Den nakna sanningen om mitt liv som undvikare

stilla4

En återkommande dröm jag haft de senaste åren är att jag går till jobbet eller till ICA och upptäcker att jag varken har byxor eller kalsonger på mig. Det är fruktansvärt pinsamt och jag vet inte vad jag ska göra.

Nu står jag här vid rodret på Hafsorkestern i den varma vinden utan en tråd på kroppen. Jag trodde att drömmen handlade om alla mina pinsamma hemligheter och tankar jag inte vågar visa. Fast egentligen kanske det var det här jag drömde om. Eller både och.

 

naken

Inne på året då jag fyller 65 och alltså blir en ”riktig” pensionär har jag seglat nästan 17 000 sjömil och just passerat 162:a breddgraden. Det är 18 grader (1080 sjömil) från datumgränsen, samma avstånd som mellan Stockholm och nollmeridianen Greenwich. Jag är alltså nästan rakt nedanför Stockholm.

Fast så känns det inte. Jag vet att jorden är rund, men att Sverige skulle ligga där nere under havsbottnen, som bara den ligger fyra kilometer ner. Det är ju absurt.

Men allt är inte som det förefaller att vara. Det har jag sett under de här 65 åren. Men har jag lärt mig något av det? Kanske är det skälet till att jag gett mig ut på min livs resa runt jorden. Att få chansen att tänka till och begripa något av vad jag varit med om.

rev3

Jag har nu seglat ensam snart en vecka mot nordväst från Penrhyn, för att ta mig ur orkanzonen. I början med lite vind, senaste dygnet en aning mycket. Jag har revat tre rev igår när det blåste 13 ms. Det gungade bra, men med nästan helt inrullad genua tutade vi på i 5-7 knop, Hafsorkestern och jag.

Vinden har dojjat till 8 ms och genuan har åkt ut. Snart dags att släppa upp några rev på storen igen. Det går bra att sova i sittbrunnen, på liggunderlägget Anders tog med sig, enligt tips av Fred. Jag vaknar nån gång i timmen, kollar kursen, vinden och om det dykt upp nån annan båt på AIS:en. I natt seglade jag genom en flock kinesiska fiskebåtar. Jag såg inte ens ljusen av dem IRL, men de var runt omkring mig. Jag har ingen aning om de fiskade tonfisk eller hajfenor.

Två fiskar har jag gått miste om hittills. Den första högg och reven rasslade ut. Jag försökte minska farten genom att lova med vindrodret, men resultatet var att Hafsorkestern stannade helt. Fisken simmade rakt ner och när jag fick igång motorn för att gå framåt snurrade linan fast i rodret. Och gick av. Fisken stack med bläckfiskdraget och halva linan. Stackarn, hoppas han klarar sig.

Nästa napp var ett dygn senare. Nu satte jag snabbt på motorn och backbromsade. Men linan, som nu är ganska kort ut helt. Den är fastknuten i slutet på rullen, men rycket fick fisken att lossna, med bläckfisk, men denna gång ingen lina. Knuten jag hade bundit draget i metalltafsen gick upp.

 vind

Så nu hänger en av mina nyköpta gulröda bläckfiskar bakom båten och linbromsen är åtdragen så linan inte ska löpa ut lika fort. Nu behöver jag fisk, för baconet och de rökta fläskkotletterna är slut. Jag är inne på burkmaten nu, med två veckor kvar till Tarava.

Jag har nog alltid känt mig lite utanför. När jag var liten lekte jag mycket med några granntjejer. Då kallade de mig tjejtjusare. I mitten på ettan flyttade vi från Göteborg till Stockholm. Det var lördagen före första advent och alla hade ett levande ljus på bänken, utom jag. Jag fick sitta i bänken bredvid Claes. Han hade inte heller värst många kompisar.

Här var det ännu större åtskillnad på tjejer och killar. Man umgicks helt enkelt inte mellan könen. Jag fattade ingenting. Killarna sysslade mest med att retas och slåss. Jag har alltid varit lite envis och gav inte upp, trots att de satt på mig. Nån gång slutade det med att de tryckte mitt ansikte i hundbajs bland snön i rabatten. De kallade mig professorn och jag tappade lusten att plugga.

Jag ville ju vara med i gemenskapen, men det gick bara inte. Att prata med mina föräldrar om det gick inte heller. Pappa var bara intresserad av sig själv och mamma försökte övertyga mig om att det inte var så farligt.

- Du kan väl leka med Claes, sa hon.

Men Claes var ju också ett mobboffer. Det var inte den gemenskapen jag ville in i. Kanske är det därför jag har haft så svårt för att tala med mina egna barn om deras problem. Jag har försökt, men jag har liksom aldrig fått lära mig hur man gör. Jag är rädd för att genera och ställa fåniga frågor. Jag har ju aldrig fått vara fånig själv.

regn

Där var Ingela min motsats. Hon sa allt hon tänkte och kände, ibland innan hon kände det. Först var jag lite rädd för det. Jag var 20 och hade börjat på Biskops Arnö Folkhögskola. Först tyckte jag hon var fånig. Men vi fann varandra, jag kommer inte riktigt ihåg hur, kanske satt vi inne hos Kjell och lyssnade på Before the Flood med Bob Dylan och The Band.

Nästa dag fick jag ångest och vågade inte se på henne. Det dröjde en hel ångestfull vecka innan jag insåg att det var mina egna känslor som jag var rädd för. Jag smög bort till hennes lägenhet sent på kvällen och hon tog emot mig. Hon var den första tjej som jag var tillsammans med. Vi ses fortfarande ibland när jag har vägarna förbi Delsbo. Men nu heter hon Vina.

Jag försökte verkligen komma in i gemenskapen i den där klassen i Maltesholmsskolan. Men de var inte snälla. Förutom det ganska snälla öknamnet på mig fanns där Bullen och Strutsen, både tjejer och killar trakasserades. I högstadiet kom Colliander till klassen. Han talade finlandssvenska men slutade snart tala och blev helt stum i skolan.

Jag berättade historier på roliga timmen och gav ut en tidning gjord med blåstencil i klassen, med skämtteckningar och historier. Men inte blev det värst bättre med det. Inte förrän i nian när jag upptäckte att man kunde välja en estetisk linje med teater istället för C-franska, som jag var helkass i.

En hel klass full med elever från Västerort som hade varit med om ungefär samma sak, trakasserade i sina respektive klasser, samlades vi i Abrahamsbergsskolans klass 9 E. Här träffade jag Peter från Hässelby Gård. Vi bildade Peter-Niklas Relaxing Team och brukade köpa tårtor i bageriet mitt över gatan. Sen gick vi ner skolans källare och satte i oss halva tårtan var.

Men det hände saker ute i världen som också påverkade oss. I Vietnam slogs gerillan mot en inkräktare som var rädd att förlora hela världen till kommunismen enligt dominoteorin: faller en faller alla. De använde allt grymmare medel mot gerillan som levde bland bönderna. Följaktligen spreds bilder snart över världen med böndernas napalmbombade barn, avrättning av förrädare framför tv-kameran. Och sen bomberna över Hanoi.

Jag mötte dem ibland utanför tunnelbanan, med Vietnambulletinen och skramlande bössor. Jag gick fram och frågade om man kunde få vara med i De Förenade FNL-grupperna. Det kunde man och jag kom till deras möte.

KROSSA, KROSSA, KROSSA USA IMPERIA LISMEN, skrek vi på Strandvägen, på väg ut mot den Amerikanska ambassaden. Vi gick fyra och fyra i bredd, så att räknarna skulle kunna få fram korrekt antal demonstranter. Det var viktigt, för polisen ljög systematiskt och hävdade att vi var färre än vad vi själva räknade till. Vi skrek och vi sjöng Befria Södern. Äntligen kunde jag känna en stor och äkta gemenskap.

Jag bytte FNL-grupp från Hässelby till Spånga, för Peter hade flyttat med sin mamma till Rinkeby. Det var lite roligare människor där, tyckte jag och politiskt spelade det väl ingen roll om man på lördagar sålde Vietnambullarna utanför systemet i Hässelby Gård eller i Tensta.

Men det var en sak till som ingick: Samkvämen. Med jämna mellanrum samlades vi, drack rödvin, spelade gitarr och sjöng protestvisor. Jag gick studiecirklar om USA-imperialismen och så småningom i Marxismen-Leninismen-Mao Tse Tungs-tänkande. För det var ju KFML:arna som var ”de ledande kamraterna” i enhetsfronten DFFG, och sån ville man ju bli.

Om det var sant eller inte, att monopolkapitalisterna i USA ville ta över världen, eller att Mao och Lenin hade befriat sina folk, det var inte så viktigt. Ungefär lika viktigt som om det som står i Bibeln är rimligt och sant för en kristen, eller Koranen för en muhammedan (eller vad det heter nu för tiden). Det viktiga var att man trodde på det, och på samma sak, och kämpade för det. Det var härligt och fantastiskt.

På samma sätt som människans gemensamma myter har drivit historien framåt, på samma sätt började 70-talet röra på sig i Sverige. Vi var inte så många, i varje fall inte först, och aldrig störst. Men det var här på vänsterkanten det hände något.

Även i USA växte proteströrelsen. Min andra LP-skiva var Scott McKenzie som sjöng att man skulle ha blommor i håret om man kom till San Fransisco. I Woodstock exploderade en jättelik musikfest.

Själva tog vi moped och tält till Gärdet, jag, Peter, Conny och några till. Vi rökte på och lyssnade på Sanningens Silverflod med Träd Gräs och Stenar, Uti vår hage med Gudibrallan. Ännu mer gemenskap, trans-musiken förenade oss, på samma sätt som när den moderna människan började tillverka flöjter och sjunga tillsammans för tiotusentals år sedan. Samma musik som församlingen på Tongareva deltar i varje söndag. Samma som San-folket i Kalahari sjungit i tiotusentals år.

Min moped blev stulen men det gjorde ingenting. Vi diskuterade om vi skulle hyra en villa och flytta in i tillsammans. Men nu fick mina föräldrar lite panik. Jag vet inte hur mycket de fattade av att vi rökte hasch, men Conny var de väldigt misstänksamma mot. Det var ju ihop med honom jag hade druckit min första Caribiarom och Cola, och kommit hem stupfull. Det låg nog en del i de farhågorna. Conny dog för några år sedan, grovt alkoholiserad.

Jag hade gått ett år på naturvetenskapliga gymnasiet på Nya Elementar. Så långt hade min slappa ”anti-professor-taktik” faktiskt tagit mig, hänga med men inte jobba för mycket så att man stack ut. Men nu var det slut på det. De föreslog att jag skulle börja på Experimentgymnasiet i Göteborg.

Det lät ju spännande, även om jag ju fattade varför mina föräldrar ville få bort mig från det som Peter, Conny, Jimmy och några till lite självironiskt kallade för Småbarnskvarten.

Efter nån månad i morfar och mormors lägenhet i Jakobsdal, de hade flyttat ut permanent till Orust då, flyttade jag in i en villa i Örgryte. Det blev mitt första kollektiv. Där bodde några trevliga biologistudenter från Jönköping, Pelle, Liffan, Meeri, Åke och Susanne. Jag fick jungfrukammaren och byggde en loftsäng med soffa under. Där satt vi emellanåt och rökte jointar och lyssnade på ”Hemma hos” med Kjell Alinge och Janne Forsell.

Men EG blev en katastrof. Man skulle jobba i projekt, inte i klasser. Jag var med i en grupp som gjorde ett arbete om fotosyntesen. Det var ingen närvaroplikt utan det var resultatet som räknades.

Jättebra för de studiemotiverade som gav allt och fick genomgående femma. Själv var jag glad om jag vaknade i tid för att komma till lunchen på Odinskolan intill Prippsbryggeriet som luktade mäsk när vinden var västlig. Efter ett och ett halvt år hade jag lyckats få betyg i matematik och fysik. Det var allt. Då insåg jag att det var hopplöst och började diska på Centralens restaurang istället.

Men innan jag hann flytta hem till Stockholm var jag med på en sån där historisk gemensamhetsaktion igen. Vi ockuperade Hagahuset, ett så kallat allaktivitetshus. Dit kunde man komma och pyssla med allt möjligt, fika och lyssna på musik. Det var lite stamställe för Älgarnas Trädgård, som spelade verklig flumflum-musik med ljusshow. Rejäl trans. Och visst förekom det hasch, men de som drev det var rätt hårda på att det inte skulle säljas nåt där. Av ren självbevarelsedrift.

Det hjälpte nu inte. Kommunen tänkte lägga ner verksamheten och bygga ett pensionärsbad???? Men personal och besökare, i samarbete med de olika vänstergrupperingarna i Göteborg ockuperade. Och blev utkastade. Men skulle ockupera igen. Det var då jag blev inblandad.

Jag hade avancerat i den marxist-leninistiska rörelsen i Göteborg. Det var inte så svårt eftersom de flesta hade brutit sig ut tillsammans med de strejkande takläggarna och Frank Baude och bildat det ännu mer revolutionära KFML(r). Jag vet fortfarande inte riktigt hur man hade tänkt sig att den väpnade revolutionen skulle gå till i Sverige, vare sig i r-arnas version eller bland s-arna, som jag tillhörde. Det stod liksom inte i grundkursen. Så det är väl inte konstigt om även SÄPO var lite fundersamma på hur revolutionär den revolutionära vänstern var.

I varje fall tillhörde jag nu studentförbundet Clarté och fick representera s-arna i den ytterst hemliga fraktionen inom aktionsgruppen som planerade en andra ockupation. Personalen hade nämligen kvar en nyckel till en bakdörr som polisen hade glömt byta lås på.

Fraktionen var hemlig, eftersom den innebar att alla olika stridande vänstergrupper plötsligt samarbetade, trots olika syn på Trotsky och sovjetrevisionismen, anarkismen eller syndikalismen. Mot KFML(r), som dominerade vänstern i Göteborg.

Nu hade vi en hemlig gemenskap. Det var nästan ännu roligare.

Sagt och gjort, vi ockuperade Hagahuset och höll öppet för allmänheten på dagarna, sov kvar på natten. Sen kom Demokratisk Allians tillsammans med stadens motorcykelknuttar och anföll på natten, kastade brandbomber och började hugga sönder ytterdörrarna. Vi slängde ner fullt med möbler för trapporna innanför dörrarna, livrädda att de skulle ställa till med slakt på oss med yxorna när de kom in.

Att vi ringde polisen hjälpte inte mycket, inte ens brandkåren fick åka fram. Men efter ett par timmar kom polisen till slut och körde bort knuttarna. Tidigt nästa morgon motorsågade de sig in genom dörrarna och alla möblerna. Där satt vi alla på golvet medan kommissarien höll tal och sa att vi skulle följa med självmant. Vi förklarade att vi inte tänkte ge oss frivilligt, men vi skulle inte bruka våld. Sen gjorde vi passivt motstånd och sjöng Internationalen, medan poliserna bar ut oss till polisbilarna för vidare transport till polishuset. Det var gemenskap det.

Vi i s-fraktionen hade kommit överens om att neka till allt, medan r-arna erkände för att få till stånd politiska rättegångar. Det blev inga rättegångar, efter ett tag las anklagelserna ner mot alla, r som s.

Tillbaka i Stockholm började jag jobba på järnvägen, som växlare på Tomteboda bangård. Men efter ett par år tröttnade jag på alla arbetstidsförsämringar som ingen protesterade mot i allmänhet, och det nedbrytande treskiftet i synnerhet. Man var mest som en trasa av att jobba eftermiddag, förmiddag-natt i sträck. Visserligen en hyfsad gemenskap i växellagen, med kokkaffe och tioöres Chikago i midnattspauserna, men ändå. Jag började på folkhögskola istället, för att komplettera det gymnasium jag inte läst färdigt.

På Biskops Arnö var det en intensiv och härlig gemenskap. Det var mycket psykologi, Freud och jag upptäckte Artur Janov med boken Primalskriket. Nåt sånt skulle jag behöva för att våga komma närmare mina känslor, tänkte jag. Gemenskapen på internatskolan var så härlig att vissa av oss inte ville ge upp den när läsåret var slut. Så vi bestämde oss, det var Peter som hade lockat in mig på skolan, Kicki, Anders, Sussie, Eivor, Manni och Kalle. Sen var det lite omsättning också. Några in, några ut under resans gång. Vi skulle hyra en villa och bilda ett kollektiv.

Om du har sett filmen Tillsammans så vet du hur det var. Det var faktiskt precis så.

stilla3

En dag när jag kom hem till villan i Nacka hade något omvälvande hänt. Ett gäng från ett konstnärskollektiv i Österrike hade varit och talat på Medborgarhuset. De praktiserade ett kommunistiskt sätt att leva, med gemensam egendom, fri sex och en slags terapi baserad på Willhelm Reichs orgonteorier. Samma Freudlärjunge som Artur Janov hade utgått från.

Anders blev fascinerad och åkte ner till Friedrichshof. I brev hem berättade han hur han i terapin symboliskt slaktade sina föräldrar och skrek sig in i regelrätta födelseupplevelser. Han dansade naken inför kollektivet i den gemensamma självframställningen.

Han kompis Magnus var också där och när han kom hem berättade han att han skulle flytta till AAO-gruppen i Oslo. Jag hade en folkabuss som jag hade gjort i ordning som en husbil, målad i rött, gult och blått som FNL-flaggan. Mulle Muffins hette den. Så jag erbjöd Magnus att köra honom dit med hans grejer. Så kunde jag också kolla in vad det var för något.

Sagt och gjort, vi åkte till Vollen i Asker utanför Oslo, där den norska gruppen hade hyrt ett gammalt trädgårdsmästeri. De odlade krysantemum och tomater. På kvällen var det självframställning där Stein och Thorild tävlade om att skrika på sina respektive djävla far och mor. Inger stönade. På dagarna kunde man gå ner i trädgårdmästeriets pannrum och få terapi med Gunnar eller Thorild. De masserade ryggen och magens pansar och uppmuntrade att skrika allt man kunde. Ut med aggresionerna, var teorin.

Det var wieneraktionisten och konstnären Otto Mühl som hade grundat gruppen. En dag hade han deklarerat i kollektivet att han inte hade några parförhållanden. Det var något för det borgerliga kärnfamiljesamhället, menade han. Han skrev en tjock bok om aktionsanalysens parabel, som började med aggressioner, gick ner till återupplevande av födelsen och upp till en lustfylld fri kärlek.

Han införde också de gemensamma självframställningarna som inspirerades av afrikanska transdanser inför resten av gruppen.

Jag blev kär i Merete och bestämde mig också för att flytta in i Oslogruppen, fast parförhållanden inte var tillåtna. Hans tidigare pojkvän Öivind var mycket svartsjuk. Fast man inte skulle vara det.

Jag och Mulle Muffins åkte tillbaka till Stockholm. Jag sålde av mina grejer, skivor, böcker mm. Pengarna och bilen tog jag med tillbaka och satte in i guppen. Nu skulle jag leva i gemenskapen som verkligen praktiserade det alla andra snackade om, det jämlika och frigjorda samhället, fritt från fördomar och emotionella bojor.

Vi odlade giftfria grönsaker. Men också julstjärnor som skulle säljas till inför den stundande helgen. Växthusen var gamla och läckte, det var kallt och snöade. Oljepannan slukade olja. I slutet på november räknade Gunnar ut att om vi sålde julstjärnorna till grossist skulle vi gå rejält back. Så vi bestämde oss för att sälja själva. Vi tog Mulle Muffins till torget i Oslo och vi gick runt i hus och knackade dörr med våra plantor.

När julafton kom och vi var helt utarbetade räknade vi ut att med en hel månads ansträngningar av alla i gruppen hade vi lyckats få julstjärneodlingen att gå jämnt upp. Vi avslutade med en så kallad materialaktion, där vi tog livet av återstående julstjärnor medelst strypning och lemlästning.

Men det gjorde inte så mycket att trädgårdsmästeriet gick back. Vi levde huvudsakligen på pengar nya medlemmar tog med sig och la in i den gemensamma egendomen. När de sen flyttade ut var det tyvärr inte några pengar kvar. Men Sten som var ganska rejält förmögen, han fick order från Österrike att komma dit för att gå igenom terapi och utbildning där.

Själv kom jag till Friedrichshof efter ett år av giftfri grönsaksodling i Oslo. Jag fick börja i snickeriet och avancerade sen till bilmekaniska. Men det slutade med katastrof. Jag skulle kolla den stora diselgeneratorn varje dag. Så stannade den plötsligt. Det visade sig att han som instruerat mig glömde att säga att jag måste stänga av den för att kolla oljan. Annars syns inte nivån. Den var bara en hårsmån från att skära totalt.

- Fehlleistung, skällde Otto. Det betydde att jag omedvetet hade försökt sabotera Friedrichshof på grund av mina omedvetna aggressioner.

Jag kunde inte tillräckligt många ord tyska för att kunna förklara mig, och engelska accepterades inte här. Jag fick sparken och degraderades till att köra svinmat och sopor.

Jag försökte verkligen beundra Otto. Jag märkte ju att det gick bra för de som gjorde det. Jag har senare förstått att han var en psykopat. Han visste inte vad empati var. Han var bara intresserad av att uttrycka sig själv. Gruppen var ett sätt för honom att uttrycka sig konstnärligt. Och han sa det offentligt och alla älskade honom för det. För att han var så direkt och ärlig!

Han gjorde en massa ”fascistspel”, där han i rollspel fick framförallt män i gruppen att krypa för honom. Sen skällde han ut dem för att de inte vågade utmana honom. Han till och med redde ut hur man kan få makt över någon genom så kallade dubbelbindningar, genom att ge motstridiga budskap så att motparten inte vet hur han ska förhålla sig. Och de älskade honom ännu mer.

Han hade alla drag av en sektledare. Det var bara det att hans myt, hans berättelse, ändrade sig hela tiden. Från AAO-terapin där man skulle regrediera och gå igenom barndomen på ett positivt sätt igen, utvecklades det mot rollspel och dans, senare mot ekonomiska spel i samhället, där de rollspelstränade gruppmedlemmarna fick lura till sig rikedomar i optioner, diamanter och fastigheter. Pengar som skickades från grupperna ute i Europa till högkvarteret i Österrike.

Det slutade i en ände med förskräckelse. När barnen växte upp och kom i tonåren menade Otto att det var han som skulle lära tjejerna sex. Men då drog mammorna öronen åt sig och Otto greps och åtalades för pedofili. Han dömdes till åtta års fängelse.

Men långt innan dess flyttade jag tillbaka till Stockholm och vi hyrde ett hus i Skärholmen och startade en grupp där. Jag drev ett bokcafé på Åsögatan, Bokafiket, där vi hade gästsjälvframställningar och musikkvällar.

Ett band som spelade ofta var Einar Heckscher och hans kompis som kallade sig Per Gud. Det var rejält tryck på deras spelningar och grannarna i huset ovanför brukade komma ner och klaga på ljudet och på cigarrettröken som trängde upp genom taket i källarvalvet.

- Jag har ett nytt band på gång, sa Per en dag. Riktigt seriöst. Får vi göra vår första spelning här?

Men vi hade planerat en självframställning med vår nye ledare Lou som skulle komma från Friedrichshof den lördagen, så jag var tvungen att tacka nej. Per Odeltorp, eller Stig Vig som han kallade sig i det nya bandet är tyvärr död i dag. Men de spelade verkligen en fantastisk musik. Riktig transmusik.

Vi flyttade ut till Täby och hyrde den gamla herrgården Hagby Gård av kommunen. Att säga att vi höll på med fri sex och skrikterapi hade vi för länge sedan slutat med, bl a efter skandalreportage i Se och FiB-Aktuellt. Istället var vi nu utåt ”Kulturverkstaden” som ägnade oss åt barnteater, videokonst och rollspel.

Att försörja sig på grönsaksodling eller multiservice och flyttbolag som många av grupperna runt om i Europa hade gjort, gav inte några pengar. Så när grupperna slöts och slutade ta in folk hela tiden deklarerade Otto att nu skulle man ut och jobba i kärnfamiljsamhället. Jag beslöt mig för att söka in på Journalisthögskolan, som för sista gången hade intagning via prov. Sista chansen för mig med mina urusla betyg från Experimentgymnasiet.

stilla5

 

Det fanns väl ett tiotal grupper runt om i Europa. Otto hade förklarat att han var ledaren i Österrike och på samma sätt som hos schimpanserna är det den starkaste som vinner. Är det någon som vill utmana mig? Det var det förstås inte.

Men i de olika grupperna runt om i Europa fanns det inte lika psykiskt starka, empatifria och smarta alfahannar som i högkvarteret. De utmanades hela tiden av gruppmedlemmar eller blev totalt storhetsvansinniga och maktfullkomliga. Gunnar på Vollen blev sur på hela gruppen och flyttade ut till pannrummet. Otto beslöt att skicka ut ledare från Österrike till undergrupperna. Ledarna visade sig bara klara några månader, innan de råkade ut för liknande symptom, så då byttes de ut för att få komma hem till Otto och ”vidareutbilda” sig.

Men det räckte inte med en smart ledare för att få ordning och struktur i grupperna. Parförhållanden tolererades som sagt inte, vilket diskuterades öppet och reddes ut vid kvällens samling, självframställningen. Det skapade väldiga spänningar och konkurrenssituationer. Så därför infördes hierarkien.

Varje lördag samlades gruppen och röstade om ”strukturen”. Gruppledaren från Friedrichshof var förstås överst. Sen röstade man om rangordningen. Var och en fick också tala för sig själv och det utvecklades till avancerade rollspel. Kriterierna varierade en del över tid, men de som stöttade andra istället för att bli sura kom ofta högt.

Detta var ett suveränt sätt att få folk i den stora organisationen att fungera tillsammans. Och egentligen samma sak som i samhället utanför, med den skillnaden att här gjorde man medvetet det som människorna där ute gjorde inom sig: graderade varandra. Inte bara cheferna utan alla. Och när hierarkien var oklar uppstod hätska konkurrenssituationer.

När två människor konkurrerar, om samma jobb, position eller partner, blir det ofta väldigt negativt. För båda. Men när konkurrensmedlet heter understöd, blir det mer konstruktivt. Men också mer förljuget. Jag hade stor nytta av att kunna se de här mönstren senare i arbetslivet. Särskilt i projektarbeten där struktur och hierarki inte alltid följer de fastslagna mönstren.

Men det också ett effektivt sätt att härska. Det visste Machiavelli, det visste Otto Mühl.

Men sexet då, hur fungerade det, undrar ni? Tja, det var ganska enkelt. Man bokade helt enkelt in vem man skulle sova med i kalendern. Eftersom det var mer tjejer i gruppen hade de egna sängar och killarnas kalendrar var fulla långt i förväg. Det var ganska trevligt att vara efterfrågad och eftersom jag tyckte om alla var det inget problem. Värre var det för Urban som skulle ”bota” sin homosexualitet med analyser och gruppliv. Det funkade ju inte.

Men när jag började på journalisthögskolan märkte jag snart att när det gällde att umgås med tjejer var jag fortfarande livrädd för mina egna känslor, rädd att bli förnekad och osäker på hur jag skulle våga visa att jag tyckte om någon. Men jag vågade inte säga att jag ville flytta ut, av rädsla att bli övertalad att stanna. Så en kväll tog jag en av gruppens bilar och körde upp till min bror Uno i Söderhamn.

Jag grät hela vägen upp. Det var inte en skilsmässa, det var tio på en gång.

Men det tog lång tid att bli ”avprogrammerad”, att överge de värderingar jag hade tagit åt mig för att få vara med i gemenskapen. En del inser jag först nu när jag sitter och skriver det här i sittbrunnen på Hafsorkestern mitt ute på Stilla Havet.

Att inse att det faktiskt är bra med trohet, att inte ligga till höger och vänster, det kostade mig min familj och sambo. Jag tänkte att det hon inte vet lider hon inte av. Jag älskar ju henne ändå. Och så sa jag ingenting. Inte hon heller, och så gled vi ifrån varandra i slitet mellan barnuppfostran och jobb. Jag tog Katarinas kärlek för given och lyckades inte få henne känna sig älskad. Sen var det för sent. Och de som fick lida för det var våra barn.

Ja, nu har jag kommit halvvägs. Runt jorden och mot Kiribati där jag ska vara säker för orkaner. Havet är stort, just nu ganska lugnt. Jag kämpar med att få strömmen att räcka till. Kylskåpet löper amok i värmen och går hela tiden. När det blåser 10-13 ms är det inga problem, men nu med 5-6 ms laddar det sämre. I natt fick jag köra motorn ett par timmar för att fylla batterierna.

I går kväll rasslade det till igen i fiskerullen. Första gången trasslade jag in linan i rodret och fisken tog halva linan. Andra gången tog den bara draget, eller plastbläckfisken. Men nu lyckades jag få i backen just innan linan var slut och kampen kunde börja.

I en timme höll vi på och jag tänkte på den gamle och havet. Tänk om det är en jättelik Blue Marlin, svärdfisk. Men som tur var visade det sig vara en ganska stor, typ 6 kilo, tonfisk. När solen gick ner lyckades jag sätta huggkroken i gälarna och lyfta ombord den sprattlande krabaten.

I flodljusets sken fileade jag sen fisken, packade i min lilla utflyktskylväska som numera blivit fiskfack i kylen. Den blev full och sittbrunnen full av blod och slamsor som jag ägnade ytterligare en halvtimme åt att skölja bort.

Sen kunde jag ägna mig åt att fortsätta tänka tillbaka på mitt liv.

Jag är ledsen att plåga er med mitt liv, men det är därför jag gör den här resan; för att reda ut vad jag gjort med mitt liv. Min mamma dog när hon var 67 och Ylva som var yngre än mig är redan död. Jag kan fortfarande leva många år till. Eller inte. Men jag har ännu inte hittat den där gemenskapen och jag har ännu inte lärt mig hantera kärleken. Så jag har lite kvar att göra.

Och jag är orolig för jorden och mänsklighetens framtid. Är flaskan halvfull eller halvtom, det är frågan? Mer om det sen, nu ska jag baka lite frukostbröd.

Jag har just ätit två mycket lättstekta tonfiskbiffar med ris och rosépepparsås. På båda sidor om mig ligger flera små och en större atoll som jag struntar i att stanna på.

- Där är varmt så man bränner sig och inget spännande, sa Warvick, nyazeeländaren som skötte wifit på Tongareva.

Ingen bra ankringsplats finns det heller. Så jag kör vidare en vecka till Tarava i Kiribati. Börjar bli van vid hav, hav, hav och gung, gung, gung.

På natten hade jag lyssnat på Sommar med Karin Bojs. Anders Egerö gav mig som avseglingspresent en USB-sticka med alla sommarprogrammen. Nu hörde jag hur hon berättade om när hon satt på Aftonbladets nattredaktion och ringde upp landets polisstationer i ottan för att höra om det hänt nåt. Trots att vi jobbade på samma ställe sågs vi nog bara en gång på en konferens i Nynäshamn. Jag vikade nämligen på den andra nattreportertjänsten, som jobbade när hon var ledig i fyra dar och tvärtom.

Hon gick också vikarie och frilanssvängen, men medan jag snurrade runt planlöst på sånt jag tyckte var kul, byggde hon målmedvetet upp en vetenskapsredaktion på Dagens Nyheter. För att sedan skriva den viktigaste svenska boken om människans historia, bredvid Lasse Bergs Kalahariböcker, Min europeiska familj. Om hur mänskligheten vandrat ut från Afrika över världen, hur den Moderna Människan besegrade alla andra människoraser, inklusive neandertalarna.

Hon spelade upp musik från en benflöjt funnen i Tyskland, det första kända musikinstrumentet. Musik som kan ha svetsat samma de moderna människorna och varit en del av deras kreativa förmåga att tänka sig vad som ska hända i framtiden, att planera.

På Journalisthögskolan fick jag lära mig den professionella journalistrollen. 70-talet och vänsteraktivismen var slut. Nu skulle man vara objektiv och saklig. Jag slutade att tycka saker.

Ja, kanske inte helt. Efter praktik på Aktuellt tvingades jag efter att ha skjutit på det i många år, göra lumpen. Jag lyckades bli placerad på Värnpliktsnytt, intill K1 på Gärdet.

Vi gjorde ett helt nummer om hur neutrala Sverige egentligen var inne i Nato. Vi hade nämligen fått fram att de flesta högre befäl i Sverige hade fått vidareutbildning i antingen USA eller något annat Natoland.

Sen skulle jag göra en uppföljning och lyckades få en intervju med dåvarande försvarsministern Torsten Gustavsson (c). Jag och fotografen flög till Visby och blev bjudna på fläderbärssaft i gotlandsbondens trädgård. När jag ställt upp bandspelaren på bordet sa försvarsministern:

- Ja, det här får du inte skriva, men vi vet ju var vi har våra vänner. Det är tur att vi har Finland mellan oss och Sovjet.

Så jag skrev ordagrant ovanstående. Det blev förstås ett jäkla liv. Och ministerns pressekreterare ringde och undrade om han kunde få lyssna på mitt kassettband. Nej, det är mitt arbetsmaterial sa jag. Vad jag inte sa var att bandspelaren hade krånglat och inget fanns inspelat. Så han vågade aldrig dementera.

Men det var den här dubbla bokföringen som kom att prägla svensk politik under slutet av 1900-talet. Från de hemliga planerna på ett svenskt kärnvapen, som sen ledde till det svenska kärnenergiprogrammet, de mystiska ubåtsincidenterna, vapenförsäljning till Indien, krutsmuggling till Iran, kanonbåtar till Saudiarabien. Det spekuleras ju till och med om att Palmemordet skulle ha kopplingar till det kalla kriget.

Det är viktigt med myter för att hålla ihop stora grupper av människor, har jag lärt mig på den här resan. Men om myterna spricker, spricker också sammanhållningen, det så kallade samhällskontraktet. Myten om den svenska neutraliteten upprätthölls men följdes inte av makthavarna. När sanningen började sippra ut, eller spricka upp, i allt från IB-affären och vapensmugglingar, till alla turerna runt mordet på statsministern, då tappade många tron på folkhemsmyten. Fältet låg öppet för nya krafter, gröna som bruna. Tyvärr verkar det just nu som om de sistnämnda har dragit det längsta strået.

Det var på Värnpliktsnytt jag träffade Olle Blomkvist. Han drev en liten kulturtidskrift som hette 299. Namnet kom från tidningens postbox. Olle var en genialisk och finurlig tidningsmakare som gjorde en annorlunda tidskrift, uppkäftig men inte dogmatisk. Tidningen gick naturligtvis med förlust, men med lite stöd från Kulturrådet fick han ihop det. I alla fall nästan.

Han frågade om jag ville hjälpa till, och det ville jag. Det jag är mest stolt över är ett långt reportage om Greenpeace. Det här var runt 1981 och organisationen hade ännu inte kommit till Sverige. Jag fick veta att de planerade en aktion mot ett japanskt fartyg som skulle komma till la Hague i Frankrike med atomsopor. Men de prioriterade medier med rikstäckning, en liten kulturtidskrift kunde inte komma på fråga.

Då ringde jag upp Aftonbladet och undrade om de var intresserade av en rapport på frilansbasis ifall det uppstod något bråk kring de japanska atomsoporna. Jo, det kunde de ju tänkas vara intresserade av, utifall att. Och skickade över ett brev där det stod att fotograf Mats Bäcker och jag arbetade på uppdrag av Aftonbladet. Mats kom också från Värnpliktsnytt, liksom den smått geniale grafikern Peter Vanderburg som Olle anställde som Art Director. Lön fick vi bara ibland, typ när Kulturrådspengarna kom.

Jag läste in mig på hur det hade börjat med protester mot slakt av sälungar utanför New Foundland och valar utanför Vancouver. Hur franska underrättelsetjänsten sänkt fartyget Rainbow Warrior som var på väg till Franska Polynesien för att protestera mot kärnvapenproverna vid Mururoa-atollen. En Greenpaecemedlem dog. Protester som så småningom ledde till att Frankrike la ner provsprängningarna.

Vi mönstrade på en grönmålad hög utsjöbogserare i Amsterdam. I Engelska Kanalen blåste det kuling och hela besättningen, inklusive media, förutom Mats blev sjösjuka.

När Japanen närmade sig hamnen anföll nationalgardet. De pepprade Greenpeacebåten med rökgasgranater som slog upp stora hål i däcket. Vi fördes gråtande av tårgasen iland och släpptes långt från det avspärrade området där japanen la till och började lossa atomsoporna.

Jag gick till en telefonkiosk och ringde in en rapport till Aftonbladet, som plockade bilder från Reuters. Det här var ju långt innan Internet. Sen fick vi sova på golvet i Pelle…. S filmteam från Aktuellt, som också var på plats men hade varit förutseende att boka rum.

Det blev ett riktigt långt och uttömmande reportage om Regnbågskrigarna.

Annars jobbade jag mest som redaktör, läste, refuserade, redigerade och ibland till och med beställde artiklar. Vi hade en idé att på baksidan av varje nummer ha en serie, precis som Folket i Bild en gång hade haft med Bellman. Tomas Svensson från Kung Tung ritade emellanåt kul grejer, men det var långt mellan inspirationerna.

En dag kom det in en kille som hade en fantastisk serie att sälja. Oerhört bra story om någon prinsessa i Ryssland och hennes äventyr, tror jag det var. Mästerligt tecknat. Men det var typ ett helt seriealbum och skulle väl ha tagit oss några år att publicera om vi hade haft den på varenda baksida.

- Nja, det är bra, men funkar inte riktigt här, konstaterade Olle och jag. Kan du inte göra något mer här och nu. Gärna lite roligt också.

Han fnös, men nästa dag kom han in på redaktionen på Bastugatan igen och slängde ett tuschad ark på redigeringsbordet.

- Så här menar ni, sa han lite surt.

Han såg trött ut efter nattens övningar med tuschpennan, men serien om den arga ankan som skällde på allt och alla ute på krogarna i Stockholm kom naturligtvis in på nästa nummers baksida. När tidningen så småningom las ner fortsatte Charlie Christensson till Dagens Arbete som, tror jag, fortfarande publicerar Arne Anka.

Tidningens bokföring var det väl lite si och så med. I början bestod den av en skokartong under Olles skrivbord. När det nån gång kom in pengar tog han den mest akuta räkningen och när nån frilansare kom in och äntligen ville ha betalt gick de oftast därifrån med en liten delbetalning i handen. Men reseskribenten Ingvar von Malmborg nöjde sig inte med det, utan med hjälp av Svenska Journalistförbundet satte han oss i konkurs. Sen fick varken han eller någon annan i lådan en spänn.

Utom Sparbanken. Olle hade tagit ett lån på 50 000 för tidningen. Nu hade han ärvt 20 000 kronor. Han plockade ut alltsammans i kontanter och gick upp till låneavdelningen. Där tog han upp sedelbunten och sa att de kunde ta de pengarna om de skrev av resten. Det gjorde de.

Sen kom jag på att vi kunde starta om under nytt namn. 399 i stället för 299. Peter skruvade det ännu mer till 3NioNio. Vi skaffade en kassör och bildade en stiftelse med en krona i stiftelsekapital. Vi gick runt på de stora reklambyråerna och lyckades sälja in att de skulle fixa prestigefyllda helsidesannonser.

Men det höll inte mer än nåt år. När mina krediter var slut på NK-, Åhlens- och OK-kort sa jag upp mig för ett vik på socionomtidningen Socialt Arbete. Och så småningom kunde inte de andra heller jobba utan lön.

Olle dog i cancer för några år sen. Han vägrade gå på någon cellgiftsbehandling. Kanske hade han levat längre om han gjort det. Kanske slapp han en massa lidande. Han gick alltid sin egen väg.

Sommaren efter journalisthögskolan jobbade jag på ÖrebroKuriren. Ett reportage handlade om behandlingshemmet Skogaholm i södra Närke. Föreståndaren där tyckte att det blev ett så bra reportage att han undrade om jag ville skriva en utförligare rapport. Huvudmannen Stockholms Socialförvaltning skulle betala arvode och stå för alla kostnader.

Så jag följde en kull narkomaner, från intagningslägret ute på ön Grinda i Stockholms skärgård tills de flyttade ut i övergångslägenheter de fick i Örebro och Kumla. Jag levde med dem i en till två veckor i perioder, på samma villkor som de.

Pedagogiken var inspirerad av Hassela, med höga krav på klienterna. Det var ett tufft program, både fysiskt med hårda träningspass och skogsarbete, och psykiskt med daglig kritik inför gruppen. Bert-Ola var en tuff auktoritet. Jag hade fortfarande inte riktigt förstått vad som hände mig och gruppen i AAO, men här kände jag igen en del av reaktionerna. Klienterna hade det jobbigt, men kunde regrediera på samma sätt som jag hade gjort i terapikollektivet. Tanken var att de skulle få chansen att bli små och växa, på ett sundare sätt med trygghet och fasta gränser, än när de växte upp i sin trasiga barndom.

Problemet var bara att det inte fungerade. I början höll de masken och mådde kanske lite bättre än när de var helt nere i drogdimmorna. Men när jag intervjuade dem i utslussningslägenheterna berättade de hur det verkligen hade varit. Det blev aldrig nån alternativ trygghet. Allt efter som tiden gick fick Bert-Ola svårare och svårare att hävda sin auktoritet. Till slut hade han slagit ner en av de besvärligaste klienterna, för att hindra honom att dra ut på stan.

Att hierarkier och klara befälsgångar kan vara nödvändiga i krig och tuffa arbetsprocesser med många inblandade är en sak. Men det är aldrig nyttigt för de som blir utsatta för det. Har jag långsamt lärt mig. Vare sig det handlar om politik, terapi eller segling.

- Om du som skeppare måste skrika på besättningen, då gör du ett uttag på ditt förtroendekapital, förklarade Ronny Edsgren på en race week i Kroatien. Han har tränat många kappseglare, bland annat Volvo Ocean Race-team.

 

- Då gäller det att du gjort många insättningar under träningen.

När Stockholms Socialförvaltning fick manuset ändrade de sig raskt och meddelade att rapporten inte skulle komma att ges ut. I stället polisanmälde de föreståndaren, som dock slapp åtal eftersom brottet hade hunnit preskriberas.

Men när jag började på tidskriften Socialt Arbete och berättade detta blev de upprörda. De var mycket kritiska och tipsade mig om en kontakt på RFHL, som kanske skulle vara intresserad av att ge ut rapporten. Det var de. ”Den hårda vägen” på Liber förlag är den enda bok jag har gett ut. I alla fall än så länge.

Jag som trodde att jag aldrig skulle träffa nån tjej som skulle kunna tänka sig att leva med mig träffade så Katarina på en fest. Hon flyttade hem till mig i min etta och upptäckte att hon var med barn. Vi lyckades byta ettan i Högalid mot en trea i kollektivhuset Prästgårdshagen i Älvsjö.

Det här var ett kollektiv som skilde sig väldigt mycket från AAO-kollektivet och Tillsammans-kollektivet. Här hade man sina egna lägenheter. Man kunde stänga dörren och vara ifred. Men man kunde också gå ner i matsalen och äta på vardagarna. Barnen kunde stöka i lekrummet och jag kunde leka i snickarverkstan. Här föddes Klara 1985.

Natten är varm och jag sover på läsidan i sittbrunnen. Men så börjar det regna. In med liggunderlaget och upp med sprayhooden. Men det bara ökar. Vinden också. Och vrida, jag måste slå. Dvs ut bakom rodret, tända flodljuset, fixa skoten och sen ställa in vindrodret på den nya bogen. Allt medan vattnet vräker ner och mina nattkläder, t-shirt och shorts dryper av regnet.

glasoga

Squalls brukar komma och passera men det här hänger i. Efter några timmar har vinden stabiliserats på 6-7 ms och vindrodret håller kursen. Jag går in och byter om till torrt, sätter på remoten till plottern på paddan och lägger mig i läkojen.

När jag vaknar har det slutat regna. Vinden har vridit och vi är på väg åt fel håll. Jag går upp och slår. På toaletten är det fullt av vatten. Jag har glömt stänga ventilen. Jag får ösa ur med en mugg och torka med trasan. Som tur är har det inte stigit över tröskeln. Sen sätter jag på kaffe och skär upp av brödet jag bakade i går.

Det var förfärligt. Katarina hade helvetes ont, jag försökte hjälpa till att andas som vi hade lärt oss på kursen. Hon låg väl något dygn där i bb-salen och led, sen bestämde de sig att sätta igång.

De körde in bedövning i ryggraden, en stor äcklig spruta och började jobba och klämma. Katarina skrek och de klämde. Till slut blev de villrådiga och hämtade en läkare. De klippte i henne underlivet, blodet sprutade och de hämtade en läskig apparat som de fäste där nere och började att slita och dra.

Fan, jag trodde det bara skulle komma ut slamsor. Katarina och barnet skulle dö.

Men det gick bra.

Nu började den bästa tiden i mitt liv. Vi var en familj med världens finaste dotter. Vi bodde i ett hus med världens trevligaste grannar. Jag hade fått ett vik på den då största kvällstidningen. Och jag började genast fucka upp det.

Kanske inte med en gång. Men efter drygt tre månader ringde det tidigt på morgonen. Olof Palme var död. Jag var schemaledig efter tre nätter vid polisradion på Expressen. Jag ringde till min chef Leif Brännström på rättsredaktionen och frågade om jag skulle komma in. Ja gör det, sa han.

Jag gjorde knäck som blev helsidor och uppslag. Leif satte nån annan på polisradion. I ett halvår jobbade jag i stort sett varenda vaken timme och när jag ett halvår senare slutade med Palmebevakningen hade jag flest övertidstimmar på hela redaktionen.

Men jag hade ju missat Klaras första år. Katarina som också var journalist på radion förstod mig, och jag tror att hon trivdes hemma den tiden. Men jag har alldeles för få minnen av hennes första år och jag tror att vår relation har tagit skada. Jag älskar henne, men är nog lite blyg för henne också.

Katarinas och min relation kom ju lite i andra hand nu, eller kanske tredje, efter barnpassning och jobb. Att hon hemskt länge hade ont i underlivet var ju inte så upphetsande för nån av oss. Efter några år var hon dock med Linus.

Jag hade nu hunnit med en vikariesväng på Aftonbladet, skaffat en frilansplats Heleneborgsgatan på Söder och jobbat åt bland annat Stenbecks tidning Z. Där satt även Olle som redigerare. Den sommaren fick jag dessutom vikariat på SVT:s lokalredaktion i Örebro, TvärsNytt.

Då hittade jag en annons i Katarinas personaltidning Antennen. SVT2 Rapport sökte en journalistvikarie från 1.1. Jag skickade in ansökan och refererade till TvärsNytt. Sen åkte Klara och jag och hälsade på Katarina i England, där hon var för en vidareutbildning i språket. Jag tror att jag lämnade hennes hotellnummer i ansökan, det här var ju före mobiltelefonerna. I varje fall ringde det.

Det var Rapportchefen Ewonne Winblad.

- Det har blivit ett fel i annonsen, sa hon. Det skulle stå 1.9, inte 1.1. Kan du börja då?

Det var om två veckor och jag var mitt i ett stort jobb för Z.

- Javisst sa jag förtvivlad.

Men det gick. Och så småningom fick jag fast jobb. Men innan det började blev det tre månader emellan, som jag var hemma med Linus. Fast jag hade tråkigt när jag satt vid sandlådan medan han lekte skapade det en samhörighet som jag fortfarande känner tillsammans med honom.

När jag ska laga middag ser jag att tonfisken i den lilla kylväskan inuti kylen börjat mögla. Det blir ris och tomatröra med konserverad kycklingkorv i stället. Några kilo tonfisk får gå till Neptun. Men när jag ska göra i ordning för kvällen och ta in bläckfisken som som vanligt hänger bakom båten upptäcker jag att det tar emot. Det är en liten tonfisk på ett par kilo som inte orkat dra ut den bromsade linan på rullen.

När jag var 14 år lärde jag mig segla på Svenska Kryssarklubbens seglarskola Gratitude. Jag och min ett år äldre halvbror Uno bodde först en vecka på skutan i Rönnäng och lärde oss segla i små kryssjollar. Sen kastade vi loss och seglade till Kristiansand i Norge där mängder av skutor och skepp just hade gått i mål i Sail Training Race, eller Tall Ships Race som det heter nuförtiden.

Vi sprang runt i hamnen och klättrade upp i masterna på Gladan och Falken, Sir Winston Churchill och Sir Malcolm Miller, och många fler. Ute på redden låg den imponerande Christian Radich med rår på masterna.

Hemma i Hässelby hade vi en gammal 4 meter lång bohusjulle som pappa hade skickat med fraktbåt från västkusten där han hade köpt den av fiskaren Daniel på Klädesholmen. Den hade ett fyrkantigt sprisegel, ett litet peke med en fock och en enhästars inombordare som gick på bensin.

Den var vacker men helt hopplös att segla i Mälaren med. När det kom en vindpust, och det är ju det det gör när det blåser på Mälaren, då hann jullen liksom inte med att fatta att det hade kommit vind förrän den var förbi. När man skulle slå fick man hjälpa till med en åra för att komma runt, för hålet för propellern i rodret var så stort att allt vatten tog den vägen. Motorn gick ibland.

På båtklubben var det några som hade börjat segla OK-jolle. Det tyckte jag verkade kul. Centerbord så man får hänga för att håla balansen och bara ett stort segel att hålla reda på. Jag hittade en trasig OK där ner och tjatade på mina föräldrar. Till min förvåning slog pappa till och köpte den.

Jag släpade upp åbäket till radhusets garage och började reparationen, slipade upp runt hålet i botten, cyklade in till Byggplast på Maria Prästgårdsgata och köpte glasfiberväv och polyester. Plastade, målade rött och slipade tills skrovet var perfekt.

Jag kan tycka det är kul att tävla. Men jag är inte en sån där vinnarskalle som alltid ska vara först. Men nu kom jag sist hela tiden. Det var inte så kul. De andra hade ju hållit på ett tag. Och när jag började få fason på det hade de andra börjat med Laser och Moth. Så efter ett par säsonger blev den liggande på båtklubben medan jag gick skrikande till amerikanska ambassaden och Gärdesfesten med mina nya kompisar.

Visst hände det att jag seglade ibland. Bohusjullen hittade tillbaka till västkusten där mina föräldrar byggde ett hus på Ramsö intill Koster innan de skiljde sig. Den blev till och med plastad och lever fortfarande där. Och Katarina och jag hyrde tillsammans med ett annat par en liten segelbåt som vi seglade uppåt kusten, innan Klara föddes. Den hade en modern hopfällbar propeller, som ibland fällde ut sig när man skulle backa. Men inte när jag gjorde ett stort jack i bryggan på Smögen eller på berghällen på Väderöarna. Ägaren hörde aldrig av sig för att fråga om vi ville hyra nästa år igen, som han hade lovat.

När vi flyttade ut till Älvsjö började jag längta ut på sjön igen. Jag sa till Katarina att jag ville köpa en segelbåt när jag hade fått fast jobb. Och så fick jag det på Rapport.

Något år senare berättade hon att en gammal arbetskompis, Gustav som nu var med över Biscaya på den här resan, skulle sälja sin lilla Shark 24, sju meter lång. Han och Kajsa skulle köpa en OE 32 och segla till Västindien med sina barn.

Vi köpte Sally, men de skilde sig och kom aldrig ut på havet med sin OE 32. Sally var billig men det var mycket att göra på henne. Vi var ute på en del turer. Men Katarina gillade aldrig när det lutade och jag hade lite noja sen jag hört berättelsen om familjen som seglat till Visby. På morgonen kröp grabben upp i sittbrunnen och försvann i hamnens svarta vatten. De fick segla hem utan honom.

Så inte förrän Klara och Linus kunde simma gav vi oss ut på längre seglingar. Men det var några fantastiska somrar när vi seglade tillsammans grannfamiljen Linderborg, som hade en Marieholm 26.

Efter skilsmässan fortsatte jag och barnen att segla tillsammans med Linderborgs varje sommar. Med våra små båtar kunde vi komma in i det spännande Långhålet på Björkskär, men också långt söderut till Askersund.

Det konstiga är att jag begriper inte riktigt vad som gick fel. Spänningen och förälskelsen från de första åren övergick i relationen med våra två fantastiska barn, Klara och Linus. Vardagen tog över. Jag tyckte att kanske var gräset grönare på andra sidan och hade några engångshistorier, men berättade inget. Hon hade haft en allvarligare historia med nån i Oslo, berättade hon när vi försökte reda ut saker vid skilsmässan. Kanske hade det blivit bättre om vi hade varit ärliga redan tidigare. Nu var det i varje fall för sent.

Vi flyttade först från kollektivhuset till ett radhus i Minneberg, för att komma närmare varandra. Problemet med det kollektivhuset var ju att det var så trevligt. Man åt middag med grannarna och barnen slängde i sig maten och sprang in i lekrummet till kompisarna. Medaljens baksida.

Jag hade världens 40-årsfest på ängen utanför radhuset, bjöd in alla gamla vänner från FNL-gruppen, Göteborg, Oslo och nuvarande arbetskamrater på Rapport. En salig blandning. Dessutom alla grannar. För jag hade hyrt in ett cirkustält och en orkester, och räknade med att vi skulle hålla på länge på natten. Det gjorde vi. Och vi var helt slut efter det jättearrangemanget.

Ett år senare berättade Katarina att hon hade träffat en kille på jobbet som var så spännande. Hon ringde en kväll och sa att hon inte skulle komma hem den kvällen. Jag blev helt galen av svartsjuka och sa att hon inte behövde komma hem sen heller. Sen låste jag ytterdörren med sjutillhållarlåset och lät nyckeln sitta i på insidan.

Hon kom ju hem och in nästa dag. Men nu började den smärtsamma skilsmässan. Vi fick låna en lägenhet tvärs över gatan där vi turades om att bo. Katarina vägrade flytta från radhuset för att inte få en nackdel gentemot barnen. Så det fick jag göra. Mamma lånade mig till kontantinsatsen på en tvåa i området, där Klara och Linus fick dela på sovrummet och jag sov i vardagsrummet. Jag kommer aldrig att förlåta karln hon träffade, även om han kanske inte fattade vad han gjorde. Deras förhållande tog snart slut.

- Hur gammal är hon, frågade min arbetskamrat Lars Åkerman när vi var ute och höstseglade till Hansten i septembersolen.

- 39.

- Ja, det är då tjejerna brukar skilja sig, konstaterade han, bland annat av egen erfarenhet.

Kanske är det så att man kommer i ett läge i livet där man måste göra något annat, något nytt. Vi gick på familjeterapi och vi pratade igenom allt som hänt. Men det var kört.

Det är fortfarande svårt att skriva om det här. Det blir ett stycke i taget. Men jag har tid. Det blåser knappt och vi stävar med ett par knop, Hafsorkestern och jag, mot Kiribati där vi ska vara säkra för orkaner vid den här årstiden.

Det var ett misslyckande och en sorg. Att jag inte lyckades nå fram med min kärlek till Katarina och att jag ställt till det så för mina barn.

Vid slutet av våren var det stor avskedsfest för TV-chefen Sam Nilsson. Fyra studios med olika sorters musik och massor med öl och vin till maten. Sam knusslade inte. Jag blev full och dansade med Maarit. Jag tror jag grät, vi kramades och till slut hamnade vi i ett rum jag råkade ha nycklar till. Hon kunde inte bli med barn sa hon. Efter sommaren när hon kom på besök i båten ute vid Sandhamn och vi seglade över till Björkskär berättade hon att hon tydligen kunde det i alla fall. Hon skulle behålla barnet och ta hand om det helt själv, sa hon. Som tur var blev det inte helt så.

Då hade jag redan börjat träffa Marianne i smyg. Det var hos en gammal kärlek och numera, trots allt kompis, Anna, som jag som vanligt blev full. När Anna inte var intresserad hamnade jag så småningom i samma säng som Marianne. Vi sågs under något år i smyg, eftersom Marianne på nåt sätt hade dåligt samvete gentemot Anna. Men efter ett år tyckte jag inte det kändes bra och gjorde slut. Nio månader senare fick jag veta att Saga var född.

I allt det svarta var tjejerna och lyste upp varannan helg hos mig under största delen av sin uppväxt.

Jag börjar närma mig ekvatorn och har kommit in i väderzonen som ibland kallas doldrums. Här är det växlande, dvs svaga, vindar och ibland framåt morgonen total bleke. Vi har 500 sjömil, av 1800 totalt, kvar till Tarava, jag och Hafsorkestern. Men det går knappt framåt. Och ibland bakåt när vinden vrider. Snart är det dags att öppna första burken med konserverat smör och se om det är ätbart - det var det.

Jag blev så avundsjuk på Anders som seglade med från Panama. Han och hans fru träffades i skolåren och är fortfarande lyckligt gifta. De är som nyförälskade på Facetime och slutar alla sina sms med Puss och Kram.

Om det är något som är genomgående i mitt liv så är det mina misslyckade relationer med kvinnor. Om jag inte har sabbat det redan från början, så har jag blivit rädd, tagit avstånd eller bara konstaterat att vi passar nog inte så bra ihop, efter ett tag.

Så sitter jag här på min ökenvandring över vattnet, ensam mitt ute på Stilla Havet, och öppnar en ebok som förklarar alltihop.

Till och med min dotter förklarade vid vårt krissamtal på Kanarieöarna att jag är dålig på att tala om känslor, på att lyssna på henne. Jag vill inte tränga mig på, vara tjatig, mästrande och allt annat som jag vet att föräldrar kan vara. Som Katarina är. Som min mamma var. Fast mest är jag nog rädd att Klara inte ska tycka om mig.

Det dröjde länge innan jag vågade vara tillsammans med en tjej. Trots alla trevliga och intressanta tjejer i nian, i FNL-gruppen, på Gärdesfester och fester i Göteborg, var det inte förrän i 18-19-årsåldern som jag låg med någon. Maria och jag hamnade i samma rum när jag var hemma i Stockholm och hälsade på i Småbarnskvarten.

Nu är vi ett tänkte jag, när det lite för tidigt gick för mig. Nu finns det inga gränser kvar mellan oss, allt är möjligt. Jag är kär. Men nästa morgon sa hon hej och försvann.

Sen dröjde det till Biskops Arnö där det var lite halvpromiskuöst tills Ingela och jag blev ihop. Alltid i samband med alkohol, som gjorde det lite mindre nervöst.

Så här efteråt kan jag ju se att det där AAO-kollektivet bara var en lösning för att jag skulle slippa det där med att det var så läskigt att närma mig tjejer. En genväg.

Ylva blev jag tillsammans med medan min mamma dog i cancer. Jag var ledsen och hon kramade mig och kysste mig, när jag hade garden nere. Det var den vackraste flicka jag någonsin hade träffat.

Fast jag kände ju henne sen tidigare. Hon hade bott i vårt kollektivhus med sin man som var musiker och alkoholist. Han misshandlade henne och slog sönder lägenheten. Då flyttade hon därifrån, ungefär i samma veva som Katarina och jag flyttade till radhuset.

Men han var besatt av henne och försökte få henne att komma tillbaka. När han var full på natten ringde han och grät, bönade och hotade. När han hörde talas om att jag träffade Ylva ringde han och hotade att döda mig. Jag polisanmälde. Det las naturligtvis ner, men han slutade i alla fall att ringa mig.

Vi beslöt oss i varje fall att smyga med vårt förhållande i fortsättningen. De hade ju en son tillsammans, som dessutom var gammal kompis till Linus.

Kanske var det därför det funkade så bra, att vi aldrig behövde ta ställning till om vi skulle flytta ihop och förändra vår relation. Vi var älskande särbos.

Vi var väldigt olika. Hon var språklärare för invandrare, vegetarian, nykterist. Jag jobbade som tusan, drack gärna och gillade att segla. Hon hängde med på sjön, men blev aldrig nån ”seglartjej”, trots att jag bytte upp mig från den lilla Shark 24:an till en Bavaria 30, så vi skulle få rum både barn och vuxna i den.

Hon hade studerat i USA och nu bestämde vi oss för att resa dit tillsammans en sommar. Vi hyrde en Jeep i Chicago och körde 800 mil genom landet, över Yellowstone, Salt Lake City, San Fransisco och upp till hennes gamla vänner Lorie, Laurie och Mike i Seattle som vi fick bo hos. Det var en fantastisk sommar.

Vi gick på rodeo och såg cowboys som till publikens jubel kastades av vilda hästar, bufflar som blockerade vägen och geisrar som sprutade vatten och svavel i Yellowstone, Ylva flöt på den stora Saltsjön, vi såg vattenfall och björnar som tömde papperskorgarna i Yosemite, vi smakade på Ben & Jerry-glassen i San Fransisco, klättrade genom grottorna i Oregon och besteg Mount Helen som 1980 skickade upp hela vulkantoppen till sjön intill och tog med sig forskarna som rapporterade live per telefon in i det sista. 57 personer dog. Vi fiskade hälleflundra från kajak och besökte urinvånarna på öarna utanför Seattle.

Ylva hade många vänner och det berodde på att hon kände för så många, lyssnade och hjälpte alla som behövde. I ett hörn i Ashbury Haight i San Fransisco stod en pundartjej och darrade och bad om pengar. Ylva gav henne hundra dollar. En annan pundare stod med gitarr vid ingången till den gamla hippieparken och erbjöd sig spela Scott McKenzie för 10 dollar. Jag mådde bara illa.

Men Ylva fick ont i magen. Det visade sig vara äggstockscancer. Det blev operation och cellgiftsbehandling. Hon blev sjukskriven och fick peruk. En tuff tid men hon kom igenom det. Efter något år sa läkarna att hon var helt återställd. Sa hon till mig i alla fall.

Jag funderade mycket på vår relation. Vi hade olika vänner, hennes syskon tyckte jag var taskiga mot lillsyrran och vi levde i helt olika världar. Jag ville ut på havet och hon kunde väl komma med, men ändå. Jag förstår nu att jag inte vågade ta in henne för vad hon var. Jag var fortfarande rädd för kärleken. Nånting inom mig, som jag inte förstod vad det var, påstod att det här inte var bra. Nu vet jag lite mer vad det handlade om.

Så när jag lunchade med Eva och hon verkade intresserad av mig, kände jag att nu är det dags att förändra. Så jag gjorde slut med Ylva.

Eva blev besviken. Visst träffades vi, låg med varandra och hade en kort men intensiv relation. Men hon var på väg från sin skilsmässa till något annat, och tyckte att jag bara skulle ha henne som älskarinna vid sidan av Ylva. Men såna relationer hade jag slutat med efter mitt misslyckade äktenskap.

Vi reste till västkusten och vi var ute och seglade med Saga och Anna-Josefiina, som väl undrade varför det inte var Ylva, som hade blivit som en extramamma för dem. Jag hade svårt att förklara.

Sen hittade Eva sin ”riktige” man och gjorde slut med mig. Jag tror att jag drogs till henne för att hon var känslokall och intellektuell precis som min mamma. Fast lite galnare och roligare.

Efter en tid ringde jag upp Ylva och vi träffades igen. Jag var ångerfull men hon var mer bekymrad över hur jag såg på att hon hade försökt få ihop det med en kille hon kände, medan vi var isär. Det hade inte lyckats, men hon hade dåligt samvete. När det var jag som hade stuckit ifrån henne!? Jag som hade svikit.

Men vår nya lycka blev inte så långvarig. Läkarna hade haft fel och nu fick hon besvär med synen och balanssinnet. Det var en metastas som hade satt sig på hjärnan. Den gick inte att operera.

Det blev cellgifter på Karolinska, sjukrum på Stockholms Sjukhem och slutligen hospis i Fruängen.

Jag vågade inte sitta med släkten vid sidan av kistan på begravningen, av rädsla att hennes gamle man skulle ställa till en scen. Han var med i kapellet men inte på minnesstunden.

Ylva trodde hon skulle gå vidare till ett nästa liv. Jag hoppas hon gjorde det. Själv har jag dåligt samvete för att jag inte lyckades bejaka henne som hon var värd. Om jag var sorgsen efter skilsmässan är jag dubbelt svart i själen efter Ylva.

Dan Josefsson var en journalist som hoppade in och gjorde en del bra reportage på Rapport när jag var där. Sen jobbade han på ETC. Men framförallt skrev han boken om psykologerna som drev fram Thomas Quick som seriemördare. Sätermodellen som byggde på att ta fram bortträngda minnen. Sen gjorde han dokumentären om Kevin, också. Han tackade nej till Stora Journalistpriset 2000, men de gav sig inte utan belönade honom två gånger till. Då sa han ja.

Nu har jag tankat hem en bok jag läser mitt ute på Stilla Havet som förklarar precis varför jag gjort som jag har gjort. ”Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation” som Dan Josefsson skrev ihop med sin terapeut efter fyra års kognitiv terapi, Egil Linge.

Det beror på min relationsmodell.

I motsats till den gamla psykodynamiska skolan från Freud, Reich, Janov, Mühl, Margit Norell m fl bygger det inte på hokus pokus. Kognitiv beteendeterapi är baserad på vetenskaplig forskning, bekräftad av systematiska studier. Relationsmodellen har skapats med utgångspunkt från anknytningsteorin, hur vi lär oss skapa relationer med våra föräldrar de första åren.

Glöm jaget, överjaget och det undermedvetna detet. Hjärnan består av två hjärnhalvor. Vänster sida jobbar med känslor och bilder, höger sida med tankar, siffror och logik.

Som nyfödda lär vi oss knyta an till våra föräldrar långt innan vi lär oss tala, innan förmågorna i höger hjärnhalva har börjat jobba. Därför formas också vår relationsmodell i vänster hjärnhalva, svåra att komma åt med logik och tankar.

De flesta barn växer upp och skapar en trygg relation med sina föräldrar. De får inte panik att lämnas ensamma och närhet, känslor och intimitet är naturligt. De håller ofta ihop länge eller hela livet. Som Anders och Yvonne. Det är 60-70 procent av alla barn som passar in i den här modellen.

Resten är otrygga i sina relationer på lite olika sätt.

Värst är det för de otrygga-desorienterade. De är allvarligt skadade och behöver professionell hjälp.

5-15 procent är otrygga-ambivalenta. De har föräldrar som visserligen har brytt sig om sina barn, men bara när de själva har haft lust. Kanske har de varit missbrukare. Barnet har lärt sig att böna och be, klänga och spruta ur sig känslor för att nå fram och alltid varit osäkra. Som vuxna kan de vara mycket känslosamma, men också då bli klängiga och svartsjuka. En person med den här relationsmodellen är typiskt en känslomänniska.

Själv hör jag till de 15-25 procent som är otrygga-undvikande. Jag lärde mig tidigt att inte visa att jag behövde närhet och ömhet av min mamma. Då var chansen större att jag fick det, än om jag visade att jag behövde hennes kärlek. En modell att försöka få närhet som har följt med upp i vuxenlivet, utan att jag har fattat var den har kommit ifrån.

Hon har själv berättat att hon fick sår på bröstvårtorna när hon skulle amma mig. Så hon pumpade ur och matade mig med sked. På fasta tider, som föreskrivet på den tiden, oavsett hur jag skrek. Hon följde alltid manualen.

Efter tre månader försvann hon till jobbet och en aldrig sinande ström av praktikanter tog hand om mig och så småningom min lillebror Jesper.

En otrygg-undvikande person är typiskt som jag en tankeperson som försöker räkna ut hur saker hänger ihop istället för att gå på känslorna. Men att räkna ut vad som pågick i vänster hjärnhalva när jag träffade en tjej var ju inte så enkelt.

Jag har visserligen begripit i aktionsterapin att min mamma var en mycket intellektuell människa, som jag full av hat, uppeldad av terapeuten, symboliskt tog livet av genom att skruva isär henne som en robot. Men det hjälpte ju inte mig ett smack. Mer än att fatta att det pågick saker inom mig som jag inte kunde tänka ut förklaringar på.

Det löjliga är att när höger hjärnhalva inte fattar vad som händer på vänstra sidan, då hittar den på. Så när obehagskänslorna från barndomens erfarenheter bubblade på vänstersidan, så hittade högersidan på en massa logiska skäl till varför jag ska hålla mig undan, dra mig ur eller göra slut. Eller ha en affär vid sidan av. Som med Katarina och Ylva.

Som otrygg undvikande har man ett stort behov av att hålla kontrollen, vilket lett till att det nästan aldrig blivit nåt, när jag träffat en intressant tjej. Ett sätt att hindra det är ju att bedöva högerhalvan med alkohol. Och det har ju fungerat. Tyvärr så att det då väldigt sällan har klickat nästa dag. För de enda som stod ut med mig då måste ju ha varit minst lika fulla och odrägliga. Och undvikande nästa dag. Eller klängiga.

Så nu sitter jag här, ensam på Stilla Havet. I morse låg det spegelblankt och jag hoppade i med ett rep om magen och badade på 5 500 meters djup. Det var magiskt.

Hur ska det gå när jag kommer hem? Ska jag nånsin kunna ha en hållbar kärleksrelation med en kvinna?

Dan och Egil slår ett slag för ”Tvärtom-metoden”, att göra tvärtom i dejtsituationer när tvivlen börjar dyka upp från vänsterhalvan.

Tvärtom borde ju förstås vara att inte dricka en massa alkohol. Det är ju ett sätt.

Men när jag blir förtjust i en tjej så blir jag ju livrädd, att hon inte ska gilla mig. Typ paralyserad.

Boken rekommenderar också mindfulness. Det har jag testat i några kurser med min förre granne Annette. Meditation och andra övningar för att vara intensivt här och nu. Att acceptera utan att värdera eller döma de tankar och känslor som dyker upp när man slappnar av. Mycket är ju rena högerhjärnspök för att förklara det som dyker upp från vänster. Det börjar göra ont i ryggen när man sitter, t ex. Notera och lägg åt sidan, återgå till andningen är metoden då.

Men om det räcker för att hitta kärleken är väl en annan sak.

Det var i alla fall så jag upptäckte att jag har tinnitus. Jag slappnade av och lyssnade på min kropp. Då hörde jag hur det tutade i huvudet. Sen dess jobbar jag på att acceptera bruset som kommer när omgivningen eller havet blir tyst. Eller också är det bara blodet i huvudet jag hör porla.

Den finns ju som app, och fungerar bra. Men här ute på havet är jag närvarande och lugn ändå. Tillochmed när regnet vräker ner på natten och vinden vrider och tjuter. Då är jag här och nu!

Ja, ja. Jag är ju bara halvvägs än så länge. Och förhoppningsvis har jag många år på mig att bearbeta mitt undvikande och hitta den stora kärleken igen. Om den nu finns.

Men jag har i alla fall passerat datumgränsen.

datumgransen

 

Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer