Om båtklubbar

Tapparn, Elake Måns och Hugo Hård

upptagBåtklubbar, de framkallar minnen det. Efter 25 års uppehåll hittade jag tillbaks till båtlivet och ytterligare ett par år senare hittade jag en båtklubb som utan vidare betänkligheter accepterade mig som medlem. I ett ögonblick av djup tacksamhet över detta lät jag mig väljas in till ett mindre viktigt styrelseuppdrag vid årsmötet, det är ju trots allt inte bara klubben som ska visa sin goda vilja. Och trivsamt är det. Att komma ner till klubben, morsa på folk, snacka lite hit och dit, helt enkelt känna gemenskapen med de andra.

Fast vänta nu. Så minns jag inte alls min barndoms båtklubb.

I min barndoms båtklubb fanns det några gemensamma nämnare som jag aldrig fann vare sig mysiga eller trivsamma nämligen snickarbyxor, motorbåtar i trä, brännvin och dåligt humör. Det sistnämnda kan hänga i hop med det föregående då brännvin i för stora doser kan medföra konsekvenser för omgivningen.

Snickarbyxorna var uniform för dessa farbröder som skrapade och slipade på sina älskade båtar ritade av herrarna Petterson och Östlund eller spetsgattade, robusta skrov som rullade fram genom vågorna ut till klubbholmen där hunsade fruar  dukade upp ”SOS”, smör, ost och sill med rikliga mängder destillerade drycker. Då var karlarna kungar. De sjöng klubbens egna visa, komponerad  efter mycket möda och stort besvär där ordet ”tomte” i  ” Hej tomtegubbar” bytts ut mot klubbens namn. De flesta rökte pipa och ibland dratta de på ändan när de skulle iland och ”slå en parabel” vilket är ett dåtida uttryck för att tvätta händerna eller pudra näsan.

Ja det var många personligheter i klubben på den tiden. ”Tapparn” som sålde bensin och fotogen. Och backar med ”Lyckholms” och ”Kum” samt läskedrycker om man kunde övertyga pappa om att byta ut ett par flaskor pilsnerdricka mot Loranga. Så var där elake Måns som alltid var sur, han var hamnkapten och en riktig gringubbe som alla undvek utom på vår och höst när båtarna skulle i och upp. Efter en tre, fyra båtar med tillhörande snaps var elake Måns riktigt sympatisk, men det gick över efter några snapsar till (ja det är det samma som några båtar till). Elake Måns hette lustigt nog inte alls Måns, men jag hörde aldrig något annat namn på honom. Och inte hade han det så roligt hemma eller på jobbet förmodar jag så här i efterhand.

Nu för tiden är båtlivet annorlunda. Inte samma dramatik vid sjösättningen och ute på klubbholmarna går det oftast städad till. Fast personligheter finns det än idag. Har jag berättat om Hugo Hård? Hugo Hård är en mycket personlig person. Förra sommaren kom han ut till klubbholmen en fredagseftermiddag. Hans båt är en motorseglare med all tänkbar och för mig otänkbar komfort i en båt. Välutrustad som för atlantsegling är den och i Sjöräddningssällskapet, Svenska kryssarklubben, Sjöassistans och Ångbåtens vänner samt de flesta andra mer eller mindre marint anknutna klubbar man kan hitta är Hugo medlem i. Hans sätt att lägga till är en syn alla någon gång i livet borde få bevittna. Om inte annat i avskräckande syfte.

Den här aftonen kom han som vanligt in i god fart, frun stod i fören och Hugo i aktern med ankaret redo. Ni vet ju att ”kasta ankar” inte betyder att man kastar ankaret, men säg det till Hugo. Hugo Hård var i sin ungdom en lovande friidrottare med kastgrenar som specialitet. Då var han en atletisk yngling, men år av representationsluncher och överdådiga middagar har gjort att hans kropp nu mer liknar ett päron, om man kan tänka sig ett päron på 130 kilo i strumplästen.

Nu stod han där i aktern oklanderligt klädd i vita byxor och blå klubblazer med ankaret svängande i rytmiska rörelser fram och tillbaks och med en extra kraftig sving slungande han draggen och släppte taget om linan. Det var på sitt sätt ett vackert kast, men timingen blev inte rätt. Vi på bryggan och i våra båtar följde fascinerade ankaret som tycktes lyfta mot kvällshimlen i ultrarapid allt högre och högre samtidigt som Hedvig 2 närmade sig bryggan. Hedvig 1 (som är fru Hård) tog ett språng 50 centimeter från land och satte sig i säkerhet innan hennes namne med en tung duns slog in i virket. ”Det gick lite fort”, konstaterade Hugo och fortsatte ”Jag får ringa Andersson på varvet, vi kanske ska sätta dit en peke när han ändå är i farten och lagar fören? Då blir det lättare för dig att hoppa i land.”

Jag tror inte att något kan rubba Hugo Hård, den trygghet och självkänsla han utstrålar när han höjer grogglaset och skålar med sin fru och konstaterar att livet allt är gott att leva bara en halvtimme efter den senaste fadäsen kan bara komma från en person med mycket bra självförtroende och ett rikt liv, inte bara själsligen.

Anderson på varvet lyfter också sitt glas den här kvällen och ler mot sin hustru som äntligen kan få den där resan till Gran Canaria hon längtat så efter.

Christofer Ahlandsberg

Sittbrunnenfilmer