Vägen till Galapagos

Det visar sig att de är här och leker mellan öarna. Vi ser dem varje dag. Ibland nära båten ibland en bit bort. Mäktiga djur som jag helst inte vill ha alltför nära båten. Anders har med sig en bok om ett engelskt par som blev påsimmade av en kaskelot, båten sjönk och de drev 118 dagar i livbåten mellan Panama och Galapagos.

I fiskebyn Esmeralda går Anders och jag i land, efter att ha köpt lite fisk av en local i en pytteliten träkanot. Han lånar vår kniv och rensar fisken på huk i kanoten. Sen går vi iland och tar en tur i byn. Husen är byggda av betong, inte av trä som i San Blas. En kvinna öppnar baren bara för oss och vi köper var sin öl och sätter oss att titta på strandlivet.

Fiskarna kommer in med sina långa öppna plastbåtar. De har en speciell teknik för att lägga till på sandstranden i det stigande tidvattnet. De tar full fart och någon sekund innan de är uppe på land stänger de och fäller upp motorn. De glider upp för sanden lagom till högvattenranden, sådär en 10 meter.
Men det gungar mycket och till kvällen går vi upp och lägger oss utanför en flod som rinner ut vid en sandstrand. Nästa dag ska vi glida uppför floden med det inkommande tidvattnet.

Gummibåten håller på att välta i vågorna när vi går in på morgonen. Vi får vänta någon timme innan det är tillräckligt med vatten för att vi ska komma in. Vi glider i en smal ränna i den breda flodfåran och ibland får Anders kliva ur och putta oss över sandbankarna.

Vi kommer längre och längre upp i floden med bara lite styrhjälp av årorna. Vid stranden ser vi en liten krokodil. Nu stänger sig mangrovedjungeln mer och mer och bildar en tunnel. Längre fram skymtar en stor krokodil ta nästa krök före oss. På flodbanken ser vi spåren efter honom.

Deprimerande är att till och med här inne i mangroveträsket hänger det plastpåsar och linor på grenarna. På ön vi låg vid dan innan var det lika fullt av plastskräp som på utsidan av öarna i San Blas. Plasten verkar vara på väg att ta över haven. Det är en större miljöfara än vad jag nånsin har fattat. Eller velat förstå.

Det värsta är att vi själva är med och skapar katastrofen. Seglar runt med en plastbåt som nån gång ska gå till soporna. Segel och tampar är av plast som vittrar sakta sönder tills det skrotas nånstans, på en soptipp eller eldas upp. Till och med när vi fiskar har vi ett plastbete som fiskarna nafsar på och får in i ämnesomsättningen. Vi sorterar plasten i en egen soppåse som vi lägger i en plastbehållare för plast på Galapagos. Men vi köper mat i plastpåsar, inslagen i plast, borstar tänderna med tandkräm från plasttuber och bär tröjor, skor och regnkläder av plast.

Tillbaka i floden, ligger det ett stort träd över hela fåran som nu börjat smalna av. Visserligen kan vi komma under det, men om vattnet sen stiger en meter till är vi instängda. Så vi beslutar att vända om. Men det inkommande högvattnet har några timmar kvar, så vi får ro i kraftig motström. Men nu har vattnet brett ut sig över hela flodbädden och om vi håller oss i den fåra vi förut drev uppåt i kan vi så småningom starta motorn och köra ut ur den magiska skogen, där allt bara var tyst. Det är tur, för nu börjar regnet ösa ner. Eller snarare vräka ner.

Vi hissar upp ankaret och seglar bort till ön Pedro Gonzales där Sans Peur väntar inför överseglingen till Galapagos. Enda problemet när vi ska gå nästa dag är att det inte är någon vind. Grete och Fred hissar ändå ankaret och driver långsamt utanför viken. Då får de flera valar som tumlar runt vid båten. Vi híssar också ankaret och tar ut en kollisionskurs på valarna. De går före oss, men inte långt framför fören. Ett mäktigt skådespel.
Vi hissar segel, för nu börjar vinden röra på sig, helt enligt prognosen.

Så fort vinden börjat ge oss lite fart och vi lämnat valarna i skärgården utanför Panama ställer vi in Vifslan, det nya vindrodret. Hon styr oss stadigt genom de växlande vindarna ända till tredje dagen. Anders är imponerad och jag är nöjd att mina modifikationer gör att den röda vingen nu går fri från targabågen med solpaneler. Firman Hydrovane sålde ju på mig en förlängning av röret och en kortare vinge i Shelter Bay, just innan Panamakanalen, för 7 000 kronor. Men när DHL kom med grejerna funkade det inte alls.

Då la jag in en plastbricka som hindrade vingen att svänga maximalt så att den gick fri från targabågen.

- Det är en modifikation jag aldrig hört talas om tidigare, sa Hydrovanemannen. Men den borde fungera bra på din båt som inte är så stor.

Fast några 7 000 fick jag aldrig tillbaka för delarna som inte fungerade.

Efter några dagar till sjöss slutar dock vindrodret styra. En bult och en bussning som sitter utanför min specialplastbricka har lossnat. Troligen har jag missat att dra åt muttern, i varje fall har jag inte förseglat den. Jag kallar in Edvard, autopiloten, som får ta över. Ström har vi just nu gått om, solen skiner och vi seglar i motvind så vindpropellern tjuter.

Som tur är har bulten och bussningen trillat rakt in i det lilla röret där styrarmen går, och lagt sig inne i Vifslans mage. När vi kommer fram till San Cristobal kan jag öppna locket, plocka ut delarna och skruva ihop alltsammans igen. Denna gång med gängförsegling. Nu ska vi kunna segla ända till Franska Polynesien utan att behöva använda den dyrbara strömmen för styrningen.

Anders gillar verkligen att fiska. Han berättar gärna fiskehistorier från svenska fjällen och drömmer om att ta upp en Blue Marlin, svärdfisk. Dock inte i Hafsorkestern och inte äta upp utan kasta tillbaka som han gör med öringen i Lappland. Från segelbåten vill vi fiska tonfisk och dorado. I en fiskeaffär i Panama City får han tipset att köpa ett stort bläckfiskdrag, värsta sorten. När vi kommit ut på havet slänger vi i det och på två dagar får vi bara lite nafsande i plastarmarna på bläckfisken.

- Den är nog för stor, säger jag som är en glad fiskeamatör.

Så efter en dag till utan fisk, med konserverad boef de bourgonge, testar vi den gamla lilla plastbläckfisken från atlantöverfarten. Efter några timmar rasslar det till i rullen och Anders kan hala hem en tvåkilos tonfisk.

Sen dröjer det en dag till, och när jag just dragit ner byxorna och ska sätta mig på toaletten skriker Anders och rullen.

- Minska farten säger han, medan han försöker få stopp på linan som snart har rullat ut helt.

Jag släpper skoten och Anders börjar jobba med linan, slacka och ta hem om vartannat. Nu gäller det att trötta ut den rackarn så vi kan få ombord honom. I nån halvtimme kämpar Anders med det där som rycker i linan bakom båten. På slutet ser vi jättefisken simma fram och tillbaka, upp och ner, men med mindre och mindre kraft. Till slut kan jag köra in huggkroken i tio kilo trött tonfisk och hiva ombord.

På eftermiddagen firar vi Neptun med sashimi och äkta champagne som Anders köpt med till ekvatorpassagen. I en vecka kan vi sen njuta olika varianter av tonfisk.

Vi har delat upp dygnet i fyratimarsvakter. Jag kör från åtta på kvällen till tolv på natten, Anders tolv till fyra och sen tar jag morgonpasset mellan fyra och åtta. Även på dan rullar det klassiska sjömansschemat, med undantag för plattvakterna. Det var mellan fyra och åtta som man förr i världen delade vaktpasset på två timmar, för att man skulle få olika vakter olika dygn. Men jag tycker det fungerar bättre så här, min kropp ställer in sig på att vakna klockan fyra på natten. Tyvärr fortsätter den även när vi har kommit i land.

Efter några dagar får vi sällskap av några bruna sulor som flyger med. Framåt kvällen slår de sig ner på pulpiten, staketet där framme i fören. Det kommer fler och fler. I början är det riktigt trevligt, men när vi till slut har tio stora sjöfåglar på mantåget är det en som tappar balansen och flaxande ramlar in i sittbrunnen. Han kan inte komma ut och när vi kommer nära hugger han efter oss.

Anders som är nere i ruffen sätter upp luckorna så att fågeln i alla fall inte ska ta sig ner dit. Till slut kommer jag på att om jag tar bort ratten så kan jag putta ut fågeln genom Hafsorkesterns öppna akter. Vi går ju för autopilot, så det går bra. Sulan grymtar lite när jag puttar ut den med en kapokkudde.

Sen försöker jag skrämma bort sulorna på mantåget närmast sittbrunnen, men de bryr sig inte ett dugg om att jag skriker och gormar. Till slut ger de sig av med ett rejält bajsande på däcket när jag slår efter dem med kapokkudden. Sen verkar de fatta att man inte ska sitta närmast sittbrunnen.

Men de är lite jobbiga, en försöker sätta sig på spridaren uppe i masten men fastnar med vingen mellan över och undervanten. Han kommer dock undan med blotta förskräckelsen, men ett tag såg det ut som om han skulle fastna där uppe. En annan tappar balansen på mantåget, studsar upp på sprayhooden, vidare upp på solpanelerna på targabågen och touchar vindgeneratorns vinande propeller.

Han klarar sig precis. Men det gör tyvärr inte den stackare som fastnar i fiskelinan när han flyger inpå oss bakom akter. Vi drar in honom för att försöka få loss honom, men ju mer vi försöker ju mer trasslar han in sig. När han kommer närmare båten hugger han vilt efter oss. Vi blir tvungna att kapa linan och hoppas att han kan trassla sig loss. Men den chansen var nog liten. Ytterligare ett offer för plasten, denna gång linan han får med sig när han går en långsam plågsam död till mötes.

Kanske fler djur fastnar i linan och kroken, när de ger sig på den döende sulan. Men det vill vi inte tänka på.

I början var vindarna mycket fram och tillbaka, mest mot oss. Fyra timmar stiltje klarade vi med motor, sen seglade vi resten. Jag hade köpt en prognos med routing av Metbob i Nya Zeeland, som han skickade via kortvågsmailen. Men den var lite skum så Anders bad sin son Fredrik, han som seglar White Knuckles, att kolla vindarna.

Via inReachen fick vi då veta att vi skulle gå söderut nästan till Colombia och sen slå västerut. Fredrik hade routat mot vindarna och gav oss en mycket mer effektiv väg än den Metbob hade skickat. Och han gjorde om och uppdaterade varje dygn. Grete och Fred som gick samtidigt körde motor 43 timmar på de tio dagar det tog även dem, men vi klarade oss på de fyra första motortimmarna vi körde första biten ut från Pärlöarna. Tack Fredrik.

Nu var det bara frågan om vi skulle klara att komma fram före mörkrets inbrott. Det gjorde vi inte, men med plotter letade vi oss in ändå, trots att pricken som markerade inloppet intill några stora grund var borta. Vi kastade ankar intill Sans Peur, som vi såg på AIS:en, och gick och la oss.

Nästa dag kom en taxibåt förbi och frågade vilken agent vi hade. Jag hade ju kontaktat Bolivar Pesantes och skickat honom kopia på Hafsorkesterns certifikat och våra pass. Han hade berättat att det skulle kosta runt 17 000 kronor att få alla tillstånd för att segla i Galapagos. Och då var det ändå bara tre hamnar vi fick gå till, San Cristobal, Santa Cruz och Isla Isabela.

Först kom han själv och på eftermiddagen ett helt gäng, från hamnkapten till dykaren som skulle kolla att vårt skrov var rent. Det var det inte. Vi hade kollat det på Pärlöarna, men nu hade det växt ut nåt som såg ut som små maskar under hela skrovet, samma sort som jag hade haft under aktern efter atlantöverfarten.

- Ni måste gå ut 40 sjömil från Galapagos och skrapa rent, förklarade Bolivar. Men för övrigt är allt ok.

Åtta timmar drygt, rakt ut i havet. Som gungar ganska rejält. Och sen skrapa med snorkel.

Vi gick ut efter lunch och gick hela natten. För att inte komma för tidigt revade vi rejält och turades om att gå vakt. På morgonen tog vi ner seglen och drev och jag hoppade i och försökte skrapa med stekspaden. Men jag är inte värst snorkelvan, och när vågorna sköljde över mig fick jag vatten i snorkeln. Det är bara att blåsa ut och andas in. Men då kom nästa våg och fyllde snorkeln igen. Jag tappade andan helt. Anders skrattade och bytte av mig i den 2-3 meter höga sjön.

I ett par timmar låg han runt båten och skrapade, innan han huttrande kom upp. Medan han la sig under täcket i salongen för att få upp temperaturen startade jag återfärden. Vi bestämde oss för att stanna till på vägen för att göra det sista. Om någon mot förmodan såg oss skulle vi säga att vi stannade för lunch.

Vi skruvade fast en spackel på kvastskaftet och halvvägs tillbaka stannade vi och Anders simmade runt och pillade bort de sista maskarna. Vi hann inte in innan fem då de hade bokat ny inspektion, men nästa morgon kom de ut till oss igen. Men först kom insektsrökaren med något som såg ut som en gostbusterapparat. Vi måste lämna båten för tre timmar.

Vi gick hem till Bolivar som bjöd på apelsiner och berättade att vi skulle vara vid piren om två timmar. Dykaren och en tjej från nationalparken åkte taxibåt med mig ut till båten, medan Anders fikade och wifiade. Lite nervöst var det innan neoprenmannen kom upp och sa att det såg perfekt ut. Bara 100 dollar till.

Äntligen insläppta till öarna där Darwin gjort observationerna som han senare analyserade och kom fram till hur evolutionen och det naturliga urvalet fungerar. Öar som människan knappt upptäckt, obebodda tills pirater och vinddrivna skepp anlände för några hundra år sedan. Sen plundrade på sköldpaddor som var perfekt skeppsmat, förödda av getter och råttor som pirater och valfångare hade med sig.

Numera en naturpark som skyddas av Equador, men ändå slits hårt av de hundratusentals turister som kommer varje år. På stranden och i hamnen kunde vi se sjölejonen vältra sig, i vattnet sköldpaddor och stingrockor bara vi lutade oss ut över relingen.

Det sista paradiset där de vilda djuren inte är ett dugg blyga för människor eller nånting, vare sig på land eller i vattnet. Märkliga fåglar som blåser upp sig som ballonger när de vill ha sex, andra som står och kliar sig i öronen med sina blåa fötter. Men vi skulle också få nya vänner när vi nästan gjorde myteri och blev evakuerade från den inkompetent skötta crusingkatamaranen Bobu.

Vi är numera medlemmar i whatsapp-gruppen Bobu Survivors. Mer om det i nästa inlägg.

Niklas Krantz