Hemma i den globala ankdammen.

midsommar

- Hur är det at vara hemma igen, undrar många när jag kommer hem över sommaren.
- Tja, som vanligt, säger jag.


Men det är ju inte sant. För det är ju fantastiskt att få uppleva den svenska sommaren i skärgården och träffa alla fantastiska vänner och tjejer. Fast de jag blir kär i tänder ju inte på mig, så jag får nöja mig med dem som fina vänner. Tja, som vanligt.

tootiki
Lite tråkigt att traditionella kappseglingar får allt färre deltagare. Det är ju himla kul. Seglar 48-timmars med Thomas Lundgrens Vasa 530 Tootiki till Läsö från Göteborg. Fantastisk havskappsegling och härlig besättning även om det blåste lite för mycket för Thomas gennaker.

tootik2
Kryssarklubbens 24-timmars varianter har vid det här laget trasslat in sig fruktansvärt i det allt frodigare regelverk sen Åke Améen startade tävlingarna 1943. På 70-talet var de flera hundra som startade två gånger varje sommar, både på väst- och ostkusten. Nu blir det väl ett trettiotal på varje sida.
Jag var ju med i kommittén i Stockholm innan jag åkte iväg och har funderat lite på alla riksregler och lokala föreskrifter. Strunt i dem, tänker jag.


Återlansera 24-timmarsutmaningen. Segla från en gemensam startpunkt till en punkt så långt bort som möjligt och till mål. Där blir det middag och debriefing. Kommer du för tidigt, ok ditt problem. För sent, dubbelt avdrag som idag. Samma start för alla på båda sidor och samma mål, så man ser vilka man tävlar med. För visst är det en tävling. Allt annat snack är bara hyckleri.

party

Åke Améen ville bort från materialsporten, men det hanterar ju handikappsystemet SRS och SXK-tal.

Tillåt shorthand, dvs en eller två i besättningen på 24-timmar. Så länge kan man vara vaken.

kolfiber2

Det vet jag för på Kolfiberrodret, som är den piggaste nykomlingen bland racen i Sverige, så är det inte fråga om att sova på de dryga 20 timmar banan kors och tvärs genom Stockholms skärgård tar. Och på oceanerna är 24 timmar vaken inget konstigt.

Jag har startat i alla fyra Kolfiberroder hittills. Första året fick jag bryta pga en febersjuk gast. Andra året seglade Robban med i Hafsorkestern och det gick väl hyfsat. Tredje året seglade jag, tillfälligt hemma från Panama, med Robban och det gick kanon tack vare att Robbans Shipman 28 var utrustad med en Code 1 som vi i de lätta vindarna kunde kryssa ifrån de andra båtarna med.

kolfiber

I år fick jag via Facebookgruppen Gastbanken nån vecka innan kontakt med May-Lis Farnes som just köpt förra årets Seapilot2star-vinnare Joan, en J 105, nu Joy2You. Vi har träffats tidigare, men inte mycket mer.

kolfiber3

Det gick riktigt bra, med hänsyn till att vi aldrig tränat ihop och att båten är ny för henne. Med gennakrar plöjde May-Lis igenom stiltjebälten i natten där de andra låg och guppade. Men till slut var det vädret som gjorde att låg-SRS-arna som startade först i frisk vind fick fördel. Jag är dock övertygad om att May-Lis kommer att höra talas om sig i den nya båten.

gr6
I ÅFOR/Gotland Runt tvingades hon bryta på grund av en sjösjuk besättning. Även jag spydde och frös som en hund ombord på lilla Dehler 29:an Pluto, båtgranne på Morarna. Det var ett djävla skitväder, värre än Atlanten och Stilla Havet. Skepparen Simon hade under året träffat Elena, som seglade med mig i Grenadinerna. Även Robban var ombord, plus Mats och Anders.

gr1
Lite många i en sån liten båt, men det funkade fint. Jag hade alldeles för lite kläder med och allt var snart dyngblött. Härligt att ta av sig och krypa ner i sovsäcken tre timmar efter sex timmars segling och standbyvakt. Men hemskt att ta på sig när man vaknade.

gr2

gr3

En flytväst löste ut när den hamnade på durken inne i ruffen, av allt vatten som rann in från översköljningarna. Jag tänkte, liksom nog de flesta andra, att vi borde nog bryta och åka hem till Gålö. Men vi höll alla käften och gick till slut i mål i Sandhamn. Inte sist, men eftersom nästan hälften av båtarna i år brutit var det ju faktiskt en bedrift. Det kändes väldigt skönt att ha fixat det.

gr4

Hemma i Sverige bor jag numera i ett rum hos min återkommande entusiastiska gast Aina. Jag är väldigt glad för det, eftersom skatteverket kräver en fast bostad för att få vara skriven i Sverige. Dessutom måste man komma hem med jämna mellanrum. Tyvärr innebär det att jag måste flyga.

Sverige är ett annat land än när jag växte upp. Världen har kommit till Sverige. Vi har öppnat våra hjärtan och tagit emot en massa människor i nöd. Jag ser det på tunnelbanan, på bensinstationen som drivs av nya svenskar i Strömstad, ja överallt. Jag tycker det är underbart. Visst har det kommit dåliga människor hit, vars barn skjuter på varandra. Det är en utmaning. Men det är också en utmaning, som min syster Lisa som är lärare berättar, att det är de barn som kommit hit som tar skolan på allvar och får bra betyg. Svenskarna ser mer skolan som ett straffarbete. Snart skyller de allt på invandrarna.

sommarang

Jag läser om Jimmy-moments, när någon som letar efter ICA hamnar i en Halal-affär i Gävle. Jag har lite svårt att fatta att det kan göra en människa till Sverigedemokrat. Själv upplever jag ett Greta-moment när jag får veta att Greta Thunberg får lift med en supermodern segelbåt, en IMOCA 60 till en miljökonferens i New York. Hon är verkligen barnet som påpekar att kejsaren är naken. Alla snackar om Pariskonferensen, men ingen gör något. Jag hoppas verkligen att hon kan få Trump & Company, typ Lundin och Norge, att sluta borra efter mer olja och skära ner på fossilbränslena.

sommarang2

På Facebook går jag med i en grupp som heter Bensinupproret 3.0. Till skillnad från Bensinupproret 2.0 som vill sänka bensinpriset, vill 3.0 höja det, för att fasa ut alla fossilbilar. Det tycker jag låter bra. Jag fick testa Thomas Lundgrens nya Tesla och det var en superhäftig bil. Men alla skäller på alla på Facebook, och till slut säger Bensinupproret 3.0 att alla som är med i 2.0 kommer att uteslutas. Då tycker jag att ankdammen börjar översvämmas och går ur.

midsommarbadare

I en annan tråd hävdar någon att den globala uppvärmningen är en myt och hänvisar till Albin. Jag undrar vilka källor han har och Albin svarar att jag är intelligensbefriad. Varvid jag tar bort någon som Facebookvän, eftersom någon gillat Albins kommentar att jag var intelligensbefriad. Albin har jag aldrig varit vän med. Förolämpningar ser jag ingen anledning att tåla, ens på nätet.

Men det är lite synd att argument inte kan mötas på en anständig nivå. Jag laddar ner och läser Gösta Petterssons ”Falskt Alarm”. En pensionerad professor som hävdar att FNs klimatpanel är helt fel ute och att man bara beaktat fakta som stöder den egna tesen om att jorden kommer att drabbas av en uppvärmning på grund av ökade koldioxidhalter. Temperaturen ökar inte, menar han, och ökade koldioxidhalter beror på att haven ger ifrån sig mer koldioxid när temperaturen ökar. Men hallå? Fast han låter väldigt vetenskaplig i sina resonemang.

Det tråkiga är att seriösa debattörer inte tycker att sånt här är något att nedlåta sig till att bemöta. Jag hittar något Uppsalainitiativ på nätet som gjort ett litet försök, men de orkade inte riktig. Jag tror att varhelst såna myter och skenbara vetenskapliga bortförklaringar dyker upp, måste de som kan bemöta det, annars växer vanföreställningarna i filterbubblorna.

Det enda som kan få stopp på konspirationsteorierna är en saklig debatt, där både 2.0 och 3.0 får lov att delta. Tyvärr är det inte så Facebookrealiteten ser ut.

Ankdammen är nog numera global. Om än i bubblor.

Men Greta ger hopp om att framtiden kan ändras. Jag hoppas hon får en fin segeltur. Det är hon värd.

jullen

Sen åkte jag till stugan på Ramsö på västkusten och pulade med hus och båtar, träffade äldsta dottern som ska bli mamma till mitt barnbarn till jul, hennes sambo och hennes mamma och pappa. Linus och yngsta dottern Saga kom också. Vi tog några turer runt den fantastiska Kosterskärgården. Det var några riktigt fina veckor.

gast

Så tillbaks till Stockholm och packa för nerresan downunder. Mängder mer prylar som jag packade ner i resväskan jag fått av Aina. Det visade sig att den vägde 38 kilo. 32 är max övervikt. Så jag fick packa om till handbagaget, vilket gick precis.

Så nu sitter jag på Spot on Marine i Darwin, har just målat bottenfärg, fläckvis med Coppercoat där den gamla färgen lossnat. Rodret är permanentlagat, propellern fixad. På torsdag kommer min gast Carl-Håkan, som kan allt om långsegling.

Vi ska proviantera, fixa lite och sen kasta loss mot Bali, Madagaskar och Sydafrika. Och Brasilien.

Niklas Krantz

 

 

 

Sittbrunnenfilmer