Napp och konspirationer

naken
Jag seglar naken. Besättningen har lämnat och jag stävar norrut för att komma norr om ekvatorn, bort från cyklonsäsongen i söder. Den varma vinden smeker mig och jag har all tid i världen att tänka, läsa och skriva. Men bara en dag. Sen börjar det svida där shortsen suttit.

Långsegling är långtråkigt. Om man inte har något spännande att läsa och ett liv att fundera över.

 

solupp

Vattnet är varmt, varmare än luften, 33 grader. Så läser jag i pilotboken att i december 1991 och februari 1990 startade varsin cyklon just här, där jag befinner mig, hundra sjömil före Tongareva, eller Penrhyn. Bara under perioden 1989-1992. Och nu har jordens uppvärmning pågått ett tag till…

Hundra sjömil västerut ligger atollen Manihiki, där Erik strandade ensam i sin segelbåt i Liza Marklunds roman Pärlfarmen, efter att ha seglat genom en cyklon på väg från Tahiti. Som jag. En spännande historia om pärlodling och internationella konspirationer som jag laddade hem och läste på paddan.
Havet är stort. Långa överseglingar är gungiga och inte särskilt spännande. Om det inte kommer typ en cyklon. Efter Tongareva bör det vara lugnt.

tongareva

Över 5:e breddgraden syd ska det inte vara någon risk alls. Tongareva ligger på 9:e, så det är inte helt safe. Men vi är just i början på säsongen. Fast som sagt, det har hänt.

En annan bok, Hararis ”Sapien: En kort historik över mänskligheten” är omvälvande. Han viker inte för några fördomar utan analyserar utvecklingen av det djur som fullständigt har tagit över jorden. Först den kognitiva revolutionen, språket och föreställningsförmågan. Sen jordbruksrevolutionen, som började ställa krav på mycket större organisering, med människor i grupper på mer än 150 åt gången.

Hur räknesätt, skriftspråk och gemensamma myter utvecklades. De gemensamma berättelserna om gudar och riken växte fram och gjorde att människorna kom att arbeta mot samma mål. Trots att de fick det sämre än under jägar- och samlartiden. Längre arbetstider, sämre mathållning och förtryck från herrarna.

Hur tron och förtroendet för pengar, som också är en myt, kittade samman och möjliggjorde arbetsdelning och uppkomsten av städer, handeln och makt.

Sen den vetenskapliga revolutionen som på några hundra år, en blink i historien, lett till industrialismen och imperialismen. Plötsligt har en udda del av världen tagit över helt, sen vetenskapen upptäckt fjärran länder, ångmaskiner och uppfunnit järnvägen.

Ett särskilt kapitel ägnar han åt kapitalismen, som han menar bygger på krediter. Bankerna tillåts låna ut mycket mer pengar än vad de har. Detta för att alla har förväntningar på tillväxt. Något som även Andreas Cervenka påpekade i ”Vad gör en bank?” Som jag läste under överseglingen till Galapagos och diskuterade mycket med Anders, var fru Yvonne jobbar på bank.

Anders höll inte med om att det innebär att hela finanssektorn är ett pyramidspel som bara snurrar så länge ekonomin växer. Men om det är så kan jag förstå de som hävdar att ekonomin och BNP måste växa, inflationen hållas uppe. Annars rasar den kapitalistiska myten, som vid börskraschen 1929 och Lehman Brotherskonkursen 2008. Vad händer när alla vill ta ut sina pengar från banken? Pengar som inte finns.

Harari ifrågasätter det mesta, men lyckas inte förklara allt. Varför patriarkatet dominerar i nästan alla kulturer, trots att det bara är livmoder, testosteron och östrogen som skiljer könen åt. Eller hur man ska mäta lyckan, när mänskligheten nu lyckats uppnå så mycket, medicinskt och vetenskapligt. Vi har mat, hälsa och fred på ett sätt som inte har någon jämförelse i historien. Men är vi lyckliga?

Klart är i alla fall att vi står på randen till något helt nytt. Människan har nu förutsättningarna att börja med ”intelligent design”, det vill säga skapa om sig själva. Med genmanipulationer, robotisering och artificiell intelligens kan vi skapa odödlighet och utveckling av helt nya varelser. Människor, maskiner eller både och.

Anders Jallai är en ny bekantskap, med ”Spionen från FRA”, ”Landsförrädaren” och ”Natospionen”. Han tuggar runt i alla de moderna konspirationsteorierna om Bofors, Cats Falck, Palmemordet och Estonia. Det är mycket dyka, knulla och supa, men också oerhört spännande och fascinerande. Lite som en svensk Illuminati, konspirationernas konspiration.

Han är oerhört påläst, både om svensk underrättelsetjänst och alla de ouppklarade mysterierna. Även Anton Bergs ”De aderton”, som jag också laddat hem och plöjer här ute på havet, tacklar samma tema.

Det här är ju mitt liv också, och jag inser hur naiv jag varit. Från när jag intervjuade Bofors vd Martin Ardbo för Radio Örebro och frågade honom om det var sant att Bofors hade betalat Indira Gandhis valrörelse som tack för den jättelika haubitsordern till Indien.

Han förnekade det förstås, och det dröjde några år till innan det avslöjades av Dagens Eko. Men det hemska är att det inte kan ha varit så svårt att spåra min hemliga källa. Han tog senare livet av sig.

Som vikarie på Expressen begärde jag ut Bofors utlandsbetalningar via Riksbanken det aktuella året, men fick förstås avslag. Intressant är dock att de måste ha tagit fram uppgifterna för att pröva sekretessen. De uppgifterna läckte sen till Ekot. Så förhoppningsvis gjorde jag nån nytta.
Min pappa, Lars Krantz, drev hårt konspirationsteorier om ubåtar, palmemordet och allt möjligt.

Först var det polisspåret, sen han tyckte sig ha känt igen en polis på bussen mordnatten. Sen övergick han till teorin att det var Lisbeth Palme som hade hjälpt Olof att ta livet av sig. Teorierna blev bara mer och mer skruvade och till slut var han nervös för att det var något skumt med ålderdomshemmet. Det var så många som dog där.

Själv hade jag fått vikariat på Expressen och satt och lyssnade på polisradion. Dock inte 28 februari. Jag var ledig, men ringde in mig själv. Jag jobbade i stort sett dygnet runt i tre månader med mordet, innan pappas teorier och krav på att jag skulle skriva om hans iakttagelser och skaffa fakta gjorde att jag tog ett samtal med chefredaktör Bo Strömstedt och kom fram till att jag inte skulle skriva mer om Palmemordet.

Däremot kom jag att jobba med Christer Petterssonrättegången på Rapport. En process som slutade med ett stort jasså, när hovrätten släppte Christer Pettersson. Poliserna sa att han är nog skyldig i alla fall och konspirationsteoretikerna fick vatten på sin kvarn, inklusive Leif GW Persson, som hävdade att det var ett proffsmord.

1992 blev jag inringd till mitt jobb som reporter på Rapport. Estlandsfärjan hade sjunkit. Ett annat trauma som inte riktigt har fått sin slutpunkt. Först skulle båten bärgas. Men sen var det plötsligt så otäckt att få upp alla lik, att man istället skulle täcka över vraket med betong. Ingen skulle få se hur det såg ut. Men inte jag, och ingen annan på redaktionen ifrågasatte myndigheternas konstiga resonemang. Det var ju en så känslig och traumatisk fråga.

Inte konstigt att sörjande släktingar och Anders Jallai kan skapa teorier om vad som kan ligga bakom. Även mordet på Cats Falck, som hittades på botten i Hammarbyhamnen, före min tid på Rapport, uppmuntrar till frågor. Svensk vapensmuggling genom Östtyskland har det påståtts, men någon juridisk konsekvens har det inte fått.

Det reser onekligen frågor om myten om välfärdsstaten som skyddar sina medborgare och låter oss vara delaktiga genom massmedia och fria val. Vad var det som föregick bakom kulisserna? Det enda vi vet säkert, är ju att vi aldrig fick veta.

Härute på havet nappar det i varje fall inte. Jag vet inte om det är för att det är så varmt i vattnet, för att det är utfiskat eller om det alltid brukar vara så i den här delen av Stilla Havet så här års.

tonfisk

Fast då rasslar det i rullen och upp kommer en liten lagom stor tonfisk. Tongareva dyker upp och jag checkar in i den ödsliga hamnen. Verkar ganska mysigt. Inga orkaner säger dem. Kanske stannar några dagar.

Niklas Krantz

incheckning

 

Sittbrunnenfilmer