Guldfeber på Kurrekurreduttön

utflykt

- Kom ska du få se.

Han står och röker en trådsmal cigarrett utanför sitt lätta sneda bambuhus. På taket ovanför ingången står en rostfri bunke. Han håller fram den. Den är halvfull med sand. När jag tittar närmare ser jag att det glimmar gult. Jag får inte ta något kort på honom och guldet.

papegoja

På vägen mot Papua Nya Guinea läser jag om Pippi Långstrump. Fast hon hette Ester Blenda Nordström och Wallraffade som piga många år före Günter. Ett av ”pennskaften” som de första feministiska skribenterna kallades. ”Ett jävla solsken” heter biofgrafin av Fatima Bremmer.

kanotfiske

Det är en fascinerande levnadshistoria om kvinnan som gick sin egen väg, och ändå inte vågade säga eller skriva ett ord offentligt om sin kärlek till Carin. Den var ju olaglig, på den tiden. Som liten kallades hon Pettsson och hittade hela tiden på nya upptåg. Något som låg till grund för böckerna om ”Rackarungen” som hon publicerade på senare år. Böcker som Astrid Lindgren lånade kanske lite väl detaljerat från när hon skrev om sin egen rackarunge.

vrak

För att inte tala om senare detaljer från Ester Blendas liv. Som när hon kom hem från Sydamerika med en apa som husdjur. Apan hette Efraim.

lugnt

prick

Efraim hette ju Pippis pappa. Fast egentligen hette han Carl Emil Petterson och var inte negerkung eller kung över kurekurredutterna som det heter nuförtiden, men väl plantageägare på några öar i Nya Guinea. Om honom stod det mycket i svenska tidningar i början av förra seklet. En del historier verkar han ha dragit för journalisterna för att han märkte att det var det de ville höra. Som att han räddades från skeppsbrott av några kannibaler, som just skulle göra middag på honom när prinsessan vädjade till pappa kungen att skona den stilige svensken.

carl

Sant är dock att han gifte sig med prinsessan Sindu på ön Big Tabar. Dock något år efter skeppsbrottet utanför New Ireland. Han hade gått på sjön ner dit och var då på en ångskonare som tutade runt mellan öarna och handlade med plantagearbetare. Det var nån slags leasingslaveri: arbetarna hyrdes ut på tre år av hövdingarna som tog pengarna till hembyn.

skolbat

Det var Joakim Langer och Hélena Regius som för en tjugo år sen nystade upp historien, åkte ner till Papua Nya Guinea tillsammans med Sveriges Radio P1, för att avslöja historien bakom Kurrekurreduttön. Det blev en bok, ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön” som Aina fixar från Bokbörsen och skickar svindyrt med DHL till Kavieng på New Ireland, dit jag går för att checka in hos PNG-tullen.

kurre

På messenger får jag ett meddelande från Emelie som var på Kurrekurreduttön för fyra år sen med sin kille Petter. De bodde i guesthouset Andi på Tatau i byn KuDoKuDon (kan det vara Kurrekurredutt?), där även Langer & Co bodde på sin expedition hit. Emelie är dotter till min förre arbetskamrat Artur och har hört att jag har kursen mot Tabaröarna. Hon förmedlar kontakt med Selina och Dennis. Även Linda Hammarberg, som seglade hit med sin äventyrliga familj på Mary af Rövarhamn, messar kontakter och tips. Tack för all hjälp.

resort

Så efter en vecka utanför surfresorten Nusa Island i Kavieng, där jag fick hjälp att fixa utombordaren och fylla diesel, när jag efter en nattsegling kommer in mot Tatua, möts jag av en ”bananbåt” full med folk. Det är Selina och Dennis, med barn och grannar, som lotsar mig in mellan reven vid viken i Sos. De kommer ombord och hänger blommor kring halsen på mig och hälsar mig välkommen nästa dag hem till sig.

valkommen

valkommen2

valkommen3

När det mörknar på kvällen far en bananbåt förbi och in i floden som slutar i viken. Över bergen drar ett tjockt åskmoln ihop sig. Vad ska de in i djungeln att göra mitt i natten, tänker jag först. Sen förstår jag. Regnmolnen skickar ner guldsanden i floden. De vaskar med hjälp av kluvna bamburör som guldsanden får rinna igenom, förklarar Joakim i sin bok. Det var förstås härifrån Pippis guldpengar kom.

bryggjobbare

Medan jag pumpar upp Lilla My nästa morgon samlas folk på piren i viken. En gammal brygga som använts av kopraskonarna fram tills för tio år sen. Nu är det ingen som samlar och torkar kokosnötter och bryggan har fått förfalla. Men nu har något hänt. Det australiensiska gruvbolaget har fått sin inmutning godkänd och nu måste allt göras i ordning så att alla maskiner kan tas iland här. Nu ska det byggas vägar och grävas gruvor.

bryggjobbare2

Vägen upp till Selina och Dennis är bred, fast egentligen är det bara en stig. Men häckar, eller alléer, med kroton markerar tomtgränserna på respektive sida av den sex meter breda ”vägen”. Här ska det snart vara grus eller asfalt och lastbilar, truckar och jeepar med gruvarbetare på väg till det dagliga och nattliga jobbet.

kroton

Grannön Lihir, där Carl Emil också hade en plantage, har man redan grävt bort berget på och fortsatt ner under havsytan. Här går länspumparna dygnet runt. På närmaste ön Simberi, där de bodde på slutet och där Sindu ligger begravd, där har gruvbolaget bara grävt bort halva berget. Än.

gruvan

- Vad tycker du vi ska göra, undrar Dennis.

flatar

De har protesterat, försökt stoppa exploateringen. Men det är mycket pengar det handlar om. De har blivit lovade elektrisk ström, vatten och avlopp, den lilla sjukstugan ska uppgraderas. Nån talar om mutor i Port Moresby. Eller kan det vara Guldfeber. Men den kommer i så fall förhoppningsvis i stället för den malaria som fortfarande härjar här.

gris

Ja, vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Vi har samma sak hemma i Kiruna, där samerna vill ha kvar sitt renbetesland medan gruvbolagen vill börja spränga. Ester Blenda Nordström arbetade ett år som lärare i samernas kåtor, och hon propagerade för att de skulle fortsätta skilja kulturerna åt och skicka ut folkskollärare i kåtorna på fjällen. Senare samekämpar har slagits för att samerna skulle få gå i vanliga folkskolor. Inte separeras och bevaras utan utvecklas ihop med samhället runt om. Här kom Ester Blenda att hamna i sällskap med rasbiologen Herman Lundborg som också kom förbi skolkåtan och mätte hennes elevers skallar.

gasthus

I San Blas hade urinvånarna slagit vakt om sin kultur. De tillät inte äktenskap utanför Kuna. De hade sin kultur, men inte så hade de det så värst bra. Kåkstäder med alkohol och arbetslöshet. Vattnen utfiskade. De var ju rätt många på öarna som skulle leva av den fisken.

barn

Polynesien lever på Frankrike och Penrhyn avfolkas. Visst är det sorgligt med allt det gamla som försvinner. Digitaliseringen på SVT och förresten hela världen, visst kan den vara jobbig och ibland onödig. Men som Hans Rosling påpekade, allt fler har tvättmaskin och deras barn överlever. Och surfar i mobiler med Facebook.

utflykt4

utflykt6

Nästa dag kör Dennis och Selina mig i bananbåten till Simberi, det Joakim Langer kallade Kurrekurreduttön och kysste sandstranden när de anlände. Utmed stranden går vägen runt ön för gruvarbetarna. Där Carl Emil Pettersons plantagearbetare bodde har nu gruvarbetare från fastlandet flyttat in.

plantage

En bit upp i djungeln, ungefär där Carl Emils hus en gång låg håller man på att röja för att åter starta lite odlingar av frukt, papaya, bananer, ananas och förstås betelnötter som alla är röda i munnarna av att tugga hela tiden.

grav

Vi fortsätter över en bäck och upp på en kulle. Sista biten hugger vår guide oss fram genom buskar och lianer till stenen som minner om prinsessan Sindu och den svenske patronen. Hon ligger begravd här, men han dog femton år senare i Australien, omgift med en svensk fru han åkte hem och hämtade.

grav2

Vi tar farväl nästa kväll och jag säger att jag hoppas de kommer på besök till Sverige, när de har blivit rika på hotellet på den nya gruvön. De får mina sista Hafsorkestern-tshirtar och jag får en liten papuansk garnhandväska.

hejda

Jag har tänkt kryssa runt bland öar och atoller och ta det lugnt nån månad, men när jag räknar dagar inser jag att jag måste gå direkt till Samarai för att checka ut, innan jag går mot Australien där Aina ska mönstra på.

När jag kommer ut på havet för denna ensamveckoetapp inser jag att jag gjort det igen. Bara tänkt på mig själv för att hitta tråden i min berättelse om tiden på SVT. Glömt en rad hjältar från SVT 24-projektet. Som Eva-Lis Green som ledde det digitala arkivprojektet och hittade Jonas som jobbade åt IBM och la grunden till världens bästa media managementsystem under många år, META. Sissela Andrén som gjorde om översättningsarbetet på nyheterna, både tekniskt och organisatoriskt. Ulf Helge som byggde det nya kontrollrummet och Jonas Langborg som följde upp alla delar i budgeten och projektplanen. Och förstås alla ni som körde kanalen så lysande.

paddlar

Förlåt, jag har uppdaterat det förra blogginlägget nu. Och ett tack till alla andra som jag inte fått in i texten, det skulle lätt bli en namnlista på hundratals människor, på Tekniken och på Nyheterna. Framför allt tack Artur, Christer, Joel, Smilja, Anders och Peter på nyheternas teknik hos Leffe. Som säkert är sur för att jag kallade hans baby för Jurassic Park. Men det tror jag han tål. Han var en bra chef, tack. Och mästerutbildaren Ann som går i pension i dagarna, tack för alla trevliga luncher.

kokos

Och tack Kjelle Larsson som byggde beredskapsbussen och lite annat kul, Daniel som fixade redigeringarna, Tor som fixade hela Sverige, Benke, Johan och Ola i bussen och alla er som jag inte får nämna namnet på.

kokosbarn

Och förlåt mina barn, Klara, Linus, Anna-Josefiina och Saga, de finaste barnen i världen, för att ni fått höra om mitt liv i den här bloggformen och inte ur min egen mun. Men det har liksom inte blivit av, och kanske det är bättre så här än inte alls. Eller också inte. Och förlåt mig, era mammor, Katarina, Maarit och Marianne om något av det jag skrivit har sårat er. Det har inte varit min avsikt. Jag älskar er, även om ni kan vara jobbiga ibland.

Och förlåt alla andra som jag inte nämnt. Och er jag nämnt.

frukt

Nu smäller det i seglen. Vinden har tagit slut…..

Sen kommer ett rejält squall med ösregn och kuling, 16 ms. Jag revar tre rev och kryssar mot Samarai.

Niklas Krantz

 

 

Sittbrunnenfilmer