Nytt roderhaveri på Atlanten

Långseglarfamilj räddad efter tre dygn i svårt väder

https://youtu.be/e8bfj2Mx65k

För en månad sedan räddades en långseglarfamilj ute på Atlanten sedan rodret på deras båt, en Hanse 53, hade tappat bladen och gjort den manöveroduglig. Händelsen blev nyligen bekant och sätter ljuset på riskerna att segla över Atlanten i en båt med illa byggt roder.

Engelske f d röjdykaren James och Fran Coombes, deras barn Heath 9, Isla 7 och svärfar Tony lämnade Teneriffa 5 december med kurs på Barbados. De hittade passadvinden efter en vecka och seglade västvart med 8 – 12 knops fart. Allt var väl ombord, man fiskade och njöt av seglingen med solen in i sittbrunnen.

Men på 16:e dygnet, 550 M från Martinique tappade båten, en Hanse 53 styrförmågan. Så här berättar James Coombes som har utfäst en belöning på 10 000 pund till den som hittar båten.

 Vid 18.30 tiden den 21 december när vi länsade i 8-12 knop och spirad genua, hörde vi ett hemskt kraschande ljud. Plötsligt girade båten 90 grader, men utan att autopiloten larmade. Min första tanke var att autopiloten hade släppt från hjärtstocken, men när jag vred på ratten hände inget. Mitt mod sjönk, eftersom jag trodde vi hade tappat rodret.

Vi rullade fort in genuan, sedan grabbade jag min dykmask, en ficklampa och hoppade i för att se vad som hänt. En titt under aktern visade att roderaxeln och ramen var intakta, men att roderbladen hade delaminerat helt och slitits loss. En mardröm!

Vi låg tvärs vinden som ökat till 30 knop och i 3 – 5 meter sjö. Inte bra. De kommande sex timmarna gjorde vi flera försök att styra ner på läns, jag gjorde ett nödroder av spinnakerbommen och av plankor vi hade för att surra dieseldunkarna på däck med. Men utan framgång. Då försökte jag hålla upp mot vinden för att minska rullningen, men båten lade sig bara tvärs. Vi rullade hemskt, var mycket nära att slå runt flera gånger. Fran bedömde att läget inte var säkert med barnen, ville få dem av båten och kontaktade Falmouth Coastguard via satellittelefonen.

Tidigt nästa morgon kom ett 190 meters lastfartyg fram till oss för att ge lä och kasta över tampar för att vi skulle kunna dra oss långsides. Men även på deras läsida var sjön hög och fartyget rullade så mycket att alla försök att borda gjorde kändes farliga. Jag kunde föreställa mig hur allt kunde gå hemskt fel och varje gång de kom nära för att skjuta över räddningslinor, var jag tvungen att använda motorn för att komma ur vägen. Språkproblem med kaptenen försvårade dessutom kommunikationen. Han försökte komma så nära som möjligt, men allt jag tänkte på att spridarna skulle slå i hans skrov och masten skulle knäckas och förvärra vår situation ytterligare.

Kustbevakningen höll kontakt med oss och dirigerade ett andra lastfartyg till oss. Under tiden rev jag ner radarstolpen, bultade fast två durkar, som jag limmade och skruvade fast för att få ett andra nödroder. Men jag kunde inte säkra det till aktern och på grund av dyningen fungerade lösningen inte.

När det andra fartyget kom fram till oss nästa morgon, visade det sig vara 180 meter långt, alltså såg jag samma scenario igen och fann att riskerna var för stora.

Efter andra dag med stressen av ett stort fartyg som styrde ner mot oss och sköt över linor, insåg jag att alla försök var fruktlösa. Min besättning var rädd och trött, barnen var mycket sjösjuka efter 24 timmar med fruktansvärt rullande. Ingen hade ätit eller sovit.

I slutet av andra dagen meddelade kustbevakningen att en segelbåt cirka 80 M från oss, hade vänt för att komma till undsättning. Min plan var att säkert sätta över min fru, barnen och min svärfar, medan jag skulle stanna kvar ombord på Dove II, försöka driva närmare land och få bogsering i hamn. Under tiden var lastfartygen stand-by och höll ett vakande öga över oss, vilket jag var tacksam för.

På tredje natten anlände segelbåten, en 67 fots Discovery. Men vi kom fram till att det var för osäkert att få över besättningen i mörkret och beslöt vänta till nästa morgon då vinden skulle avta. Efter ännu en obekväm natt hade vinden istället ökat till 28 knop och gav 2- 4 meters dyning. Att sjösätta den andra båtens gummijolle, kändes för farligt. Enda säkra sättet kom vi överens om, var att föra över min familj i livflotten. De tog var sin ryggsäck, jag fick jag dem i livflotten och lossade linan så att de kunde driva ner mot räddarna. Det var ett mycket känslosamt ögonblick, kan jag intyga. Överföringen lyckades, Fran, Heath, Islas och Tony kom ombord välbehållna.

När jag var ensam kvar på Dove II gjorde jag allt för att få båten att falla av. Jag körde full back i hopp om att propellerverkan skulle vrida båten innan jag satte segel och sedan försöka spira och länsa. Min tanke var att kunde jag bara komma på kurs, skulle jag försöka styra med drivankarna. Gudarna ska veta att jag försökte allt, men storskotet gick av och sedan ena genuaskotet, som fastnade i propellern.

Då hade jag inte sovit på 60 timmar, bommen slängde från sida till sida och kunde föreställa mig att något riktigt illa skulle hända om jag stannade kvar. Då tog jag mitt livs svåraste beslut – att lämna vår båt och vår dröm. Drivankarna lämnades i och motorn fick vara igång för att ladda batterierna och hålla igång AIS:en.

Att lämna båten var det svåraste jag gjort, alla år vi planerat för resan, alla våra tillhörigheter var kvar ombord, det är hjärtknipande, men jag hoppas att hon fortsätter att flyta och driver närmre kusten, så att vi kan få tillbaks henne. Annars har vi förlorat allt.

Besättningen på Tilly Mint, båten som räddade oss var enastående, vi blev verkligen omhändertagna och följde med till Martinique.

Min plan är nu att försöka hitta vår båt, få henne i hamn, reparera och fortsätta vår resa. Efter allt hårt arbete de senaste åren och alla förberedelser, vill jag helst inte att vi ska behöva åka hem igen, utan att ens ha försökt hitta vår båt.


Om ni vill följa hur det går för oss, använd denna länk. https://westerlyadventures.wordpress.com


Kommentar: Den reflektion man gör är hur komplicerad eller farlig situationen blir vid ett roderhaveri. Det finns rekommendationer på hur nödroder kan riggas, men få har provat i praktiken och påhittiga beslagsföretag har en uppgift att fylla.

Att roderhalvor lossnar händer och ärt en följd av antingen bristande byggteknik eller dito kvalitetskontroll. Att påkänningarna blir stora när båtar surfar i hög fart, är väl känt. Men den som testat en båt med dubbla roder, vet att lasterna är mycket mindre. Om familjen Coombes hade haft en dubbelroderbåt, hade de förmodligen kunnat segla i hamn.

Fran Coombes har en hjärtknipande blogg, den ger mycket att fundera på för den som vill ta familjen på äventyr. De får hjälp av andra långseglare att klara vardagen, men är i realiteten strandsatta, har förlorat allt.

Curt Gelin

Foto James Coombes
Källor: Westerly Adventures og Monday Never

Fran Coombes story:

"Now I am writing this from 3 days ahead but trust me when I say I remember every single second.

At 6.30 on the 15th day of our crossing our rudder completely disintegrated and we were left with no steering. The boat made a crunching noise, not loud and swung up into wind, Jim who was at the wheels first thought was that we had lost the autopilot, however after grabbing the wheel and finding no resistance suspected the rudder. He ran up on deck, removed the spinnaker pole and we pulled in the genoa. He then scared me to death as he grabbed his diving torch and mask and literally jumped off the back of the boat, I just stood there watching and when I looked at Tony his face reflected my look of complete horror. Jim reappeared after what felt like forever but was probably seconds or at the most minutes, the results were not good, he climbed back on board and announced that the stock was still in place but we had lost all of the fibreglass, basically we had the skeleton of a rudder.

This was not a good situation to be in, in fact it was everything I feared happening to us. The good news at this point, because when it goes wrong you’ve got to find some good, were that because the stock was still in place we weren’t taking on water, also the children though aware of what had happened were unconcerned and quickly fell asleep. I was in a very dark place, we were side on (broad side) to the wind, which becomes very loud and very there when your not going with it but also to the swell, so we were rolling badly with the boat being knocked down with each set that came through, it was terrifying, after an hour I said to Jim that I wanted to phone for help. I used the satellite phone and pressed the button that Jim had programmed in to call Falmouth coastguard.

They answered and I explained who we were, where we were and what had happened, they immediately took over the situation coordinating with Fort de France in Martinique. They rang every half hour on the sat phone to make sure we were ok, that the situation hadn’t changed etc I spoke to these guys a lot over the next few days and they were always really calming, really understanding and a great comfort. Within 4 hours we had a merchant vessel Newseas Jade in sight, lit up like a Christmas tree it was wonderful to see her heading towards us. In these 4 hours I tried not to throw up, or panic or cry. James was incredible and didn’t stop once, he built a makeshift rudder using the spinnaker pole and some timber planks that we used to hold the diesel cans to the guard rails. We tried this with the engine but the sea conditions were just too much and it kept getting thrown around even though it was tied down, in the end it became more of a hazard and it just wasn’t working. We received a call on the vhf from Newseas Jade the captain was going to bring the boat alongside ours using some thrown lines and we would do a boat to boat transfer of myself, Tony and the children. James had decided to stay with the boat and as heartbreaking as this was I understood and at this time didn’t feel he was in any danger. I woke the children and put their life jackets on, I took them up to the cockpit and explained what we were about to do. They were awesome and incredibly brave, James explained how to climb the ladder up the side of a vessel, (use the rope not the rungs as you can squash your fingers) but then the children realised he wasn’t coming and that broke them, Heath just begging to stay with James and I was going to have to make them leave their daddy. Newseas Jade prepared to come alongside, now it’s 2 in the morning, there is no moon, it’s basically pitch black and as they approached we realised the size of the vessel and what we were about to attempt. Newseas Jade is bulk carrier cargo ship, she is 190 meters long and over 30 meters wide, she is massive and in the dark, in a rolly sizeable sea, with no control of your own 16 meter boat to have this monster loom up and over you well it is truly scary. I was scared, Jim was scared the kids just lost it and were screaming at us to make it go away. They then started firing ropes at us this was like having fireworks shot at you, James got on the engine and used the bow thrusters (sideways engines) to try and manoeuvre us away from the ship , we were not going to grab those lines, and there was no way we were going to come alongside, we were rolling badly but even the 190 metre ship was rolling as she was now broadside to the waves, we would be crushed and undoubtedly all end up in the sea. This plan was way too dangerous we needed another plan, Newseas Jade suggested attaching lines to us and then pulling us alongside and out the water and as much as I wanted to get on this boat and trust me it was with all my heart there was just no way I was putting my 7 year old daughter into the sea, in the dark to be pulled alongside a cargo vessel, to then climb a ladder, NO. Another plan was to use a life raft, again be pulled alongside and then climb the ladder, again the conditions wouldn’t allow us to do this, it was just too risky. Coming alongside was the captains favourite plan and he tried, we went through the same terrifying ordeal 5 times. 5 times, by the end Tony was shouting down the vhf to stop, I was begging the coastguard on the sat phone to make them stop, the children were screaming and Jim was moving us as best he could with the bow thrusters away from the ship. It was an incredibly scary time but they finally understood and moved away. My god, just breathe. Now I must mention how skilled this captain was, yes it was terrifying for us but he never hit us and the skill it must have taken to manoeuvre a 190meter vessel so that it was meters from us is pretty amazing, they were just trying to help, they never left us and stayed with us for the next 60 hours even though it was Christmas, they were obviously losing loads of money in diesel and time and they would send reassuring messages over the vhf that they were watching over us, saying we were not alone and how at night him and his crew were keeping a close eye on us.

So this had all happened, we had lost control of our boat, made one rudder which hadn’t worked been circled 5 times by an enormous cargo ship, firing lines to try to transfer us. We had thought we were going together be rescued but it was cruel, it was right there, you just couldn’t reach it. That was a painful moment. I put the kids back to bed, but James , Tony and myself stayed up all night trying different ideas out. James didn’t stop once and proceeded to build a second rudder, he used the support pole for the radar and some floorboards, he hammered the base 90degrees creating a u in which he screwed and glued the floorboards. This rudder was awesome, solid, but once again when we tried it , it was just too small and had no effect in the conditions that we were in. At this point you could see all the disappointment on James, as much as he was trying, everything was failing and it was starting to beat him. I spent the night basically on the phone to the coastguard, they rand every half hour and I would give our position and update them on all we were trying, they would offer suggestions but we’re basically doing welfare calls, are you safe? Are you looking after yourselves? We were trying."

Sittbrunnenfilmer