognoser. Samtal med Iridiumagenten Cordland gav bara rådet att försöka radera alla program på datorn för anslutningen och installera om dem. Andra gången jag gjorde det fungerade det plötsligt.

Men sen gällde det att få svar från tjänsten Predict Wind, så att deras server skickade över en gribfil. Jag provade och provade. Efter några veckor och en massa 20-minutersuppkoplingar á 15:-/minut, lyckades jag få över en prognos. Detta är inte en fungerande tjänst, som jag betalat några tusen för. Men till långseglare kan man tydligen sälja vad som helst utan att någon höjer på ögonbrynen.

Under tiden fick jag hjälp av Birgitta Silfverhielm med seglarskolan Vindovatten, som kollade vädret och sms:ade prognoser. Men då började satellittelefonen påstå att sms-minnet var fullt. Jag raderade allt, men det hjälpte inte. På Cordland hälsade de att de inte kunde göra något så länge jag befann mig ute på havet.

Den där jäkla telefonen har kostat en förmögenhet och har bara strulat. Det enda den har fixat är att skicka sms, prata med fastlandet och rendera en ofantlig teleräkning när jag kommer fram. Iridium heter den. Ska se om det går att sälja den. Ska bara få i ordning kortvågsradion först.

Jag fick i alla fall väderprognoser via samtal och uppdateringar om hur de andra båtarna låg till via samtal, där de andra fick sms. Även om alla andra i eskadern snabbt försvann utom synhåll både optiskt och över AIS, var det kul att veta att de fanns där ute.

Lika kul var det ju inte att vi inte lyckades segla ikapp nån av dem. Inte ens vegan Astrid. Mårten, som seglade ensam kom faktiskt först fram i sin Forgus 31. Han hade riggat seglen i en butterfly, två genuar trädda i samma förlik, utspända åt var sitt håll med två spirbommar. Sen bara körde han fullt. En sån vill jag ha: Jonas Boding!

Vi tog det lite lugnare och Ina tjatade hela tiden om att vi skulle reva. Hon hade förstås rätt. I början hade vi mellan 7 och 12 ms i baken, sen gick det ner till runt 7. Jag ville gå åtminstone mer än 5 knop, men Ina tyckte det var jobbigt när det brallade på natten. Så vi tog det lugnt och drog ner att par rev. Så småningom tre rev.

Men när vi efter två veckor äntligen fick en väderprognos visade det sig att efter ett vindhål, som hade bromsat de första båtarna, så skulle det komma ännu mer vind. Så till kvällen tog vi ner storen helt och körde bara på genuan. Båten slutade nu att wobbla i vågorna och gick relativt stabilt.

Det visade sig vara ett klokt drag. Till natten kom de första squallsen med kraftiga vindar och regn. De återkom med jämna mellanrum, och även om vindarna låg på runt 10 ms normalt, så kunde vi notera toppar på över 18 ms. Då hade vi även halva genuan inrullad.

Att i gryningen sikta Barbados var härligt. Vi hade klarat av det. Vi hade kommit till Västindien, med palmer och vita sandstränder, värme och kristallklart vatten. I en 30 fots Bavaria.

Ännu bättre blev det på avslutningssamlingen på piratbaren på stranden. Pina Colada och en doft av gräs. En massa härliga människor som vi lärt känna i Las Palmas, Kap Verde och nu här. Och jag tror att vi kommer att stöta på varandra både här och där mellan öarna i Karibien.

Ett bättre och roligare sätt att krossa Atlanten tror jag inte finns. Tack alla Vikingar! Och tack Ina, min kompetenta och trevliga besättning.

Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer