Bombrott i Portugal

- Ja så där kan man ju inte fästa skotet, på den svagaste punkten, kommenterar Lasse från en svensk båt som gick sträckan före oss och nu ligger några meter före oss på bryggan.

Jag svarar inte, svär bara tyst. Bommen är helkörd, klämd som en kaviartub på mitten! Vad gör man nu. Gustav och jag förtöjer, jag tar en bild på bomhelvetet och lägger ut på Facebook och så går vi och äter en middag. Gustav bjuder.

Då piper det i fickan. Det är Jonas Boding som sytt mina fantastiska långseglarsegel (ja inte själv, men låtit en duktig turk sy i superdacron-pentex med triradialskärning och tre rev). Han har följ på fejan och nu messar han:
-Jag är representant för Seldén. Ska jag be dem skicka ner en ny bom? Var ligger du?

Plötsligt är livet inte lika hopplöst längre.

Gustav har ett flyg hem om tre dagar från Porto lite längre söderut. Om ett par veckor kommer Robban till Lissabon för att segla med till Kanarieöarna. Så jag bokar plats på en marina vid gamla världsutställningen som kusin Karin tipsat om, längst in i Lissabon och messar Jonas Boding adressen.
Vi seglar till Porto, först på järngenuan i stiltjen, sen på riktiga förseglet, trots att Jonas har sagt till mig att inte harva bara på genuan, det sliter väldigt på segel och rigg. Men vem kan låta bli att segla med vinden i ryggen? Så flyger locken till Furlexrullen, som används för att rulla in förseglet.

Det gör ju inte så mycket, rullen funkar bra ändå. Men det gör inte mitt knä. När jag efter avgång ska hänga upp en fender i targabågen böjer jag mig fram, och det säger knäck i vänstra knät. Funkar ok bakom ratten, särskilt nät autopilot Edvard styr, vilket är mesta tiden. Men iland kan jag knappt halta upp till hamnkontoret för att fylla i alla erforderliga formulär, låta dem kopiera båtens regpapper (reggade båten i fartygsregistret när jag köpte den, eftersom jag skulle hyra ut den och det var ett bra sätt att få papper på att jag var ägare om någon skulle få för sig att dra iväg med båten, kostade en bråkdel då mot idag) och pass.

Nästa dag kändes det bättre och Gustav och jag drog på upptäcksfärd i den historiska staden Porto, med Gaia på andra sidan, tillsammans bildade de en gång i tiden Portogaia, Portugal. Många trappor var det, linbanan kostade 6 för mycket pengar och hissen på andra sidan var avstängd. Sen gränder ner och upp. Nu kände jag knät svullna upp och lät Gustav göra resten av stan själv. Tog tunnelbanan till ett köpcentrum där jag kunde handla lite mat och sen ta en gratisbuss tillbaka till marinan.

Nästa morgon tog Gustav taxi till flygplatsen och jag kastade loss. När jag gick runt i ruffen skar det i knät. Nu snurrade tankarna ordentligt. Tänk om knät är kört. Jag måste operera. Hela resan går åt skogen.

När det gällde bommen hade Bortom-Horisonten-Magnus Lindén, som själv flyttat in i sin båt i Medelhavet, en lysande kommentar på Facebook: Kolla om det går på försäkringen.

Så jag ringde Alandia, som hade tagit min försäkring när Svenska Sjö vägrade utanför Sverige och Pantenius bara nonchade mig för att båten var kortare än tio meter. Svarade inte ens på offertförfrågan förrän jag tjatat på dem i telefon. Visserligen fick jag bara försäkring ner till Kanarieöarna med Alandia också, men jag får väl leta vidare när jag kommer dit. Eller tjata lite mer på dem. Det är ju absurt att det inte ska gå att försäkra en långseglarbåt kortare än 10 meter. Bavaria 30 är enligt papperen 9,45. Men det går väl att segla oförsäkrat också....

Om det hade varit bara vanlig segling, så ersatte de inte, sa handläggaren. Men om det var ”hård vind” så gäller den. Visst var det hård vind. Och visst borde jag ha revat i den hårda vinden. Men det var ju så himla kul att segla i 10 knop! Men visst, det var hård vind. Och en riktig körare när vi skulle lova in i hamnen. Bara gå till vår hemsida och fyll i en skadeanmälan, sa han.

Vore tråkigt att mista ett så bra försäkringsbolag när man ska korsa Atlanten.

Jag gjorde ju misstaget att berätta allt om mitt knä på Facebook. Varpå jag överöstes med välmenande råd om att gå och undersöka mig. Vilket naturligtvis förstärkte min egen ångest.

Seglingen var bekväm. På förmiddagen dimma och ingen vind. Konsten var att missa alla fiskpinnar som ligger utanför kusten. B&G:s radar fick också göra tjänst, men det var svårt att se allt ändå. En och annan fiskpinne syntes, men plötsligt dyker en låg fiskebåt utan AIS upp på 50 meters avstånd.
Har fortfarande inte hunnit läsa manualen noga om alla inställningar. Svårt när sjön är ganska hög, trots stiltje och dimma. Men det är ändå en bra trygghet att kunna se hyfsat genom dimman, inte bara det som syns på sjökortet i plottern. Hade ju tänkt strunta i radar, men nu är jag glad att jag inte gjorde det.

Kommer till Nazaré och ytterligare en flashback i historien. Här bor Pelle Engdahl som möter mig i marinan. Honom träffade jag första gången 2005 i Vasahamnen på flytande båtmässan, som jag besökte för att hitta en båt att köpa. Han erbjöd ett koncept jag inte kunde säga nej till: Köp en båt av mig så hyr jag ut den, den halva av sommaren du ändå jobbar! Istället för att köpa en båt ihop med Lennart och Anna-Lena som jag seglat ihop med under somrarna, kunde jag nu ha råd med en egen båt, och fortsätta segla ihop med dem.

Faktum är att jag hade gratis Hafsorkester de första fem åren. När jag seglat färdigt lämnade jag båten till Pelle på Lidingö och han fixade resten. Båten köpte jag för lån på lägenheten, som gått upp i pris. Intäkterna täckte räntor och driftskostnader för båten. Ett år när Ylva och jag reste till USA hela sommaren bekostade båthyran hela resan.

Baksidan får jag veta uppe i hans lägenhet med utsikt över Atlanten. Han hade hoppat av IT-branschen i rätt tid för att göra det han tyckte var kul. Det gick bra i några år, bara bättre och bättre. Sen dök det, och han gick in i den berömda väggen, blev sjuk, när det inte gick att sälja segelbåtar och tom uthyrningsbranschen säckade. Nu bor han här i solen, och hjälper till att sälja en och annan Dufour på båtmässorna i Sverige.

Det absurda är ju bara att det var så rätt det han gjorde. För mig var det perfekt. Gratis båt (frånsett ett och annat segel mm jag köpte till). Hyrbåt för familjer och turister till ett vettigt pris (jämfört med att äga).

Jag har frågat Einar Halldin på More Sailing, som hyr ut i Kroatien och Västindien varför de inte satsar i Sverige. Säsongen är för kort, säger han. Bara 11 veckor, mot 22 i Medelhavet. Samma säger Navigare, som ändå har viss uthyrning i Sverige. Bohuscharter satsar i Sverige på västkusten med Hansebåtar, och det verkar gå bra för dem, men annars är det förvånansvärt stiltje i en bransch som nu borde glöda i högkonjunkturen, tycker jag.
Kanske är de lite väl brända i Sverige, och bortskämda utomlands...

Pelle berättar om legenden om munken som kom från Nasareth några hundra år efter Kristus, gav namn till byn och bosatte sig i en grotta uppe på berget. Han begravdes där, med statyn av Maria i grottan. Där uppe där byborna tog sin tillflykt när vikingarna kom på besök.

Tänkte på det, när jag stapplade utmed stranden, där surfarna brukar slå världsrekord när vinden vänder i oktober mot sydväst och jättevågor drar upp vid udden där en djupgrav slutar, just under de höga klipporna. Kanske var det någon ung flicka som dröjde sig kvar nere vid stranden och följde med nordmännen upp till Sverige. Kanske inte.

I alla fall var det en tempelriddare som några hundra år efter munken var ute på häst och jagade en hjort i dimman på berget. Just när hjorten tog språnget utför klippan, mot döden flera hundra meter ner, ropade Maria ”Stopp!” till riddaren, som med nöd och näppe undvek att falla ner.
Riddaren byggde ett kapell ovanför grottan som tack, och senare byggdes en stor kyrka på platsen. Jag haltar runt och får lite svindel vid kanten, förundras över Mariastatyn i grottan under kapellet och tar ett glas vitt hemma hos Pelle.

Går tidigt på morgonen för att hinna de 60 distansen innan det mörknar. Samma sak igen, dimma och bleke på morgonen, sen fullt ös på genuan sista biten.

”Sailing vessel, sailing vessel, this is speedboat calling” ropar någon, troligen en av ribbarna jag möter, men jag fattar långsamt och hör inte riktigt vad de säger. När jag rundat fyren och rullar in och startar motorn fattar jag vad de varnat mig för. När solen går ner ser jag hur det krusar sig och B&G:s datamaskin berättar att jag just nu har en motström på runt 5 knop. Trycker gasen i botten och justerar kursen mot strömmen, eftersom jag ser på plottern att trots att fören pekar rätt har jag kurs rakt mot grundområdet på södra sidan om farleden.

Nu tuggar det på i typ 2 knop upp genom Lissabon medan mörkret lägger sig. Jag börjar bli orolig för vad marinan kommer att säga om jag dyker upp mitt i natten, särskilt som sjökortet är grönt vid infartsslussen och jag kommer med den här farten att komma fram vid ebb. Så jag går ner i ruffen, slår upp Reeds Nautic Almanac och hittar telefonnumret till marinan.

- We are full and we are closing at ten, säger en inte helt engelskspråkig marinavakt.

Så småningom lyckas jag få honom att förstå att jag bokat plats via mail. Men han stänger oavsett vid 22.00. Att lägga sig vid bryggan utanför finns det inte vatten för, påstår han.

Så jag hittar en mörk gammal docka, omgjord till gästhamn som jag svänger in i och får hjälp av en local att hitta en ledig plats, just utanför ett discotek som kör för fullt. Somnar dock snabbt sen jag förtöjt, utan att störas av oljudet.

När jag vaknar klockan sex är det fortfarande mörkt. Men svängbron vid infarten till dockan ska vara öppen till 7.00, så jag äter frukost och går innan tidvattenströmmen sätter in för fullt igen. Uppe vid Marina dos Nacoes blir jag inviftad genom den öppna slussen med besked att någon ska komma vid 9.00. Då sover jag dock, men lite senare ropar jag på VHF:en och blir hämtad till kontoret för att fylla i alla papper.

Nu släpper alla spänningar. Visserligen är båten kaputt – men jag är inte mitt ute på Atlanten och den går att fixa. Jag kommer att bli liggande en vecka eller två, men som tur är har jag nu ingen besättning inställd på ett par veckors semestersegling. Jag kan bara ta det lugnt, vila benet och fixa med båten i lagom takt. Och nu kommer värmen på allvar. På förmiddagen fixarväder, på eftermiddagen siesta.

Efter en och en halv vecka kommer Robert Tryzell, från hemmaklubben Morarna. Bommen har ännu inte kommit och vi turistar en dag i Lissabon. Mitt ben börjar nu bli bättre, men jag får ta det lite lugnt, särskilt i nedförsbackar, känner jag.

Bommen ska komma nästa dag har de lovat. Vi bokar dessutom in ett möte med Martin Strömberg på Volvo Ocean Racevarvet för en intervju ombord på hans båt Turn the Tide on Plastic.

När vi kommer tillbaka till marinan har bommen fortfarande inte kommit. Jag ringer fraktbolaget, som säger att den är under utkörning och ska lämnas ut innan chauffören åker hem. I morgon är det dessutom helg i Portugal. Vi spanar oroligt mot grinden och vid sex dyker det upp en lastbil.

Det är bommen! Och den ser ut att passa perfekt, är riggad med alla revlinor och beslag. Vi sätter upp den och den passar. När vi får på seglet nästa dag är det bara tredje revlinan som är för kort, men det har jag köpt en borta vid Volvovarvet dan innan för säkerhets skull.

Sen firar vi med en drink på kajen och jag sänder tacksamma tankar till Jonas Boding som fixat det här åt mig, medan jag ägnat mig åt att fixa och slöa i solskenet i Lissabon.

Så nu är vi klara att segla vidare. Bunkrar i köpcentret och stuvar allt. När högvattnet är här om en halvtimma kastar vi loss mot Porto Santo, norr om Madeira.

Niklas Krantz