Båtskroten

 

 

en sån här butik måste få finnas

Maria Rindstam och Josefin Ahrénborg sitter mellan båtflaggor och block, vinschar och gamla propellrar i Tackel & Tåg, båtfyndbutiken i Råseglarhuset på Skeppsholmen i Stockholm. Vintage för båtar. Eller kanske ett privat marinmuseum. Här finns allt och lite till.


 

Tackel & Tåg blev de med under resans gång. Att söka tillstånd för att skrota båtar tog något år. Sen ställde de upp på båtmässan och fick en väldig uppbackning. EU-bidrag för glesbygdsverksamhet ute på Muskö har de lyckats få. En lokal har hyrts och de har provat olika sätt att hugga upp båtarna på. Tigersåg och vinkelkap är verktygen, när båtarna tömts på allt innanmäte och alla delar sorterats. De delar upp dem så plastsjoken går in i en container.
- Vi håller på att utveckla en hydraulsax också, för det finns inget riktigt bra verktyg. Och så ska vi testa att krossa dem med en tyngd. Vi har ännu inte kommit fram till vad som skulle vara mest optimalt.
Deras båtskrot är den enda i Sverige. Här har de till nu hunnit med att skrota 20 båtar på två år, men hittills har det närmast varit en experimentverksamhet.
- Vi har varit i Grenå i Danmark på studiebesök, säger Maria. Där hugger de upp större båtar, fiskeskutor och liknande som man får bidrag för att skrota. De skulle vilja åka till Japan och se på deras stora skrotningsmaskiner som åker från hamn till hamn för att göra processen kort med de uttjänta båtarna på plats.
Kostnaden är ett problem. Att skrota en 8 meter täckt båt kostar 6-7 tusen kronor. En mindre styrpulpet kanske kostar 1500 kronor. Till det kommer frakten.
- På rent kommersiell basis funkar det inte, förklarar Maria.
Så nu jobbar de för att få till något slags pantsystem med skrotningspremie för båtar, liknande det som finns i Frankrike. Det kan vara ett statligt stöd, men kanske också något som går via försäkringen. Eller att man får rabatt på ny båt om man skrotat en gammal.
- Vi försöker få med oss båtförsäljarna på det här, säger hon. För det är ju ingen som köper en ny båt så länge som man har en "ångest" liggande på tomten.
För det är svaret. På frågan om vad som händer med alla gamla plastbåtar. De ligger kvar! På tomten, på båtklubben, vid en boj någonstans. Om de inte sänks eller eldas upp av någon miljömarodör. Och fler och fler blir det, eftersom de gamla 60-talsbåtarna, de första i plast, nu börjar ha gjort sitt. De håller på med en kartläggning av hur många det kan bli varje år, i ett projekt som de fått stöd från Länsstyrelsen för att genomföra. Sju olika båtar ska provskrotas och i februari 2011 ska de redovisa resultaten från projektet.
På Muskö hyrde de den gamla kapellverkstaden från marinbasen, en lokal på 1200 kvadratmeter. Här jobbar sen i april deras först anställde, Erik Wedelin, med sortering och upphuggning av de båtar de fått in från försäkringsbolag och kronofogdar.
- Mitt i röran med allt det här i vintras så ringde ägaren av Tackel & Tåg och sa att det vore bra om vi tog över. Vi hade inte tid sa vi, men nu sitter vi här i alla fall.
- Det är kul när folk kommer in med saker, säger Josefin, som är den som tillbringar mest tid på Skeppsholmen. Det är då man får de verkligt unika grejerna.
Det blir mycket historier, men också mycket prutande.
- Det är därför Josefin får ta det mesta här i stan, säger Maria och blinkar. Hon är mycket bättre än jag på det.
Mer och mer säljs också via Internet och den nya sida de just tagit fram. Även Tackel & Tåg ska i vinter in på den sidan. Här ska man kunna köpa saker på de nya båtar skroten har fått in, redan innan de har demonterats. Ganska mycket båtdelar säljs till folk utanför Stockholm. Här kan även privatpersoner lägga in annonser, än så länge gratis.
- Ett problem är att lokalerna, både här och på Muskö är så dyra, säger Josefin. Vi skulle behöva ett lager också.
På webbsidan har de också några experter i en panel som svarar på frågor om miljö, motorer, el och båtunderhåll.
Än går det väl inte ihop, men de hoppas kunna leva på verksamheten.
- Vi får väl se när lånen är betalda. Vi tycker att en sån här butik måste få finnas. Och våra båttokiga föräldrar är jätteglada.
Josefin tycker det är extremt kul att träffa alla människor som kommer in, att få höra alla historierna.
- Man lär sig mer och mer för varje dag här säger hon. De som kommer in här är ju så kunniga.

Text och foto: Niklas Krantz

Sittbrunnenfilmer