Fenderfästet

Janken:

Plötsligt är jag en av ”gubbarna”

Då och då hör man sig själv säga ”Oj vad tiden går fort” och visst kan man tycka det när man tänker tillbaks. Visst använder man den gamla klyschan ”det känns som att det var i går” ganska vanemässigt men nu under försommaren slog det mig att det faktiskt var ett bra tag sedan jag kilade omkring med moppemustasch och popfrissa i Frånö båthamn.

Hur kom då denna insikt?

Jo! Efter sjösättning låg vi några båtar vid den, så kallade, utrustningsbryggan, Jag var i full färd med att montera upp sektionerna av mitt nya innertak.

Plötsligt står han där på bryggan. Ung man, med liten Bayliner. Han kliar sig i sin frodiga kalufs och frågar:
”Hur katten ska jag kunna hänga ett anständigt antal fendrar på båten egentligen? Det finns ju inget att knyta i! Bara släta plastytor längs hela båten?”

”Tja!” svarar jag.” Du får nog skruva dit några fästen. Det finns fina och smidiga att köpa på alla tillbehörsaffärer” Sen visar jag mina små smidda öglor som jag använder att knyta ner sprayhooden med.
Killen hoppar in i sin bil och kommer tillbaks efter en kvart med en påse fenderfästen.

Strax står han där igen men kliar sig i skägget denna gång: ”Hmmmm? Hur sätter jag fast dom här då? Jag kommer ju inte åt på baksidan utan att riva bort innerpanelen”.

”Nä! Skruva dom direkt i laminatet” Svarar jag.

”Laminatet!?!?! Vad är det?” utbrister han med påföljd att jag hoppar upp på bryggan. Rotar fram några syrafasta plåtskruvar ur min gigantiska bra-å-ha-låda och säger åt honom att det håller fint att dra fast öglan direkt i själva ruffsidan med plåtskruv.

Snart står han där igen: ”Hmmm? Har du en lämplig borr jag kan få låna?”

Jag har min borrlåda i bilen och förser den charmerande unge mannen med borr.

Jag hör hur det surrar av en borrmaskin från hans håll, det tystnar en stund, sen kommer han igen:
”Sika eller silikon?” frågar han då han undrar vad han ska täta skruvhålen med.

”Jag väljer alltid Sika om det inte är grejor som inte ska kunna tas loss” Svarar jag.

Nu dröjer det en stund innan han dyker upp. Dock hör jag ett antal svordomar (Tur att hans lilla dotter inte är här) några stön och djupa suckar sen kommer han….

”F*n också! Skruvdj*veln gick av!”
Jag har den lilla men kraftfulla näbbtången i verktygslådan och hjälper honom att få ur skruvresten ur hålet.

Efter att ha resonerat kring hur förvånansvärt starkt glasfiberarmerad plast egentligen är så får han en något grövre borr varpå han en stund senare har några riktigt prydliga fästen för fendrarna på sin lilla Bayliner.

Då slog det mig att han, när han kommer hem och berättar för sin fru om fenderfästena, kanske uttrycker sig som följer: ”…Åsså var det en av gubbarna nere i båthamnen som hade grejor och visade hur jag skulle göra…”

Vid 52 har jag alltså blivit en av gubbarna som dragit på sig en massa kunskap genom åren. En sån där som har samlat på sig massor av verktyg i en stor svart låda som står i kombibilen hela våren. En av dom som har haft gamla båtar, stora och små båtar. Hunnit med fina, fula och konstiga båtar och som i över trettio år har snackat skit med andra gubbar och gummor på klubben och i hamnar om olika dilemman och lösningar på problem.

När jag sprang omkring uppe på Kramfors båtklubb som stilig, solbränd, yngling så hette gubbarna Tage, Kurt, Anders och annat. Dom lärde mig jättemycket. Dom hade alltid bra råd att komma med, ett verktyg i sin stora, stökiga låda och viktigast av allt. Dom hade nästan alltid tid att med glädje visa hur man löste ett båtproblem.

Jag måste nämna Sigge! En svartmuskig man med gigantisk kulmage som hade byggt sin trettiofotare alldeles själv. Båten var inte fager att se. Skev och sned var hon då Sigge inte var någon finlirare när han byggde men han var i grunden kunnig och framförallt oerhört hjälpsam. Han hade alltid tid att visa oss nybörjare vad man skulle göra och hur man gick tillväga.

Då, på den tiden, insåg jag inte vilken outtömlig kunskapsbank dessa hedersmän innebar och hur ovärderligt deras kunnande var för mig som nybliven båtägare.

Men så, här om veckan, när jag låg dubbelvikt inne i ruffen och skruvade innertak slog det mig. Att här i Söråker 2015 har dessa gubbar namn som Folke, Janne, Ronny, Calle, Morgan och… Ja! Faktiskt Janken.
Vidare kom jag även till en annan mer filosofisk insikt!

Jag delar inte bara med mig av mina kunskaper. Det är ju Kurts, Anders, Tages och Sigges kunskaper jag för vidare till en ny generation.

Så väcktes jag ur tankarna av att det knackade på rufftaket.

Där utanför stod tjejen från det unga paret som dök upp med en segelbåt i höstas.

”Hörru! Vi har… liksom… aldrig mastat en båt förut! Skulle du kunna? alltså… mastkranen… typ?”

”Javisst! Jag ska bara skruva fast den sista taklisten så kommer jag.”

Tillägg:
Ett stort tack till Tage Westergren, Kurt Werner, Anders Hedqvist, Sigge Edqvist och du med den orangea Arabesquen som jag inte minns vad du heter, samt alla andra ”gubbar” i åttiotalets Kramfors för att ni delade med er av ert kunnande, era verktyg och bra-å-ha-lådor.

Tack Farbror Karl-Olof, den lätt berusade norrmannen i Håverud, tjocka tanten i plåtbåten i Norrfällsviken och naturligtvis den gamla fiskargubben Konrad med jättenäsan i Bönhamn samt många, många fler för all kunskap ni bjudit på genom åren.

Sittbrunnenfilmer