Kvinnokamp i skärgården

{jumi [jumi/gaddkaften.html]}

Sittbrunnen la till vid Runmarö i Stockholms skärgård i somras, och passade på att dokumentera en fantastiskt fin pjäs om kvinnokamp i skärgården på 1800-talet. Årets Runmaröspel handlar om kvinnornas kamp på mot dumma lagar och regler, som hindrade dem att lotsa båtar och försörja sig.

Skådespelarna är nästan alla amatörer, men det här är en föreställning som skulle platsa på vilken professionell scen som helst. Men Runmarös hembygdsgård är förstås den bästa man kan tänka sig för den här pjäsen. Och det märks att både skådespelare och publik älskar det. Tack för att jag fick vara med.

Det var hårda tider. Lotsarna försörjde sig på fiske och småjordbruk förutom arbetet med att lotsa. Runmarö kallades ”Lotsarnas ö” eftersom de flesta anställda vid Stockholms lotsstation bodde på Runmarö.

För att bli lots måste man gå i lära hos en färdig lots. Yrket gick i arv och oftast var det lotssönerna som blev antagna som lotsdrängar. Fiskarsöner från andra delar av skärgården kom också till Södersunda för att försöka bli lotsdräng hos någon barnlös lots. Ett annat sätt var att gifta sig med en lotsdotter eller lotsänka.

Om en lots dog och inte hade någon son som kunde ta över hemmanet måste änkan flytta, så att lotsstationen kunde placera en ny lots på hemmanet. Det kunde därför också ligga i änkans intresse att gifta sig med en yngre aspirant.

När männen var borta skötte kvinnorna lotssamhällets alla sysslor, och när det inte fanns någon ledig lots fick de även rycka in som lots. Men kvinnor som visste sina rättigheter och inte teg fick gärna öknamn, som till exempel ”Gäddkäften”. Ändå kan man nog tala om ett matriarkat i Södersunda vid denna tid.

Runmaröspelet startade 2010 med ambitionen att producera nyskrivna pjäser om Runmarös historia. Det började med kärlekshistorien ”Amalias grotta”, året därpå följde ”Smuggel” om förbuds- och smuggeltiden och väckelserörelsen. Den tredje föreställningen på Strindbergsåret 2012 var ”Fångad” och handlade om Strindbergs tre somrar på Runmarö.

Medverkande

På Scenen

Tomas Tranströmers röst Inomhuset är oändligt (kortad)
Ur diktsamlingen ”Levande och döda” 1987.
Bonnier Audio och Sveriges Radio.

Monica Ek Stina hustru till sängbundne lotsen Erik Westerberg
Monika Viklander Ulrika änka efter Mästerlotsen Sundman
Sofia Andersson Karolina piga från Aspö, även kallad ”Gäddkäften”.
Mia Hallberg Johanna gift med fiskebonden och lotsen Gustav
Tjia Torpe Anna-Greta fiskebondefru
Pia Landelius Josefina fiskebondefru
Ingemar Göransson Mästerlotsen Söderman / Lotsålderman
Birk Murray Carl Petter 12, son till Erik och Stina Westerberg
November Fredriksson Sofia 11, dotter till Erik och Stina Westerberg
Gunnar Barve Mästerlotsen Bergström
Bo Bäckman Gustav, lots
Bo Talerud Båtsman & Telegraf-Janne
Per Nilsson Anders, lotsdräng bror till Gustav
Elias Dyker Jakob, lotsdräng hos Sundman
Stanley Hagström Länsman
Göran Lindgren Prästen från Djurö
Anne Forslund Sufflör och biljetter

Musik

Harry Rozental Kapellmästare och musiker, kistbyggare
Peter Mosskin Musiker
Sofia Andersson, Gunnar Barve,
Bertil Egerö, Mia Hallberg,
Per Nilsson, Bo Talerud,
Marie-Louise Ullman Kör

Bakom scenen

Anne Murray Produktion och kläder
Ulf Öhrström Scenografi från 2011 och 2012
Monica Ek, Ingemar Göransson,
Monika Viklander Kompletterande scenografi
Ensemblen Rekvisita
Torbjörn Nordlindh Teknik, ljus, ljud, scenografi
Video Niklas Krantz, Ove Säverman
Program Lilian Öhrström, Torbjörn Nordlindh

Tack till

Runmarö Lanthandel, Stockholms Läns Landsting, Värmdö Kommun, Ingrid Lundberg, Sebastian Carlsson och Nandi Vileika, Lotsmuseet På Husarö, Museet på Runmarö, Runmarö Hembygdsförening, Gunnar och Marianne Sjöblom, Bo Talerud ”Lagar och regler”.