Betraktaren och bryggseglaren

Christofer Ahlandsberg har förut skrivit några väldigt trevliga recensioner i Sittbrunnen. Nu har han fått blodad tand och lovat att regelbundet bidra med diverse betraktelser om båtlivet i allmänhet och segling i synnerhet. Det låter så kul att vi genast öppnar en ny avdelning med rubriken "betraktelser". Så får vi se hur det går. Den första är tidigare publicerad i Viggenbladet.

Om bryggsegling och att hurla en våk.

bryggseglarnSegling. Tänk vad ordet kan betyda mycket. För min gode vän Sebastian Flink betyder segling att gå ner till båten som ligger säkert förtöjd mellan Y-bommarna. Nere i båten öppnar han upp förluckan så att vinden kan blåsa igenom ruffen och vädra ut den lite unkna, instängda luften. Han fäller upp bordet i sittbrunnen, ställer fram två kylda flaskor lättöl, häller upp en i ett glas och dricker djupa klunkar. Sedan lutar han sig tillbaks, tänder en cigarill och ser röken stiga mot den blå himlen. När cigarillen och ölen är slut diskar han ur glaset, plockar undan tomflaskorna och låser båten. Vandrar hem med ett fridfullt leende på läpparna. Sebastian Flink har bara seglat en gång i sitt liv och det var för fem år sedan när han köpte sin båt. Hur det gick ska jag berätta en annan gång.

 

De flesta av oss är inga bryggseglare. Själv älskar jag sjölivet, är det bara ett massivt högtryck, +20 i luften och gärna +22 i sjön så ger jag mig ut på böljan den blå med en känsla av släktskap till Joshua Slocum och Sir Francis Chichester, fast det är klart dessa föregångare inom den maritima fritidssysslan verkar ha en viss förkärlek till havseglarnas eldorado. Kan någon förklara för mig hur vissa människor är skapta vars största lycka är att sova för lite i ohyggligt obekväma kojer? Jag vet faktiskt vad jag talar om, en gång blev jag lockad att följa med en Ballad för att på kortast möjliga tid ta oss runt Gotland, eller som jag valde att utrycka det ”att ta sig från punkt A (Sandhamn) till punkt A (Sandhamn) för att äta gott på seglarrestaurangen” (den i Sandhamn ja). Intressant för kalenderbitare kan ju vara att känna till det faktum att avståndet från den brygga vi låg vid till seglarrestaurangen var på sin höjd 0,1 nm, men för att ta oss dit tog vi en omväg på 311 nm (OBS! bansträckan utan hänsyn till vind, navigationsmissar och sjöodjur).

 

Det finns mycket trevligare saker att göra till sjöss. En sommar tog jag med mig en dambekant på några dagars lustsegling i Mälaren. Bekanta och särskilt damdito är alltid extra välkomna i min lilla båt och ger mig ett gyllene tillfälle att visa vilken hejans seglare jag är som kan ”snejda en back” och ”hurla en våk”. Ni som inte kan snejda en back eller ens hurla en våk kan känna er trygga, det kan ingen annan heller, men vem erkänner sånt? Ett tips är att ni i sommar testar dessa termer på någon båtgranne i gästhamnen. Ta gärna han i vita byxor och blå/vitrandig tröja som ser ner på er från sitt 38 fots amorteringsobjekt. Berätta att du nyss träffat en som inte snejdade backen och inte hade en aning om hur man hurlar våken. ”Fy f-n” säger den randige, ”de kan väl alla?”. Jag lovar att han kommer tillbringa dagen med google för att lista ut vad båtägarskolan missat att lära ut.

Fast visst är vårt språk på sjön eget? Damen på mälarseglatsen hade trots att hon var barnfödd i Majorna endast en kortare kurs i optimistjolle 35 år tidigare så det är henne väl förlåtet att vissa brister fanns i hennes fostran. När vi närmade oss Strängnäs gästhamn frågade jag henne ”Kan du ta förtampen?” Javisst, svarade hon och klev fram på fördäcket, tog linan i handen medan jag skötte maskin (4 hp gräddvisp) och aktertampen till bojen. Vi gled sakta mot bryggan, jag sträckte på mig för att se hur långt det var kvar, men räknade samtidigt att mitt nyblivna hoppilandkuttersmycke skulle ta ett lätt steg i land. Märkligt nog gjorde hon ingen ansats alls i den riktningen, hon bara stod där med tampen i ena handen och den andra runt förstaget. ”Är vi inte framme?” var jag tvungen att fråga. ”Jo det är bara några centimeter kvar”, blev svaret varpå jag frågade om hon kunde kliva i land. Med 2 centimeter till godo gick det galant och med den låga fart jag höll så blev det inga värre märken i stäven så allt avlöpte väl, men jag lärde mig att frågan ”kan du ta förtampen?” inte behöver betyda som jag menar ”Ta linan, hoppa, bär av och lägg fast”.

Slutligen vill jag dela med mig av en läxa damen fick dagen efter. Jag hade gått i land för att fixa lite färskt bröd och under tiden passade damen på att klä om. I min båt står man inte rakt utan påklädning kräver akrobatik. När damen skulle komma i sina bikinibyxor böjde hon sig framåt, reste sig med ryggen böjd och tryckte sitt oklädda akterparti mot styrbords ruta. Påminde nog en hel del om så kallad ”mooning” vilket brukar göras av raggare och andra som vill förolämpa etablissemanget, sällan eller aldrig av båtfolk. Jag tyckte att barnfamiljen i båten bredvid tittade misstänksamt på oss under frukosten och drog en lättnadens suck när vi begav oss utan att genera någon mer.

Avslutar med en liten kunskapstävling; En av Herrarna Slocum eller Chichester döpte sin båt till ett namn som för tanken till Internet, vems båt och vad hette den? Svara i kommentarsfältet nedan. Första rätta svar vinner en bok med underbara sopprecept till skeppsbiblioteket.

 

Christofer Ahlandsberg

Sittbrunnenfilmer