Kappsegling:

Augustimånen

Dansar med grynnor och maneter

 

- Håll rak västlig kurs nu, 270 grader, hörs Jonas från navigationsbordet nere i ruffen.

- 270 grader, upprepar Torsten, min bror, som nu just nu sitter till rors i Sambal. Vi har spinnackern satt med 6-8 sekundmeters slör och ska passera strax norr om Gillöga i ytterskärgården. Här är fullt med bränningsflak och enmetersgrynnor som det gäller att ta sig förbi. Farten ligger stadigt strax över 7 knop.

- Fall av 20 grader, säger Jonas. Och lite senare: Fall av 20 grader till.

- 20 grader till, upprepar Torsten uppe i sittbrunn. Han anar bränningarna men inte grynnorna i eftermiddagens skarpa motljus. Vi går i en ränna med ungefär 100 meter tillgodo åt båda håll. I vanliga fall skulle det inte ha fallit mig in att passera här med spinnackern satt på Sambal. Snarare skulle jag ha minskat segel, för säkerhets skull.

 

Men nu är det kappsegling igen. Augustimånen - enligt många en av världens svåraste navigationstävlingar. Då gäller det att inte minska segel i onödan. Utan i stället försöka segla den rakaste vägen mellan de punkter som utgör årets bana. Nere i ruffen sitter navigatören Jonas Andersson, SBKs egen klubbtidningsredaktör.

- Nu kan du lova 20 grader igen, ropar Jonas från ruffen. Han har full koll på läget via en bärbar PC med digitalt sjökort, kopplad till GPS:en i sittbrunnen. Båtens position syns som ett hårkors som flyttar sig ungefär en gång i sekunden. Och den aktuella kursen ritas ut som en streckad linje på skärmen.

- Och nu kan du gå tillbaka till 270 grader, en stund senare.

- Rak västlig kurs, upprepar Torsten, utan att ha sett mer än hälften av alla de grund vi just nu har seglat förbi i slalomkurvor. Återigen har vi tagit oss förbi en svår passage med hjälp av modern elektronik. Den här gången i fullt dagsljus. Men det spelar ingen roll om det är becksvart - så länge man har ström i båten och så länge man tänker på att GPS:en kan visa 50 meter fel, plus eller minus, åt någondera väderstreck, fan vet vilket!

Men 50 meter motsvarar så lite som 1 millimeter på ett sjökort i skala 1:50 000. Och 2 millimeter på ett 25 000-kort. Så nära en bränning seglar man ju ändå inte på okänt vatten.

Förra året hade vi bara en "stand-alone"-GPS. Den gick inte att koppla till en PC och hade inte ens yttre strömförsörjning. Vid ett tillfälle blev det kritiskt när strömmen tog slut just som vi skulle runda en punkt mitt i natten, men jag hade som tur var nya batterier lätt tillgängliga.

Den här gången var vi alltså bättre rustade med målsättningen att åtminstone förbättra vårt resultat med en placering jämfört med förra året. Då kom vi 11 av 13 som fullföljde (4 bröt och 2 anmälda kom ej till start). I år var det 14 båtar vid startlinjen varav 4 med samma (eller nästan samma) LYS-tal som vi. Två Ballader, en Albin Cumulus och en Comfort 30. Sambal är en Linjett 30 och LYS-talet ligger på 1.08.

En av finesserna med Augustimånen är att alla båtar i princip ska kunna komma samtidigt till mållinjen. Arrangörerna lägger ner mycket tid på att göra banan olika lång, för båtar med olika LYS-tal. Det sker genom att man vid två tillfällen seglar en individuellt anpassad "ögla". Plats och längd för den första öglan ges i samband med starten. Den andra öglans längd meddelas över VHF mot slutet av den ordinarie banan. Då har man också tagit hänsyn till medelhastigheten och försöker se till att båtarna kommer i mål vid omkring kl 5 på söndagsmorgonen. Man får själv bestämma vilken kurs man vill segla sin ögla - bara man återvänder till utgångspunkten. Detta kan visa sig vara ett klurigt kapitel!

Vid den andra öglan i år dog vinden ut. Det vill säga - de båtar som låg först i fältet hade O till SO när de startade sin ögla och valde naturligtvis en kurs som var anpassad för det. Vi som kom lite senare märkte att vinden både vred och avtog. SMHI lovade envist nordvästlig vind 7-11 m/s fast verkligheten var just då det rakt motsatta! Vad göra? Vi ville ju inte riskera att få kryssa tillbaka.

Men så kom det en liten körare från nordväst, just som vi rundade den aktuella punkten som var starten på öglan. Så vi bestämde oss för 40 grader, dvs nästan halv vind både fram och tillbaka, om det nu skulle bli nordväst. Men vad hände?

Jo mörkret föll och vinden dog ut. Kvar var bara sjön från nordan - som legat på några dagar. Vi tappade till slut styrfarten och var otäckt nära ett litet skär, där det bröt oroväckande på uddarna. På något konstigt sätt drogs vi mot skäret vad vi än försökte göra. Seglen bara hängde och slängde och bommen for från den ena sidan till den andra när båten rullade med vågorna långskepps. Vår enda tröst var att de andra hade det likadant. En båt rapporterade över VHF:en att den blev omseglad av ett gäng maneter och undrade om inte tävlingsledningen tänkte korta av banan.

Så blev det också eftersom vinden var frånvarande nästan tre timmar denna natt mot söndagen. Men vårt val med 40 grader visade sig vara ett lyckokast! Vi fick just vad vi hade hoppats på - först halv vind åt ena hållet och sedan likadant tillbaka igen. En av våra värsta konkurrenter (en Ballad) som låg 20 minuter före oss tappade 40 minuter och fick därför se Sambals snygga akter före sig i mål!

Nå hur gick resten av banan då? Jo starten var som vanligt vid Djuröbron vid 8-tiden på kvällen. Första rundningspunkt och tillika start för första öglan var den lilla ön Trollharan i västra kanten av Kanholmsfjärden. Vi gjorde som alla andra och la öglan åt nordost, så vi fick en sträckbog dit och en spinnackerslör tillbaka. Tyvärr fick vi redan här se oss omseglade av de flesta med samma LYS-tal. Sambal behöver nog nya segel...

Sen bar det av ut mot Sandhamn i mörkret. Halv vind och 5-6 m/s fram till Farfarsgrundet, där vi föll av åt söder och satte spinnackern. Nu började även de snabbare båtarna komma i kapp från sina längre öglor. Det var stundtals svårt att i mörkret skilja blinkande gröna fyrar från gungande gröna lanternor.

Revengegrundet var nästa rundningspunkt och där rev vi spinnackern, satte största genuan och fick en sträckbog åt nordost upp förbi Grönskär, Björkskär, Lilla och Stora Nassa, Ängskär och vidare upp ända till Söderarm. Här hade vi aldrig klarat att segla en så rak kurs utan GPS:en kopplad till Pc:n. Visserligen var det stjärnklart och öarnas silhuetter kunde skymtas mot den något ljusare natthimlen, men det är mycket grund på vägen och säker navigering hade krävt långa omvägar.

De första båtarna gick sedan väster om Söderarms-skärgården medan vi och några till valde att gå öster om. Antagligen var det till vår nackdel. Och sen gjorde vi tyvärr en tabbe till som sinkade oss ännu mer. Vi valde att gå utomskärs norrut till nästa punkt, som var den lilla ön Kalken i Havssvalget, nordost om Lidö. Vi bedömde att det skulle vara mera vind därute än inne bland skären. Men vi tänkte inte på den grova motsjö vi också mötte. Den både bromsade farten och gav oss alldeles för mycket avdrift. Här tappade vi, på bara 9 sjömil, nästa lika mycket tid på den snabbaste båten som vi hade gjort på hela vägen från Revengegrundet till Söderarm med 35 sjömil!

Men på resten av banan gjorde vi bättre ifrån oss. Med spinnackern satt har vi lättare att segla upp till vårt LYS-tal. Först SSO till Mellgrund mellan Rödlöga och Röderskärgården. Därifrån åt SV till Norra Vindelskär i Rödlögaleden. Och sen tillbaka åt SO ut till Svenska Högarna. Därifrån till Gillöga var det knappt att vi kunde segla med spinnackern - och dessutom lyckades vi skapa ett timglas när vi hissade den. Där gick några dyrbara minuter åt innan vi hade trasslat upp den igen.

Sen var det "raka spåret" tillbaka söderut via Grönskär och till Kalken utanför Bullerö, som var rundningspunkt och start för andra öglan. Och därifrån bonnkryss åt NV på Gråskärsfjärden till målet på södra Kanholmen.

Nästan precis kl 06 gick vi över linjen och lyckades knipa en placering i sista minuten eftersom båten som var före oss hade fått ett strafftillägg efter en grundstötning. Och slutlig placering blev därmed 9 av 12 som kom i mål. Två bröt och en kom inte till start. Så därmed hade vi uppfyllt målsättningen, tyckte vi!

Efter målgången återstod bara den sedvanliga frukosten och eftersnacket på Bullandö Marina. Förra året kom vi så sent i mål att frukosten redan var avdukad när vi kom fram. Så även här tog vi en placering, tyckte vi. Och nästa år är vi nog tillbaka igen, med eller utan nya segel...

Anders Egerö, skeppare

Sittbrunnenfilmer