- Hafsorkestern, Hafsorkestern ropade Lars på Dawnbreaker över VHF-radion när jag närmade mig Grenada. Sätt lite fart, klockan tio är det sista pcr-testet före helgen.
De hade sett mig komma på AIS:en. Jag hade alla rev uppe och gjorde väl 5-6 knop. Startade motorn och fick en knop till.
- Jag kommer aldrig att hinna på 20 minuter, ropade jag tillbaka.
- Det är lugnt. Det är en timmas tidsskillnad mot Franska Guyana så du hinner nog perfekt.
Jag har aldrig ankrat så snabbt nån gång tidigare. Full fart in mellan ankarliggarna, stopp, back, ut med trettio meter kätting, fastna, av med motorn och hopp in i Dawnbreakers dinge in till provtagningstältet i St George.
Så lite skrap i näsan och ut till båten och vänta på provsvar på måndag.
Sen gick jag till den stora marinan Clarks Court och Dawnbreaker hängde med. De skulle egentligen till Port St David, Grenada Marin, för att lägga upp båten. Men när de ringde och sa att de var på väg fick de svaret att de måste vara en vecka i Grenada innan de fick komma in på varvet.
- Då lägger jag mig väl här istället, sa Lars när han kollat priserna och insåg att det skulle bli billigare trots att han gick miste om bokningsavgiften på Grenada Marin.
Själv skulle jag hämta Micke Westins gummibåt i hans Svea, som han inte lyckats komma ner och segla i dessa covidtider. Jag skulle få köpa gummit istället för Lilla My som sprack i Franska Guyana. Den låg naturligtvis inpackad längst in, men det gick att gräva fram den.
Lilla My II var ännu mindre än ettan, men perfekt för en person.
Medan Dawnbreaker lyfte kom en liten Hallberg Rassy 342, Gry, ut och la sig bredvid och sa att de skulle segla Viking Return from Paradise.
En del fix var det, bomfästet hade gnagt upp ett alldeles för stort hål i bommen, men det fixade några svetsare lätt i en verkstad där. Genuans UV-skydd var totalt i bitar och lämnades till segelmakaren.
Jag gick till Prickley Bay och hälsade på Chrille som låg där på svaj. Där låg också Carlos och Lola med två barn och Edens Sushi, en liten restaurang de driver i ett hyrt hus med fasta hyror och inte många gäster, när turisterna är borta och universitet stängt. Nu är det mest yachtisarna som kommer på fredagarna efter förbeställning. Men de har förälskat sig i ön och köpt odlingsmark uppe i bergen som ska bli en farm.
Nu började det läcka en massa vatten i båten. Jag letade och letade. Det smakade inte salt, så det kom nog uppifrån. Fast det regnade ju inte. Försökte hinka vatten här och där på däcket och skruvade loss paneler för att hitta läckan. Snustorrt. Efter en massa letande hittade jag en koppling till ett plaströr. Bara att trycka ihop så vart det tätt. Generande lättfixat.
Jag pratade lite med Oliver som låg där intill i sin segelbåt. Han driver numera Viking Explorer själv, efter att ha blivit osams med Micke Westin, som startade eskadern ihop med mig 2018. Oliver, som skrivit Kanarieguiden ihop med Micke hakade på och drog ett stort lass med sponsorer och avtal. Micke fixade marknadsföring och kundvård.
Men så gick det som det gick, Oliver tyckte att det var han som gjorde allt och när Micke ville ha betalt för sin andel registrerade Oliver i hemlighet varumärket på sig själv.
- Vi kan väl ta en öl och tala om saken, sa Oliver när jag kom förbi i dingen.
Fast nästa dag hade han plötsligt inte tid.
Därför heter Mickes rally numera Original Viking Rally och vänder sig mest till skandinaver, medan Oliver satsar på engelsmän och tyskar. I år fick han ihop 7 båtar. Micke höll sig undan men tänkte själv segla en vända i Karibien, men med Covid blev det inget av det. Men han hade redan fått idén att upprepa förra årets Return from Paradise, en gemensam hemsegling.
- Kan du ta hand om den, messade han.
Det kunde jag väl. Jag ska ju ändå hem och det är trevligt med sällskap. Dessutom hittade jag en intresserad gast, Mia, som anmält intresse att segla över med nån vikingbåt. Efter många våndor och byråkratiska turer kom hon till slut hit.
Allt ändrar sig hela tiden. Covid kommer och går med nya mutationer, på St Vincent får vulkanen utbrott och kastar aska över södra Karibien. Det är extremt svårt att bestämma något och av de tio intresserade båtarna är det bara Gry som är på. Men vi kör utan kostnader och med fria avseglingsdatum. Anna Eronn Oceanseglarklubben som vädercoachat mig i Indiska Oceanen är beredd att göra det för oss nu och jag har hittat en tjänst där man kan lägg upp en trackerkarta för Viking Return, noforeignland.com.
Så just nu är vi faktiskt en fem sex skandinaviska båtar vid bryggan som planerar att gå vid lite olika tidpunkter. Och några andra båtar som går från andra öar. Vi får väl se det här som ett försök till gemensam hemsegling och hoppas vi kan fixa lite gemensam kommunikation. Detta är ingen tävling, men en social överfart. Kanske början på något helt nytt?
På vägen upp till Sint Maarten började det låta konstigt om rodret igen. När jag kröp in genom akterhytten i sjögången till akterspegeln såg jag att det nya fästet till autopiloten som jag hade låtit göra i Richards Bay i Sydafrika, var alldeles för klent. Det vred sig fram och tillbaka med vågorna.
Så jag hittade en rostfri verkstad som gjorde ett nytt, rejälare, fäste. Inte lika billigt, men förhoppningsvis starkt nog att ta oss hem över pölen.
Så nu ska vi bara handla lite mat. Hafsorkestern rycker redan i förtöjningarna och vill inte vänta ända till på söndag.
Niklas Krantz
Och sedan Lägg till på startskärmen.
