Här är jag nu:

Att ringa hem

ainaseglar

Den blev inte riktigt som vi tänkt, seglingen med Aina mot Centralamerika. I Nicaragua var det risk för pirater, i Costa Rica fanns ingen hamn för segelbåtar och i vikarna i Panama härjade myggor och sandflugor. Dessutom slutade motorn att gå mer än 25 minuter i taget. Så vi drog till skärgården i San Blas i stället.

På skäret vid inloppet till Kingston låg en strandad segelbåt med förseglet fladdrande i passadvinden. Jag gick närmare för att se om det var något som hänt nu, men eftersom ingen människa syntes till och lotsbåten bekymmersfritt passerade förbi drog jag slutsatsen att den legat där länge.

 gennaker

Däremot fanns den gamla pirathamnen som nu skulle vara Morgan Harbour Marina inte kvar innanför udden. Några jättelika trollingyachts låg vid en fallfärdig brygga, men inga gästplatser. Jag förstod nu varför mina reservationsmail studsat och fortsatte inåt hamnen för att lägga till i Jamaica Royal Yacht Club.

mast1

Här var det fint. Pool och bar och fina människor. Staket runt omkring. Men också isolerat, inga bussar eller andra kommunikationsmedel. Bara Michael Schmidt, som de ringde på när man behövde taxi. För att handla lite mat och åka och hämta Aina på flygplatsen strax intill.

vindmatare

Resan hade gått bra för henne, men inte för hennes väska med fyra paket Falu Rågrut. Den hade fastnat i Köpenhamn, upptäckte hon när hon skulle checka in den igen i Miami. Så vi fick ett par extradagar på Jamaica, pendlande mellan hopp och förtvivlan medan vi, Hanne - Ainas kompis på Arlanda, SAS och American Airlines i Kingston försökte spåra den mystiska väskan som tycktes undfly alla taggar och trackingsystem de olika flygbolagen stoltserade med.

bob

Vi föreställde oss rågruten i en oändlig loop runt världens flygplatser, medan Michael tog oss till nationalhjältens museum, huset där Bob Marley en gång hade hyrt en lägenhet, sen köpt hela huset och byggt en studio i bottenvåningen på. Här hade han bott, med sina tre sångfåglar, varav Rita var hans fru, fått tolv barn och en massa guld- och platinaskivor, innan han gick bort i cancer vid 36 års ålder.

Aina undrade om sångfåglarna också hade andra vid sidan av, men det framgick inte. Men kanske inte helt omöjligt, eftersom rastafarimiljön i stadsdelen Tengston bestod av många kollektiv där folk rökte på ordentlig. Bob träffade den engelske inspektör som var hans far bara en gång när han var tio år.

Sängen var en stor bred sak på en upphöjd piedestal. Bredvid några gamla instrument och en rastabibel gjord av hampablad och en stor rund kudde där han satt och rökte på och mediterade.

Bobbans egen hjälte var advokaten Marcus Garvey som förutspådde att frälsaren skulle återkomma och bli kejsare i Afrika. Så när Hailie Selassie tog makten i Etiopien och utropade sig till kejsare var det som om profetian slog in. Och Selassie som inte hade något emot att utnämnas till Jesus, åkte på besök till Jamaica och lät sig hyllas.

Rastafaris kämpar ju för de svarta slavättlingarnas rättigheter och på skivan Exodus beskriver Bob Marley hur de återvänder till Afrika. Hailie Selassie ställde till och med 500 km2 land till förfogande för återvändarna, men eftersom ingen betalade biljetten hem blev det inte så mycket Exodus av det.
Men på Jamaica och övriga Karibien lever kulten vidare och många packar till vardags ihop flätorna i färgranna huvudkuddar.

Varje morgon spanade jag efter krokodilen som hade setts vid mangroven mitt emot vår förtöjningsplats. För något år sen hade de flyttat bort henne från den trevliga hamnen, när hon hade byggt sig ett bo där. Men värre rovdjur än krokodilen var nog sandlopporna. De älskade att käka på Aina som snart såg ut som om hon hade allvarliga vattkoppor. Jag var inte lika god.

kaffe

Uppe i Blue Mountains gick vi en vända på ett kaffeplantage och fick lära oss att Jamaica producerar riktigt finsmakarkaffe som huvudsakligen säljs till Japan. Till ett helt ofattbart pris dessutom, flera hundra kronor för ett halvkilo när vi köpte på plantagen.

bunkring

På tredje dagens taxitur passade vi på att proviantera tillsammans med Brian på grannbåten, på Mega Mart. Vi fyllde bilen med vita plastpåsar. På väg tillbaka stannade vi när blåljus började blinka bakom oss. Chauffören tog ett kuvert med papper och sa till oss att sitta alldeles stilla och inte öppna dörrarna. Han gick bak och öppnade bakluckan, och mellan påsarna som ramlade utåt såg jag två poliser med höjda maskingevär som bevakade oss. Det kändes om vi var mitt i en gangsterfilm.

Jamaicas historia präglas som Karibien i övrigt av utrotning av urbefolkning, pirater och krig mellan kolonisatörerna, slavhandel och sockerodling. Men i dag är det framför allt knarksmuggling som driver ekonomin. Och det är ju inte så kul. Man bör inte gå ensam på gatorna, fick vi veta. Och när folk åker hemifrån drar de ner gallren för fönstren och stänger gallergrindarna vid garageinfarten.

vaska

Dan efter att väskan till slut hade hittat till Jamaica och blev kramad av en lycklig Aina, kastade vi loss från den kungliga båtklubben. Kungen är för övrigt drottningen. För trots att de blev fria 1962 så har de fortfarande en engelsk generalguvernör som bestämmer mer än presidenten och samma drottning som Storbritannien, Elizabeth II. Så var det med den friheten.

vakt

Vi stävade mot sydost och den lilla colombianska utpostön Isla de Providencia. Aina som egentligen hade kommit för att snorkla på korallreven i Belize, och inte alls ville vara med på överseglingar med nattvakter, befann sig plötsligt på en fyradagarstur på Karibiska sjön. Omvägen över Cuba till Belize gick liksom inte att få in i en vettig tidsplanering. Lite har jag ju lärt från nerseglingens höga tempo. Men det är ju inte så kul när man måste hoppa över godbitarna för att få ihop en vettig rutt.

hafsorkestern

Men det var en riktigt gullig liten ö vi kom till. Agent Bush hjälpte mot en saftig betalning till med att klarera in. Hans kompis tog mig bakpå skotern ner till hamnkontoret, där en från varje myndighet, tull, immigration och nån mer, slog sig ner runt bordet inne hos hamnkaptenen och Bush höll igång dem på spanska. Några damer hämtade kaffe och papper skickades runt bordet. De vill veta typ allt. Färg på båten, längd, bredd, djup, motoreffekt, skrovnummer etc etc. En passagerarlista med passnummer är väl helt ok, och en försäkran att vi inte har djur eller vapen ombord. Men när de vill veta hur många konservburkar med mat man har ombord börjar det bli lite larvigt. Fast det är ju bara att dra till med något.

cykelstall

Nästa dag hyrde vi en golfbil att ta oss den knappa milen runt ön med. På morgonen hade Corinna och Gerwald från Baaden Baaden kommit förbi i dingen och sagt hej. De har cruisat här i Karibien sen 2007 i sin våldsamt vackra Bristol Channel Cutter, i samma storlek som Hafsorkestern, men i det betydligt ädlare materialet trä.

När jag gasade ut mopedbilen på torget höll vi just på att köra över dem.

- Vill ni följa med på en tur runt ön, frågade vi.

Och det ville de. De hoppade in i baksätet och vi körde den smala betongvägen mellan de karamellfärgade husen. Med paus vid en restaurang för lite finare folk på bryggan intill de azurblå korallreven man kunde hyra in sig på dykturer till. Ölen var god med wifin usel.

morgansass

När vi gick i gummibåten vid dingebryggan passade Lilla My på att kila in under bryggan just när Aina fått ner fötterna. Det blev en baklängesvolt ner i det dyiga meterdjupa vattnet. Det rann ur handväskan när hon kom upp, men iphonen såg ut att fungera. Men det slutade den snart med och skärmen blev randig.

Aina och jag hade ju funderat på rutten ner till Panama. Det fanns ju fler öar att besöka. Men nästa Colombiaö rekommenderades inte av pilotboken och agent Bush sa ”No god, dangerous!” Öns huvudsakliga ekonomi tycks vara omlastningshamn för kokain. Corinna och Gerwald hade varit där och tankat utan problem, men inte varit iland.

De berättade om ett par som hade gått aningen närmare Honduras än vi just gjort på vägen från Jamaica. De hade bordats av ett gäng pirater som hade länsat båten på allt. Allt.

Jaha, då var nästa ö Corn Island, som hör till Nicaragua.

- I would not recommend Nicaragua, sa agent Bush om den ön. Nähä.

Aina hade hört mycket om Costa Rica, med upplevelserika naturparker. Men ända hamnen med inklareringsmöjlighet var Puerto Limon, som är en industrihamn där man kan ligga på svaj, men säkerheten är inte heller där så värst, varnar långseglarsajten noonsite.com.

Okej, då fanns det den fantastiska viken Boca del Toros i Panama. Men när vi läste noggrannare såg vi att de fågelrika mangrove-vikarna hette Mosquito Bay och Sandflie Beach. Aina som fortfarande kliade på sina koppor från kungliga Yachtklubben tappade plötsligt lite av sitt intresse.

selfie

Så vi beslutade att styra direkt till San Blas-öarna söder om Panamakanalen. Jag ska visserligen dit några veckor i juli med nästa gast, Gina, men det är stort och himla intressant. Kunaindianer som håller hårt på sin egen kultur och värnar om miljön. Matriarkat där kvinnorna sköter pengarna och alla samlas i kongresshuset på kvällen för att besluta om samhällets göranden och låtanden. Här finns guld, men Kuna har beslutat att det är förbjudet att vaska efter det.

snorkling

Och korallrev att snorkla på, bara man väljer ställen utan krokodiler. Men det pekade Corinna och Gerwald ut och lät mig dessutom kopiera ur pilotboken av Bauhaus, samt specialsjökorten till gratisnavigatorn OpenCPN.

Aina skulle bara ringa sin mor och lånade min mobil. Men numret fanns ju i hennes mobil. Alla nummer hon hade. Till slut lyckades vi skicka ett mail via Garmin inreach om att allt var väl, men telefonen borta.

Men. När vi på morgonen sagt adjö till det trevliga tyska paret och stävade ut genom kanalen genom revet kom vi inte ens till mittpricken i ändan, innan motorn behagade kort och gott stanna. Inte ett liv i den, mer än från startmotorn. Så vi rullade ut förseglet och gled tillbaka in till ankringsplatsen igen. Vinkade till Bristol Channel-kuttern som styrde mot Guatemala och kastade i ankaret igen.

Ankarspelet från Seasea hade ju lagt av när vi skulle ta upp det, så nu var det bara att dra upp och släppa ner för hand. Inte alls så tungt som jag trodde, men irriterande att helt nya prylar bara lägger av. Lite bökigt att utnyttja garantin när man ligger i Karibiska sjön.

Ropade på VHF:en till Bush och meddelade varför vi kom tillbaka, om hamnkaptenen skulle undra. Vi hade ju klarerat ut redan kvällen innan.
Som tur är hade jag med mig bränslefilter som jag bytte. Dessutom det nya luftfiltret jag köpte på Kanarieöarna. Första bytet av det filtret någonsin. Ska visst göras varje år. Nu startade hon som ett skott och vi var glada när jag halade upp ankaret på eftermiddagen.

Den här gången kom vi inte ens ut till slutpricken innan varvtalet sjönk och motorn stannade. Ut med genuan och tillbaka in mot hamnen.

Nu misstänkte jag överhettning, dök till s-drevet och såg att det växt en hel del snäckor i hålen för kylvattenintaget. Pillade loss dem med en skruvmejsel och startade motorn. Nu gick hon som en klocka och sprutade mer kylvatten än förut. Men solen gick ner och jag ropade pliktskyldigast på Bush. Som antagligen avsiktligt inte svarade, för att han fattade läget. Vi beslöt att avvakta gryningen innan vi försökte igen.

Efter en tidig frukost drog jag hem kättingen och vi puttrade ut till mittpricken. Där motorn stannade efter 25 minuter, precis som tidigare.
Skulle vi gå in igen och försöka hitta en mekaniker? Men på den här lila ön är det tveksamt om det finns någon. Alla småbåtar ju med jättelika bensindrivna utombordare.

- Vi seglar till Colon i Panama istället, sa jag och Aina nickade. Där måste det finnas en mekaniker som kan hitta felet.

Vi seglade med passadvinden som blåste på dan. På natten blev det mest segelfladder. Dessutom en skum båt som vi upptäckte följde efter oss. Boogieman, med det fejkade ais-numret 1000000. Kunde det vara pirater som ville skrämmas, som hade sett oss när vi passerade San Andres tidigare på dan.

boogieman

Antagligen inte, men det kändes inte som ett bra alternativ att chansa. Så jag satte aisen i stealth mode. Vi såg dem, men de inte oss. Så lovade vi av så mycket vi kunde i den lätta vinden som gav oss 2-3 knop. Startade motorn som gav 6 knop i 25 minuter innan den som vanligt dog.

Aina och jag satt i mörkret, vi släckte ju lanternorna också, och stirrade på plotterns 10 nm ring runt Hafsorkestern. Boogieman touchade den, såg oss nog inte på radarn och tappade till slut bort oss helt när avståndet ökade igen. Om de nu hade brytt sig….

Port Control på kanal 12 i VHF:en i Colon var lite irriterade när vi kom kryssande mellan de ankarliggande fartygen i 2-3 knop. All trafik in och ut från kanalen måste passera genom ett nålsöga i den skyddande piren. Vi måste kryssa västerut för att kunna möta trafiken babord mot babord i farleden där.

Plötsligt hör vi någon ropa på kanal 16 med svensk brytning: Hafsorkestern. Det var Oskar och Lisa från Lysekil i Hilma, som vi hade träffat i Las Palmas. De hade uppfattat att vi hade motorproblem och erbjöd sig hjälpa till att bogsera in oss.

bogsering

Så när vi till slut fått tillstånd att passera nålsögat vid ”Western Breakwater” och vinden dojjade helt, startade vi motorn. Vi var väl några hundra meter utanför marinan när motorn som vanligt la ner efter 25 minuter, och jag ropade på assistans från Hilma som låg stand by på kanal 77.

Nästa morgon träffade jag mekanikern Greg utanför hamnkontoret och han sa att han kunde komma nästa dag med utrustning för att filtrera dieseln. Troligen skit i tanken trodde han. Ägnade dagen åt att tömma stuven ovanför dieseltanken. Aina och jag la upp en plan att om Greg fixade motorn på förmiddagen så kunde vi ta shuttle-bussen in till Colon på eftermiddagen och handla för en veckas segling runt San Blas-öarna.

Greg bor med sin fru i en jättelik stålbåt på land i Shelter Bay Marina. De kom dit för åtta år sen, köpte båten och började rusta den. Men eftersom marinan inte har nån egen mekaniker kom alla till Greg, och han blev kvar på en skuta med palmer på akterdäck och en jättelik trätrappa upp till relingen.

tanken

Jag förberedde allt, plockade loss dieselmätaren och skruvade bort diselfiltret jag monterat på Isla de Providentia. Nästa dag gick jag uppför trappan och knackade på Gregs plåtskrov. Men då hade hans fru bokat in honom på två andra båtar. Nu blev vi lite sura, men beslöt att åka in och handla med bussen klockan ett, så vi i alla fall skulle kunna dra nästa dag, om Greg hittade felet då.

tanken2

Men klockan elva kom han gående med sin vagn med dieselpump och filter för att fixa Hafsorkestern. De andra båtarna hade fått förhinder. Vi beslöt att Aina skulle åka in själv och handla, medan jag var kvar och assisterade Greg. Han skruvade på bränslefiltret och kopplade in reningsanläggningen. Men det syntes inte mycket skit i slangen, så det kändes inte som om det var det som var felet.

Så efter en genomkörare och allt återmonterat startade vi förhoppningsfullt motorn. Efter 25 minuter stannade den. Greg hade en elektrisk bränslepump han ville koppla in och se om det hjälpte. Men nu hade det redan gått sex timmar och 300 US-dollar. Så vi bestämde att vi fortsätter i morgon. På bryggan stod Aina med en massa mat.

Den natten vaknade Aina av att det stank diesel. Hon riggade ett lakan i hytten som en extravägg för att hålla lukten borta. Jag vaknade och undrade lite vad det var för ett tält, men satte in trappsteget mot motorrummet för att slippa lukten. På morgonen upptäckte jag att det var fem liter diesel i kölsvinet. Greg hade monterat bränslefiltret snett och jag hade glömt stänga huvudkranen.

 konservburkar

När han dök upp vid niotiden var kölsvinet sanerat och konservburkarna urlastade på bryggan för diskning. Nu hade Aina sysselsättning medan vi brottades med 25-minutersmysteriet. Greg upptäckte att bränslepumpen tog dåligt och monterade på sin extrapump. Efter 25 minuter gick varvtalet ner, men motorn stannade inte. Efter diverse uppjusteringar av varvtalet fick vi motorn att gå i en timme. 300 USD till.

tanken3

Vi bestämde att dra till San Blas, och när vi kommer tillbaka och jag lyfter båten under juni och åker hem och köper en ny bränslepump som han kan montera i juli innan sjösättningen. Dessutom kan han få gå igenom kylsystemet. Vet inte om jag riktigt kan lita på honom, men det finns ju ingen annan i Shelter Bay Marina.

tanken4Vi fyllde diesel från dieselbåten i hamnen innan vi lämnade Shelter Bay Marina för kvällen.

- Det luktar bensin, sa grabben som fyllde.

tanken5

Kan det ha varit så att det var bensin i dunkarna från bensinstationen i Gustavia, som vi hällde i på Isla de Providentia? 40 liter i cirka 50 liter diesel. Jag tror det är precis på gränsen till vad man kan blanda ut dieseln med. Kan det vart det som orsakade hela problemet? Kanske gjorde att bränslepumpen inte orkade när motorn blev varm? I varje fall, nu med 40 liter diesel till och en extra elektrisk bränslepump tuffade Hafsorkestern utan problem hela natten till Cayos Holandes i San Blas. Kokospalmer och korallrev långt ut i havet, paradiset på jorden.

indianhus

Nu fick Aina till slut sin semester. Slappa, snorkla och läsa. Fast hon var lite störd över att inte kunna ringa eller sms:a mor och barn.

plast

- Tycker du att jag är en kycklingmamma, när vi hade avslutat vår egenkokta hummer, köpt från en indiankanot, och klyftpotatis.

hummer

När jag svarade ja blev vi nästan osams. Hon ringer sin mor ett par gånger under resan och barnen har hon regelbunden kontakt med både via messenger och sms. Och nu är hon frustrerad när mobilens skärm är randig och vägrar att låsa upp sig.

kanot

Själv ringer jag sällan, så sällan att jag inte riktigt vet vad jag ska fråga om eller berätta. Linus och AJ har jag ringt nån gång under våren. Klara blev sur på mig i nyår för att jag var så stressad att få i ordning båten att jag inte tog emot henne i Las Palmas och för att jag alltid har varit så dålig på att berätta om mig själv och fråga hur hon mår. Saga som ska ta studenten har jag ringt ett par gånger för att höra hur det går. Hon har det jobbigt att hinna med allt.

moule

Visst har jag väl lite svikit henne genom att dra innan gymnasiet är klart och visst finns jag alldeles för lite hos mina barn. Vi talar om arvet, att Ainas föräldrar alltid har funnits där och ställt upp och nu ställer hon upp för 96-åriga mor, som är orolig när Aina är ute och seglar.

moulas2

Min pappa brydde sig inte värst om nån annan än sig själv, och mamma såg mest upp till honom. Då. Men från mormor Elsas varma kärlek och morfar Svens kyliga ingenjörssinne var det nog tyvärr arvet från Sven som kom mamma till del. Medan morbror Ragnar ärvde Elsas sociala kompetens.

 

bunke

Själv flyttade jag hemifrån när jag var 17 år. Till Göteborg där jag under några år bodde i ett studentkollektiv och misslyckades med Experimentgymnasiet, EG. Grupparbete och ingen närvaroplikt, gjorde att jag oftast kom till skolan på Odinsplatsen först till lunch. Tog igen det långt senare med folkhögskola och Komvux, men det är ju inget jag kan rekommendera för mina barn.

indiankanot

- Jag har försökt bry mig mer om mina egna barn än vad mina föräldrar gjorde, förklarar jag för Aina. Men jag är inte vidare bra på det. Jag älskar dem, men jag har svårt för att säga det till dem.

- Du är viktig för dem, säger Aina.

ISLAND

Det plaskar runt gummibåten som hänger bakom aktern. En mörk skugga stryker genom vattnet. En hajfena sticker upp. Tre hajar, mellan en meter och en och en halv kretsar runt båten ett tag i skymningen, efter dagens störtsky just som vi gick in i den nya viken, bankade på revet och fick ut ankaret i regnet på tre meters djup.

solned

Utanför oss dundrar vågorna runt revet, och vinden lägger sig. Till slut är det bara sandflugorna som är vakna och vi sätter upp myggnäten.
San Blas ska jag tillbaks till, med Gina i slutet av juli, så det får bli en annan historia.

HAGER

regn

Innan Panamakanalen, som Anders från Morarna hänger med på, ut i Stilla havet mot Galapagos.

Fast i juni kommer jag hem till Sverige en vända.

Niklas Krantz

jobbet

 

 

 

 

 

Sittbrunnenfilmer