Längsta benet fixat

Dawnbreaker kom in en sen kväll från Namibia och jag hjälpte dem hitta en ledig boj intill. Jag var dum nog att messa till hamnkaptenen och fråga om det var ok att jag besökte dem.

-Nej, det är emot våra covid19-regler, svarade han. Ni får absolut inte lämna era respektive båtar.

Att detta sen inte har någon påverkan på smittspridningen på St Helena, saknade liksom betydelse.

Så när Lars sen kom förbi med gummibåten och frågade om jag inte ville komma förbi på middag enades vi om att avvakta tills hamnkapten slutat jobba, vid 16.30.

Bartender Pete hade just blandat till en GT när den lilla söta taxibåten kom farande. Föraren började skälla och jag försökte göra mig osynlig. Kenneth gick ut på däck och försökte säga att de inte visste.

- Men han visste, skrek taxibåtsföraren och pekade på mig. Jag ska minsann rapportera det här.

De hade uppenbarligen suttit på puben och diskuterat risken att jag skulle ta mig över till den andra svenskbåten i smyg, och taxibåtskillen hade hållit ögonen vidöppna över den långa bukten.

När han skällt färdigt och åkt borttill sin lilla boj intill landstigningstrappan där jättesvallen märktes minst, så bad jag att få bli hemskjutsad till Hafsorkestern. I handen fick jag tonfiskbiten Kenneth hade skurit upp till mig och tre öl. Vi festade på respektive båt och hojtade till varandra på hamnkanalen i VHF-radion.

Jag är lite skraj för konsekvenserna av lokala regler sen jag åkte på böter i Australien för att jag inte fyllt i visumansökan över nätet i förväg. Den gången kostade det mig 20 000 SEK.

Den här gången klarade jag mig med en utskällning via inreachen. Hamnkapten var mycket besviken på mig, skrev han. Sorry, skrev jag.
Nästa dag kom vice hamnkapten ut med mat han hade handlat. När han skulle åka tillbaks sa han lite i förbigående att om jag ville hälsa på Dawnbreaker, så måste jag vänta tills det blir mörkt, så ingen ser.

Den kvällen blev det kycklingwook på Dawnbreaker. Nästa kväll pasta. Sen seglade jag vidare.

Vinden blåste på bra, nästan för mycket i rätt riktning. Jag fick skära 30 grader åt varje håll för att inte genuan skulle smälla alltför mycket när sjön wobblade Hafsorkestern hit och dit.

Första veckan hade jag färskt kött och bacon. Sen kastade jag ut plastbläckfisken bakom båten. Framåt eftermiddagen rasslade det till. Jag hade riggat GoProkameran så att den filmade när jag efter en halvtimmas kamp kunde lyfta ombord en 5-6kg tonfisk.

Men när jag hade fileat fisken, stuvat kylen full och skurat sittbrunnen från blod kopierade jag över filmen på hårddisken och rensade kamerans minne. Jag hade sett bilden på fisken som sprattlade på huggkroken, men nu var den borta. Början på filmen fanns, men sen tog det stopp. Så där får ni tro mig på mitt ord.

Tonfisken räckte i alla fall i fem dar. Sen fick jag rännskita och slängde de tre återstående filebitarna.

Vissa som är ute och långseglar klarar av att dricka en öl till lunch, en drink framåt eftermiddagen, lite vin till maten och kanske avsluta med en rom eller en whisky. Jag gör det inte och jag mår inte bra av det.Eller rättare sagt, först mår jag jättebra, alla bekymmer borta och jag är bara glad och lycklig. Men kroppen gillar det inte, och jag vill gärna ha mer, tills jag somnar i sittbrunnen

Andra blir väldigt otrevliga. Jag läste just ut Thor Heyerdahls bok Tillbaka till naturen. Om när han och Liv skulle lämna civilisationen och leva på Fatuhiva, som Anders och jag besökte för två år sen nu.

Det gick ju sådär. Det är ganska fuktiga och skogiga öar, med mygg och virus som europeerna tagit dit. Till slut flydde de till nordsidan av ön, där de bosatte sig intill den siste kannibalen och hans fru. Det var han som berättade att det godaste på en människa är underarmen. Helst från en vit kvinna. De var väldigt trevliga ända tills flera andra i byn Omoa följde efter. De började brygga apelsinvin och blev väldigt stökiga och hotfulla. Även kannibalen drack och började bete sig hotfullt mot Thor och Liv. De flydde tillbaka till huvudbyn och tog nästa fraktbåt hem. Alkoholen dränkte drömmen om att återvända till naturen.

Och killen som fixade middag hemma bakom huset i Hanavave, Kukviken, hans son på sju år blev ju alldeles vild när pappan fick ett glas vin av oss. Pappan tålde nog inte heller alkohol. Det sägs att japaner också har svårt för alkohol.

Vi människor reagerar olika. Men ändå tycks alkoholbruket vara en egenskap som evolutionen gynnat i människans utveckling. Kanske för att den stimulerar sexualitet och fortplantning. Men också är avtrubbande och leder till annars otänkbara våldshandlingar. Vilket också skulle kunna vara evolutionärt fördelaktigt i vissa situationer.

Själv tycker jag det kan vara skönt att bli riktigt dyngfull och släppa alla tankar, ibland. Så när jag seglat två veckor ensam från Kapstaden lyckades jag beställa en flaska whisky ut till bojen, som jag hävde i mig på två kvällar i min ensamhet, med stereon på högsta volym.

Framåt natten och ännu mer på morgonen mådde jag riktigt dåligt. Jag vet inte om det är något självskadebeteende, ett sätt att straffa mig själv. Eller om det är ett sätt att plåga kroppen som människan förr gjorde med träning och hårt arbete. Perioder när jag har löptränat, med träningsverk och utmattning, har det inte varit lika lockande med alkohol.

Jag är bra på att lura mig själv. Åt båda hållen. Om jag har alkohol hemma, eller lätt tillgängligt, så tänker jag, bara lite, eller bara ikväll, eller skitsamma. Så jag lurar mig själv genom att inte köpa något. Eller sticka ut och segla, då jag har bestämt att det inte är tillåtet att dricka mer än högst en öl till maten. Eller helt enkelt bestämma att nu måste jag ta ett uppehåll på några månader, eller längre, eller resten av livet. Fast det sistnämnda har hittills inte slagit in.

Så i somras blev det lite Sverigesemester, med storhandlingar i Strömstad och lite för mycket varje kväll. Så när min dotter kom dit påpekade hon att jag hade lovat att inte dricka så mycket. Hon är inte lika lättlurad som jag. Och hon tycker det är pinsamt när jag somnar i soffan. Men mest tror jag att hon tycker om mig.

De två sista månaderna i Sverige drack jag ingenting, och det var jätteskönt. Tillbaka i Indiska Oceanen blev det dock en öl till maten. Och en drink när dagens jobb var avslutat. Och så förstås lite vin till maten. Vi var ju ändå i Frankrike.

Seglingen var det lugnt, men sen i Kapstaden blev det många öl och många drinkar. Fast sen åkte Pelle hem och Sydafrika införde alkoholförbud mot covid19. Så det blev bara någon enstaka drink på Dawnbreakers akterdäck.

Nu har jag seglat ensam två veckor utan en droppe ombord. Det är härligt. Men frågan är hur jag ska göra sen. Jag skulle ju vilja dricka lite lagom, bara på kul. Det är ju många som kan det. Andra som GW Persson kör ett halvår i taget. Men han ser ju sådär hälsosam ut. Ytterligare andra, som Gustav som var med i Portugal, har lagt av helt. Han försöker peppa mig, men jag är svårpeppad.

Storfallet börjar bli stelt så jag hängde ut det på lite sköljning i kölvattnet. Plötsligt ser jag en svart skugga följa efter Hafsorkestern. Säkert två meter lång. Ingen delfin. Han kommer närmare och närmare. Hugger mot repet som släpar i vattnet. Svärdet klyver vattenytan när han hugger och konstaterar att mitt storfall trots allt inte smakar gott. Tänk om jag fått en sån jättelik Blue Marlin på kroken! Vad skulle jag göra då?

Jag väntar nog nån dag till med att börja fiska igen. Jag har ju ändå några hundra burkar med halalkött som jag bunkrade på Maldiverna.
Över inreachen, satellitkommunikatorn, får jag besked om att Dawnbreaker har lämnat Ascension efter ett par dagars besök. De går till Jacare i Brasilien, eftersom Fernando de Noronha, de brasilianska öarna ute i Atlanten, har stängt för besökare. Där rök mitt nästa pitstopp.

Ska jag ta en omväg och nu gå iland i Jacare i Brasilien? Av Mirabella som just kommit fram får jag veta att man kan få komma iland en vecka eller två om man säger att man har motorproblem. Men Brasilien hör ju till ett av de få länder som har värre problem med Covid 19 än Sverige. Och nu verkar det lösa sig med att få en kontrollenhet till vindgeneratorn skickad till Franska Guyana. Fast de svarar inte på mail sen svaret jag fick att jag var välkommen, när jag låg i Kapstaden.

Visst vore det trevligt att gå på restaurang och ta några Caipirinhas ihop med killarna på Dawnbreaker. Jeremy flyger hem för en rättegång om sitt hyreskontrakt i Amsterdam. Vore kul att säja hejdå. Men det betyder minst en vecka till. Och tiden i Karibien ser ut att krympa ihop om jag ska segla hemåt i maj.

Vi utbyter koordinater för att se om vi lyckas mötas på havet, medan jag funderar. Så bestämmer jag mig för att segla på. Hafsorkestern är för snabb, så vi kommer för tidigt till den beräknade Interception Point som Dawnbreakers onshoreteam Thomas Hee lagt ut. Med spirat försegel länsar vi upp för Brasiliens näsa, Hafsorkestern och jag. Härliga vindar, vi seglar på en räkmacka, som Aina skriver i sina mess.

När solen går ner kommer delfinerna. De tumlar runt fören och jag går fram och sätter mig med fötterna doppande i det varma vattnet där pekets ankare dyker i vågorna. Det är allt varmare nu när vi närmar oss ekvatorn och jag har slutat använda kläder. Jag bryter även mot mina egna regler och struntar i flytvästen i den kvällslugna sjön. Tillsammans med mina kompisar gungar jag mot det nedgående gula bakom molnen i horisonten.

Tio dar kvar. Det här blir det längsta benet på hela jordenruntseglingen, från St Helena till Saint Laurent i Franska Guyana. Jag har seglat själv förut i Stilla Havet i tre månader. Jag får väl se nu när jag får en gast nästa gång. Covid 19 blir bara värre, innan det förhoppningsvis blir bättre. Och hemma går det trögt med vaccineringen, får jag veta på inreachen.

Det börjar bli lite segt. Alla bra böcker ombord har jag läst. Bara de jobbiga kvar. Anders Eriksson, som seglat ensam nonstop runt hela jorden, skriver i sin blogg att efter några dygn till sjöss lägger sig lugnet. Så är det inte med mig. Så länge det blåste rejält gick det väl an, då hade jag fullt upp med att hålla i mig och fixa mat, baka, reva upp och ner. Men nu börjar myrorna krypa i kroppen.

Inte bara i kroppen förresten. Det där som alla har, men som ingen talar om, har jag börjat se när jag tänder lamporna på natten. Kackerlackor. Inte såna där jättar som på kajen i Las Palmas, men centimeterlånga djur som piper iväg.

En dags sysselsättning fixad. Jag kokar saltvatten och häller i alla springor. Saltvatten har jag hört att de inte gillar, och kokhett borde vara sämre. En halv dödsbringande sprayburk har jag kvar sen kampen mot vägglössen på Maldiverna. Den tömmer jag i misstänkta springor och hålrum.

En och annan kommer krypande ut och jag slår hjärtlöst ihjäl dem. Nu har de väl fått så de ger upp tänker jag nästa kväll, när de är som bortblåsta. Fast natten efter lyckas jag klämma några till på durken och diskbänken. De är ju små, men tänk om de växer….

Det här är ju dumt att skriva om. Jag har ju redan svårt att få gastar i den här galna covidvärlden. Men de är ju inte farliga, bara äckliga. Och på sprayburken stod det att giftet räckte i 12 dagar. Och i Franska Guyana finns det säkert såna därna kackerlacksfällor att köpa. Och…

Så går solen ner så där vackert igen. En sula kretsar runt Hafsorkestern, dyker och glider runt till stereon som dånar Stairway to heaven och något annat jag inte känner igen. Spotify har slutat fungera offline efter en månad utan inloggning. Mina favorit-mp3:or har jag spelat igenom och nu har jag gått igenom pirate-bay-filer, från innan det blev så förbjudet, och gjort en USB-lista med huvudsakligen låtar jag inte känner igen. Jag har kört mitt lilla träningsprogram, några armhävningar, benspark, knäböjningar och armsträckningar åt olika håll. Inget riktigt gympapass, men i alla fall ett sätt att inte stelna till för mycket av allt stillasittande på den här räkmackan.

Attgöralistan har krympt ner under nollstrecket. Att göra den smala babordskojen utdragbar 10 cm har jag funderat på, mest på kul. Nu är det gjort. Att jag kan sitta och skriva detta för styrbords halsar är ett resultat av ombyggnaden av stolen vid navigationsbordet. Men det är svettigt att snickra inomhus nu, när vi snart passerar ekvatorn, för sjätte gången på denna resa.

Jag tänker inte så mycket längre på mitt liv och allt som kunde varit annorlunda. Men jag drömmer mycket, när jag vaknar varje timma och kollar ais-spår på plottern. Två timmar innan ser jag mötande båtar där. Det är inte ofta, men man vet aldrig riktigt när. Som tur är ser de mig också.

Häromnatten fick John och Henrik rymma landet anklagade för förräderi, medan alla gamla SVT-chefer fick gå av tåget på en öde hållplats mitt i natten. Sen ringde ais-klockan.

Tre dygn kvar och nu kommer squallsen tätare. Från sex sekundmeter till tolv på nån minut, gör nattpassen intressanta. Tur att det är så varmt att man inte behöver några kläder, när den blöta himlen ramlar ner över mig och jag får störta ut och binda fast ratten och rulla in förseglet. Nu kör jag ändå med två rev om natten, så när det mellan squallsen blåser sex går det inte fort.
Vindrodret Vifslan sköter sig excellent, men när det brallar över tolv meter per sekund får jag stötta med autopiloten Edvard. Tillsammans fixar de värsta stormvindarna.

Nu har jag fått svar från marinan i Franska Guyana att de väntar mig och att de ska ta hand om mitt paket med vindgeneratordelar som är på väg med TNT från Portugal.

Det läcker in vatten nånstans. Ibland saltvatten, ibland sötvatten som skvalpar under durkarna. Bra för att det håller rent för kackerlackorna, men jag kan inte komma på varifrån det kommer. Troligen uppifrån däck. Jag har tömt svarta hålet, kollat watermakern som ser jättefin och tät ut överallt. Krupit ut i aktern till rodret och alla slangar. Snustorrt. Skruvat bort baksidan på ett skåp och känt på insidan av relingen. Inte en droppe. Fattar inte…

När jag kommer fram till Marina Saint Laurent i Franska Guyana så har jag seglat ensam 3 166 sjömil. Det är den längsta överseglingen på den här jordenruntresan. Jag har seglat längre tid själv, i Stilla Havet. Där körde jag solo i tre månader, det här är bara två. Men jag får ingen gast nu. Covid 19 rasar, ingen får resa och vaccinet dröjer.

Inte ens till Karibien verkat någon våga åka. Ett tag var vi fyra bokade hem över Atrlanten, men nu fick jag besked från två so inte kommer, Över Azorerna Sen Frankrike och Bohuslän.

Och vad ska jag göra då? Kan jag klara mig utan att blicka ut över ett vitskimrande hav som höjer och sänker sig medan solen värmer och en varm vind smeker min hud. Utan nya hamnar och nya äventyr? Utan porlandet om fören och piskrappen från seglen som slår i den höga sjön?

Niklas Krantz