Mellan jordbävningarna

regnmoln

Havet är blankt och jag siktar på ett squall borta vid horisonten för att få lite vind. Det är tveksamt om dieseln räcker till Sabang längts ut i Banda Aceh, så vi behöver det verkligen. Härom natten fick vi det lite väl mycket, 13 ms och ösregn. Dingen hängde på släp i det lugna vädret och for som en vante när det blåste upp, så för att inte tappa den valde vi att vända med vinden och gå tillbaks 40 distans till en lä-ankarplats.

 

krakatoa

Enligt pilotpoken ska man kunna gå upp på en stig på halva vulkanen Krakatoa och ankra i viken nedanför. Men när vi kom dit var skogen borta. Den lilla ön var täckt av lava. Den hade haft ett nytt utbrott förra året. Ankringsviken var också förstörd, nu var det mer än 20 meter djupt. Vi gick över till en liten vik på andra sidan Sunda Strait för natten.

På min födelsedag den 27 augusti 1883, fast det var förstås över 60 år innan jag föddes, exploderade den jättelika vulkanen väster om Java. Himlen blev svart och över hela jorden sjönk temperaturen rejält i flera år. Tsunamin dödade 36 000 människor.

På annandag jul 2004 dog över 100 000, kanske mer än 200 000, människor i Banda Aceh på norra Sumatra. 25 meter höga vågor slog in över land. I Sverige berördes vi av alla svenska turister i Thailand som drabbades av de jättelika vågorna, men värst var det nog för befolkningen här. Allt utraderades.

Här kommer Indiska Oceanens tektoniska bottenplatta glidande och tränger ner under Sumatra. Den pressar på och ibland lossnar det och med ett jordskalv tränger den ned mot den kokande magman i underjorden. Här mellan öarna väster om Sumatra räknar geologerna med att nästa stora skalv ska komma. De vet bara inte när.

plast

Jag tittar på horisonten och undrar hur det kommer att ta sig ut. Ute på havet en jättelik hävning, på land kaos. Tänk om den kommer nu….

Vi försökte ta oss in i en lagun vid norra udden av Nias. Det såg kanonfint ut på sjökortet, som angav 11 m djupt. Satellitbilden var lite tveksammare, det såg grundare ut. Vi gick långsamt in, efter revet där meterhöga surfvågor bröt. Här hävde det en del. Det blev grundare och grundare. 11 meter, 8 meter, 6 meter, 3 meter, helvete 1,5 meter, kratsch. Vi stannar.

Under oss koraller med sand emellan. Att ta sig in i lagunen är kört. Nu gäller det att komma ut igen. Jag försöker svänga runt och kommer en bit utåt igen. Sen blir det stopp. Nu lägger sig Hafsorkestern 45 grader i vågdalarna och Carl-Håkan och jag får hålla i oss rejält. Vi spanar runt om efter en väg ut, men ser ingen djupränna nånstans.

Återstår att backa. Vill helst inte göra det eftersom rodret är det som får ta smällen mot korallerna. Men nu har vi inget val. I vågtopparna gasar jag bakåt, och ibland glider vi en bit innan nästa vågdal tvingar ner oss på sidan. En fiskebåt glider in i lagunen bakom oss. Tokiga turister, tänker de. Försöka gå in här. Kanske håller de koll från land, kanske inte. De kommer i alla fall inte till undsättning.

Våg för våg lyckas vi lirka oss bakåt mellan korallerna och efter en evighetslång halvtimme kan vi backa ut på djupt vatten och sätta kurs mot stan en timme bort.

padack

Men nu håller solen på att gå ned och vi bestämmer oss för att gå mot nästa ö genom natten, istället för att ankra i mörkret mellan fiskebåtar och flöten. Vi glider i lätta vindar och eftersom solen ännu inte gått upp vid nästa ankarställe bestämmer vi oss för att fortsätta till Sabang, där vi ska cleara ut för överfarten till Thailand.

I Sikakap Town la vi ankaret intill en flotte som såg ut att bli en odlingskasse för fisk, strax utanför fiskmarknaden. Där var det tomt, men intill stod en liten kylbil och vi frågade om de hade Ikan, fisk. Det hade de, röd och plastförpackad. För export, sa de. Vi köpte en för 150 000 rupier, en svensk hundring. Jättedyrt, men det känns helt ok att bli lite smålurad. Grabben lovade att passa dingen där vi la fisken för att söka upp hamnkaptenen och få vår obligatoriska stämpel på crewlistan.

Antagligen lillbrorsan kommer fram och börjar prata när vi går in mot byn. Han är kanske 9-10 år och undrar vad vi söker. Harbourmaster, säger jag men han bara undrar. Stamp, säger jag och tecknar hur jag stämlar våra papper. Ah, stamp, säger han och visar vägen fram på bygatan som är full av motorcyklar som kör som galningar, och en och annan bil.

stamplat

Han visar oss in i en affär i ett av skjulen där de säljer kontorsmateriel. Stamp. Inte det vi letade efter. Så vi fortsätter gatan fram och han frågar oss varifrån vi kommer. Så småningom kommer vi fram till stora hamnen, en pir som ser övergiven ut. Men mitt emot ligger ett stort hus som det står Polisi på. Vi går upp till verandan där några gubbar sitter och äter och frågar med teckenspråk var vi kan få våran stämpel.

Ah, säger en, och går in och hämtar en stämpel. De får den gröna boken med alla dokument och den fullstämplade crewlistan. De vill ha kopior, men det har jag inte. Då kommer en på det genialiska knepet att fotografera av våra dokument med mobilen.

Grabben, som inte hjälpt oss ett dugg, men var himla trevlig och duktig på engelska, visar oss tillbaka längs bygatan och via en liten genväg utan motorcyklar tillbaks till båten. Han får en femtiotusenlapp, liksom storbrorsan som helt i onödan har passat vår dinge. Lättlurade turister.

När vi vaknar nästa morgon är det kav lugnt och efter frukost hissar vi ankaret. Tror vi. För när kättingen kommer upp sitter det ingenting där. Jag kommer att tänka på att jag för en månad sen la märke till att ankarschackeln hade gängat ur. Men ankaret hängde kvar och jag skruvade åt igen så hårt jag kunde. Trodde den skulle sitta. Det skulle den inte. Nu ligger ankaret på tio meters djup i ett dyigt, svart vatten.

ankare

Hopplöst att hitta, även om vi får tag på någon med tuber. Så vi går iväg och gräver fram akterankaret ur stuven, som tyvärr är på 10 kg istället för 20 kg. Vi får ankra försiktigt tills vi kommer till Phuket i Thailand, där det borde finnas ett att köpa.

Jag har hunnit tänka lite på rutten hem. Kom på att i stället för att cruisa tillbaka till plastpåsarna i Singapore och Indonesien, kan jag ju gå västerut från Thailand medan cyklonerna rasar på södra Indiska oceanen. Gastarna blir entusiastiska när jag lägger ut förfrågan om Sri Lanka, Maldiverna och Seychellerna. Snabbt fullbokat, trots att jag inte hunnit spika någon detaljerad färdplan.

kombo

Facebook är fantastiskt. Ryska fakenews, Trump, SD och Gretahatarna till trots. Jag hittar en bild på första spadtaget till kollektivhuset Kombo på Hägerstensåsen, där jag har tänkt flytta in när jag kommer hem 2021.

skylt

På huvudgatan i fiskebyn Tujapejat hittar vi ett Homestay som serverar Bintang, indonesisk öl. Hit kommer surfarna och träffas från de olika resorterna på öarna runt omkring. Mentawai är de riktigt nördiga surfarnas Mecka, med sina mäktiga tunnlande bränningar mot oceanen. Vi äter den enda riktigt goda rätten vi hittat i Indonesien, Nasi Goreng. Det kan vara allt från Mixed Grill till ägg och stekt ris. Här är det det sistnämnda, men ändå jättegott.

Killen som äger stället tipsar om sin hemby på nästa ö, Siberut, där man kan få en tur in i djungeln till urbefolkningen. Så vi åker till byn han pekat ut och letar. Men vi hittar bara en hamnkapten som ger oss en stämpel i boken. Just när vi bestämt oss att gå tillbaka till båten och kasta loss hittar vi en liten turistinformation vid bortersta bryggan. Tjejen ber oss sitta ner och undrar var vi kommer ifrån.

Kan man göra en utflykt till djungeln i nationalparken på ön, frågar jag. Jo, till Big Chief, skrattar hon och pekar på ett porträtt av hövdingen på väggen. Man kan åka på floden, men det är dåligt med vatten där. Så kommer hon på något och springer ut och hittar en Tuk tuk, mopedtaxi. 50 000 kostar det, och lika mycket till tolken, säger hon och skickar med en kille som ser ut som hennes lillbrorsa. Han säger inget och gör inget, men han får gärna sina pengar ändå.

Vi åker upp till en by en bit in i djungeln. Där finns ingen hövding, men väl en guide som säger att han kan ta oss med in i djungeln nästa dag. 1 200 000 för båten och 500 000 till. Dessutom ska vi köpa cigarretter, tobak och socker som gåvor till de vi ska besöka honom (totalt ca 1 500 SEK). Vi gör upp om att han och hans kompis ska hämta oss med motorcykel nästa morgon vid stranden.

kanot2

Vi åker uppför floden i en kanot gjord av en stock. Se filmen i förra blogginlägget. De äldre män och kvinnor som bjuder in oss i sina hus är kraftigt tatuerade. De lever i sina stora hus dit släkten, som numera lever nere vid kusten, kommer och hjälper till och emellanåt firar fester och har ceremonier.

chief

De dyrkar naturen, djuren och växterna. De lever på djungeln och kvinnorna ger sig ut med korgar på ryggen som de samlar frukt, nötter och larver att äta. Männen har sina pilbågar med giftpilar. I något hus hänger grisskallar runt dörren, i ett annat hus små apskallar. Nuförtiden får man gå långt in i djungeln för att hitta apor, här i närheten är de bortskjutna, berättar vår guide Levi, som också kommer härifrån.

apskallar

Ingen säger något, men jag tänker mig att det finns nog hus vi inte har fått se där det hänger även människoskallar. På Nicobarerna lite längre norrut, där turister är bannlysta av den indiska administrationen, lär det fortfarande finnas kannibalism.

giftpil

Vi får en demonstration av hur man gör tyg av bark. Det slår mig, samma sak som Anders påpekar när han sett filmen, att de gör likadant som på Marquesasöarna. Folket såg ganska likt ut och de var också mycket tatuerade. Kanske var det folk från Mentawai som en gång för några tusen år sen koloniserade Marquesas i Franska Polynesien. Där intervjuade Thor Heyrdal den siste kannibalen 1927.

salo

Men vi blir också lite mindre trevligt smålurade när vi ankrar i Lagundri Bay på Nias.

palmer

När vi kommer i land möts vi av Liberty, som säger att han att han brukar hjälpa besökande seglare. Han tar en selfie med oss och jag säger att vi vill köpa diesel och hyra en bil till snabbköpet i stan intill och besöka den uråldriga megalitbyn i närheten. Han får mitt telefonnummer, lovar att återkomma och försvinner.

Nu kommer en kille till, som undrar om vi vill köpa diesel. Men vi undviker att svara eftersom vi redan talat med Liberty om det. Vi sätter oss och äter på restaurangen. Dieselkillen gör oss sällskap ett tag, sen ger han upp.

Liberty hör vi inte av, men så småningom landar restaurangens ägare i en utriggare på stranden framför vårt bord. Han kommer och sätter sig och frågar vad vi ska göra i morgon. Se Megalitbyn och åka till staden och handla, säger vi. Det kan jag fixa, jag har en bil här, säger han. Och eftersom Liberty inte hört av sig bokar vi in det nästa morgon. Tvätten kan han fixa åt oss också över dan om vi tar med den på morgonen. Och diesel.

kungshus

Nästa morgon tar vi dingen in till stranden och möts av sonen till restaurangägaren och en chaufför. De tar oss upp till den gamla byn högst upp på berget. Branta stentrappor leder upp till två spikraka gator av sten, kantade av exakt likadana hus som ser ut som de kommer från Kina eller Mongoliet. Tyvärr har de fått sina stråtak ersatta med rostig korrugerad plåt. Ingen berättar om historien bakom byn, men en vakt talar om att ett hopp kostar 150 000 rupier. Tveksamt betalar vi och efter några minuter kommer en yngling i ceremonikläder, tar fart och hoppar över en tvåmetersportal som över en hoppbock i gymnastiken.

hopp

Vi tar reda på sen att det här var ett mandomsprov i den här kulturen, innan det blev en turistattraktion. Megalitbyarna hade börjat bygga skydda sig med stenmurar och därför måste krigarna kunna hoppa över murarna.

Det har blivit många böcker om evolutionen på den här resan. Kalahari-Lasse Berg hävdade ju att människan i begynnelsen var snäll och empatisk, social och kärleksfull som de återstående samlarkompisar han träffat vid mänsklighetens vagga i Afrika. Det låter ju fint och sympatiskt, men att mänsklighetens grymhet skulle ha uppstått när Homo Sapiens för tiotusen år sen började odla vete i Mespotamien, verkar inte troligt ur evolutionär synpunkt.

Förintelsen, folkmorden i Kambodja, Rwanda, Schrebreniza och IS, tyder på en grym sida hos mänskligheten, som knappast kan ha utvecklats på bara några tusen år.

Våra närmaste släktingar schimpanserna löser sina konflikter med våld, medan deras småkusiner bonoberna knullar sig till lösningar. Och orangutangerna är en luriga jäklar. De ljuger.

Vi har nog inte bara Richard Dawkins egoistiska gen, som lett till krigarna jag sett runt hela jorden, i Polynesien, Papua Nya Guinea, aborginerna i Australien och här i Sumatras övärld. Vi har också empatiska gener, de som Lasse Berg gillar. Vi är evolutionärt framgångsrika för att vi tar hand om varandra, samarbetar. Så framgångsrika att vi håller på att utrota alla andra och få atmosfären att koka över.

Det är inte bara generna som har utvecklats genom det naturliga urvalet. Memerna, kallar vissa kunskapens beståndsdelar för, som vi har fört vidare genom generationerna genom härmning, språket och senare skriftspråk och data. Historikern Harari betonar berättelserna, myterna, som det kitt som fått mänskligheten att samarbeta i grupper som är betydligt större än de 150 som vi naturligt orkar samarbeta med i nätverk.

lat

Religonerna förstås, men också liberalismen, pengarna och humanismen. Bibeln betonar samarbetet och slår fast att man inte ska döda sin nästa. Dvs någon annan kristen. Otrogna går bra att avliva, liksom mördare. Korsriddare skulle döda salaceer, salaceerna och IS tjänar gud om de slår ihjäl otrogna kristna. Det är vi och dom som driver vårt mänskliga beteende, och som evolutionärt har varit vårt framgångsrecept som varelser på jorden.

kanot3

klubbor

Berättelserna, myterna har reglerat dessa urkrafter. Inte för att de har varit sanna, utan för att vi trott på dem. De kan möjligen upprätthålla vapenstillestånd mellan olika grupper. Svenskar och invandrare, kristna och muslimer, svarta och vita, arbetare och kapitalister, indianer och cowboys.

Men om vi inte kan bli ett ”vi”, kommer aldrig mänskligheten att kunna leva i harmoni med kärlek och empati. Kanske, men bara kanske, är Internet, Facebook och nya ännu inte uppfunna sociala medier en väg till den globala by som en gång Marshall MacLuhan felaktigt trodde skulle komma med televisionen.

dass

När vi kommer tillbaka till stranden kommer ytterligare en kille och frågar om vi inte vill köpa diesel. Vi berättar att vi redan talat med restaurangägaren om det. Han är inte boss här, han är bara restaurangägare, säger bossen.

Och när vi dingat ut till Hafsorkestern och fyllt våra två tjugolitersdunkar i tanken och drar upp My bland fiskekanoterna kommer först bossen, sen dieselkillen. Hur mycket diesel vill ni ha, frågar han. Vi säger att vi beställt 30 liter av restaurangägaren.

Inga problem, här samarbetar vi, säger bossen och tar fram en miniräknare. Det blir 450 000 rupier, säger han. Jag kan se efter eran dinge.

Jag har hört historierna om paret som på St Lucia i västindien vägrade att betala killen som erbjöd sig se efter deras gummibåt. När de kom tillbaka var den i strimlor.

Bossen får pengar för att se till båten och för bränslet. Dieselkillen får pengar och bär upp dunkarna till restaurangen. Carl-Håkan och jag går vägen bort mot surfhotellen, där allt är dött eftersom säsongen just tagit slut för i år. Snart kommer nordvästmonsunen. Vi äter en nasigoreng och dricker en öl på ett hak mellan vägen och beachen.

När vi fortsätter blir vi upphunna av bossen som har två rejäla tonfiskar i en hink och undrar om vi vill köpa. Vi köper en av dem för dyra 200 000 och han lovar att lämna den vid restaurangen ihop med dieseln. Och så undrar han hur länge vi ska vara borta eftersom han ska passa båten.

Jag ser gummistrimlor fladdra i bakhuvudet och ger honom en hundring till. Vid nästa hus möter vi som av en händelse dieselkillen. Han berättar att hans mamma är sjuk och de inte har råd att ta henne till läkaren.

Nu har vi tröttnat på att bli lurade och lämnar den olycklige sonen och hans eventuella mamma åt deras öde. När vi hämtar dieseln finns det ingen fisk där.

Vem var det som sålde fisken, undrar restaurangägaren. Han sa att han var boss här och skulle fixa allt och tog betalt för att vakta vår båt, berättar jag. Här finns ingen boss, jag ska kolla upp det där.

När vi kommit ut igen och stuvat dieseldunkarna hoppar jag i med en skrapa för att göra rent vattenlinjen. Då kommer en slokörad boss paddlande på en surfingbräda med vår tonfisk. Slutet gott, men det är inte alltid roligt att bli lurad på lite pengar.

gennaker

På väg mot Sabang dör vinden och jag badar med snorkeln och kan konstatera att rodret ser helt ut efter närkontakten med korallerna i lagunen på Nias. Vi bränner diesel mot målet 200 distans norrut. Och på natten kommer vinden och regnet som tvingar oss att vända.

dinge

Nästa morgon är det stilla när vi glider in i ankarviken. Inte bara regn och kuling i natt. Toatanken är full och det rinner tillbaks in genom stolen. Härligt morgonjobb att tömma tanken med en hävert, sticka in armen i inspektionsluckan och trycka ner en rensspiral genom utloppet. Men inte ens det hjälper, jag måste skruva loss slangen vid nya kompositgenomföringen och rensa den. Där sitter proppen. Det skvalpar skitvatten både här och där, men tillslut blir det fritt fram.

Efter en rejäl rengöring och ett efterlängtat dopp känns det bättre. Från och med nu råder totalt pappersförbud i Hafsorkesterns toa.

Jag plockar bort de två översta lattorna, som bara fastnar i lazyjacks, dirken och akterstaget. Den undre av dem ligger dessutom och skaver hårt mot vanten i undanvinden. Skall se hur seglet fungerar utan. Kanske ska sy om till korta lattfickor där uppe. Och gärna en lång längst ner, så seglet lägger sig snyggt i lazybagen när man river. Eller vad säger du, Jonas?

Dessutom verkar gasfjädern i kicken lagt av. Har dirken spänd nu för att säkra bommen mot biminin, men skulle vilja slippa den. Listan ”Att göra i Phuket” växer. Brännarna i spisen är snart slut, kanske kan man köpa en ny i Thailand. Nytt ankare.

Vi har kört upp ca 40 liter diesel, så nu fyller vi reservdunkarna i tanken. Tillbakaturen har kostat oss 40 nm, ca 20 liter diesel på ett blankt hav. Tveksamt om det räcker ända fram nu.

Men vi har inte mycket att välja på, vi är mitt emellan monsunerna, typ doldrums, ITCZ nära ekvatorn. Squallet kör ifrån oss. Jag lägger ut fiskelinan och ser några flytande stockar. Nej det är sovande delfiner i solskenet. De vaknar och dyker, men när vi passerat lägger de sig tillrätta i vattenytan igen.

vinschar

Så kommer vinden. Och regnet. Och natten. Rev upp och ner, det är nog NW-monsunen som är i antgande. Nordvästan ger dikt bidevind, men det funkar.

Dessutom upptäcker jag att det åter läcker vatten från motorns kylvattenpump. Den som jag redan bytt packbox på tre gånger sen avfärden, aldrig på 12 år innan. Jag börjar misstänka att den är utsliten och har bett Sonja ta med en ersättningspump när hon kommer till Phuket för att mönstra på.

Andra natten, när vinden lagt sig börjar temperaturlarmet att tjuta. Nu droppar det rejält under pumpen och jag doppar ner den lilla 12V-pumpen från Biltema och tömmer. Carl-Håkan stoppar motorn och fortsätter sin nattvakt ett par timmar extra medan jag krälar på salongsgolvet för att montera isär pumpen. Som tur är köpte jag en reservimpeller i Jakarta, och en packbox fick jag över vid ett tidigare byte.

fyren

Så småningom sitter allt ihop igen och motorn tuffar vidare. Men nu seglar vi mot Banda Aceh till morgonen när vinden dör igen. Nu har vi diesel och en ok motor så vi tuffar in i Sabang, hittar en ponton utanför hamnkaptens kontor och kan ägna resten av dagen i en tuk tuk mellan Karantän, Immigration och Tull för att ha alla papper i ordning för att cleara ut hos hamnkapten i morgon.

sabang

Nu ska vi bara fylla diesel och ta ner solen på en resort nära stan.

manen

Niklas Krantz

 

Sittbrunnenfilmer