Uppför Västkusten

Det var mycket vi missade. Hela Blekinge skärgård seglade vi förbi, från Karlskrona till Åhus i Hanöbukten. Även Christiansö och Bornholm fick vi saka, liksom tidigare Utklippan. Det känns som om det finns anledning att göra om den här turen senare, med fler dagar i bakfickan. Motorn fick tuffa på i stiltjen, vilket lär vara att föredra jämfört med att krossa Hanöbukten i kuling.

Trots att vi låg efter i tidtabellen beslutade vi att gå upp i Åhus-ån för att hälsa på gastens kusin. Glassbåten hade sjunkit och var ersatt av en betongponton som sålde glass. Dock inte Åhusglass, eftersom den är uppköpt av GB och nedlagd. Spritframställningen av Absolut fortsätter dock i den fabrik som ser ut som en kyrka, därav smeknamnet Spritkyrkan.

På det hela taget var dock Åhus en tråkig stad. Stora industribyggnader, fullsatta restauranger längs den havererade ån. Det var kanske hundra år sedan ån bröt sig ur sina fåror och kastade sig ut i havet på ett helt annat ställe, närmare Kivik. Kvar blev då den lugna Åhushamnen, dominerad av industrikajer, restauranger och en brölande folkfest där raggare sjöng gamla Peps-låtar. Vi lyckades till slut få ett bord på ett ställe där en av de två kockarna fått nog och gått hem. Det blev nästan uppror bland gästerna när serveringstiden blev runt två timmar.

Det var faktisk lite spännande.

Simrishamn var desto gulligare. Där parkerade vi med aktern in mot bryggan, gasten vaktade båten och jag tog tåget till Göteborg, där jag hämtade ena dottern som kom från scoutläger, flög till Stockholm t o r och hämtade andra dottern, sov över hos kusin Karin, och tog tåget tillbaka till Simrishamn.
I motvind tutade vi på med motor till dystinkande Gislövs Läge, en hamn där båten nätt och jämt kom fram till bryggan för all gegga på botten. Första platsen jag provade fick jag vända när vi bara stannade en bit från bryggan. Men det löste sig och vi hittade en halvplats längst ut på ena bryggan. Ett gulligt litet fiskeläge nära Trelleborg, där man också kunde handla det där vi glömt i Simrishamn.
Nästa dag fortsatte motvinden att blåsa, men vi kryssade tappert fram till Falsterbo kanal, nästan. För en halvtimme innan de skulle öppna bron kom vi på att nu måste vi ösa på, tog ner seglen och raceade mot kanalen. Vi kom precis i tid, även om brovakten tyckte vi var i senaste laget och plingande började fälla bron innan vi var igenom. Men det gick.

Tivoli var vårt mål, och med ett sånt kan man inte vara alltför renlärig, så vi fortsatte för motor upp mot Köpenhamn. Tyvärr inte under den väldiga Öresundsbron, utan väster om den konstgjorda Pepparholmen, in mot en slummig segelklubb, i skuggan av Vattenfalls kraftverk, en bit utanför Christiania.
Vi tog bussen till Tivoli, där barnen trotsade allt vad förnuft heter och gav sig upp i den vansinniga slänggunga som hissar sig upp ovanför Köpenhamns tinnar och torn, värre än Uppkastet eller vad den nu heter på Grönan.

Nästa dag seglade vi mot Helsingborg, eller snarare motoriserade eftersom det inte blåste mer än någon meter per sekund, i rakt motsatt riktning mot vårt mål. Hit var storasyster på väg i tåg, samtidigt som mellansyster fått nog av två läger och sen segling. Hon längtade hem till mamma. Här fanns dock Sveriges godaste glass, i Helsingborgs Glassfabrik, belägen på baksidan av glasskiosken utanför kulturhuset Dunker, med tiogruppens utställning i Nordre Hamn, på gångavstånd från järnvägsstationen. Hade det inte varit för järnvägsstationen hade vi gått till Råå, som ska vara en underbar hamn. Det får bli nästa gång.

Så skulle vi gått till Anholt nästa morgon, om det inte var för att yngsta dottern skulle se Merlin på svensk TV, vilket var ett krav från henne att få installerat för att följa med. Så vi passerade Mölle by the sea, på väg mot Torekov. När vinden tog slut, en bit efter Kullens stolta fyr, blev det bad för tjejerna, mitt ute i havet, med frälsarkransen i släplina en bit efter segelbåten. Ett toppäventyr. Hallands Väderö skippade vi, eftersom vinden skulle vrida tvärsom till sydost under natten, och det var väldigt utsatt i de vikar jag kunde hitta på kortet. Så den anhalten finns också kvar till nästa resa runt kusterna.

Varberg med fästningen och en ICA-affär som man var tvungen att gå genom hela stan för att hitta blev nästa anhalt. Tidigt nästa morgon, vid halv sex gav sig tre fyra båtar iväg. De andra gick utåt, troligen mot Anholt, men jag drog norrut mot Göteborg, medan besättningen sov i förpiken. imma, soluppgång och makrilldörjare var njutningar som bara jag fick del av. Så seglade vi in mot Långedrag, till Saltholmen där Gasten brukar bada med sin syster i Göteborg och där kusinens X just lämnat sin båtplats för semestern. Vi fick låna den, natten då Bohuslän skakades av århundradets åskoväder, vilket vi knappt märkte i den skyddade hamnen. Vi var på grillparty hos kusinen Karin och hennes Hasse, och sen gick vi och la oss i båten efter att ha tittat på blixtarna så långt bort att det inte gick att räkna ut avståndet mellan blixt och knall. Att det blåste 35 meter per sekund alldeles nära, ute vid Vinga den natten märket vi inte av.

Så åkte gasten hem nästa dag och brorsan och hans kinesiska nätvän mönstrade på. Hon hade aldrig sett havet förut, men fixade det väldigt bra, även om hon blev trött av vågorna och somnade på vägen upp till Åstol. När vi anlände satt hela öns befolkning på piren och väntade på att marinen skulle spränga en mina som hittats i vattnen utanför. Vi gick in och la oss utanför en båt där frun oavbrutet talade i mobil med sin mamma, som var förtvivlad för att husdjuret av en eller annan anledning måste avlivas. Besättningen hoppade iland efter tilläggningen, gick ut till piren, men kunde bara svagt iaktta en poff, när minan sprängdes. Senare på kvällen mötte jag kvinnan på kajen, hon talade fortfarande med mamman.
Åstol är ett fascinerande gammalt fiskarsamhälle. Nu kändes det dock lite ödsligt.

Den kulturella närvaron av författarinna Birgitta Stenberg och TV-avslöjaren Janne Josefsson kunde inte anas. Vädret var halvtaskigt och husen kändes halvbesatta. Perrys Bar ute vid rökeriet som blivit restaurang vid sidan av fiskaffären, drog ett par tre kunder och ingen ville sitta på de trendiga men fruktansvärt obekväma betongmöbler som var under uppförande på pirspetsen. Mest spännande var den konstgjorda badstranden, med vattenrutschbana och sandstränder och en bössa att lägga pengar i när man badat. Utanför låg den gamla betongavsatsen som förr användes för att dumpa sopor och avföring i havet. Den är numerad pensionerad. Nu står den som ett kulturminnesmärke över forna tiders sedvänjor, som en balkong ut mot havet.

Vi lämnade brorsan och kinesiskan på bryggan i Marstrand, så han kunde visa fästningen och farfars födelseort för henne. Så gick vi norrut mot morbror Ragnars hus på Hovenäset, där vi serverades grillat kött efter en tur i gummibåten, som lillasyster körde med bravur. Här fanns också kusin Svante med familj runt grill och bord.

Tidigt nästa morgon kastade jag förtöjningarna, medan hon fortfarande sov i förpiken. Allt medan sjön växte sig högre undrade jag hur hon mådde där framme. Men halvvägs dök hon upp i ruffen, vinkade glatt och gick och la sig att läsa igen. Framåt eftermiddagen nådde vi fram till målet för resan, Ramsö i Kosterskärgården, där vi har ett halv hus vi brukar vara någon vecka varje sommar.

Ramsö Yacht Club, RYC, ordnar sedan 21 år tillbaka, en regatta för klassiska segelbåtar. Men inte för tjusiga totalrenoverade finbåtar, utan för bruksbåtar, många gånger bevarade genom plastning utvändigt. Helgerån anser klassikbåtarnas fanatiska vårdare från Bassholmen och andra hemvister för träbåtsdyrkare. Men på Ramsö har Dan Wennerby och hans vänner i Sörstua, drivit upprustningen av det gamla räddningskryssarhuset i asbest, samlat vänner och entusiaster i en årlig regatta, sista helgen i juli. En gång har jag vunnit med vår plastade Krantzjulle, byggd för nästan hundra år sen på Åstol. Död sen många år, om inte glasfiber och polyester existerat som båtkonservering.

Jag sjösätter kanske vart fjärde år nuförtiden, och dränker borden i linolja vare gång. Hon verkar finna sig bra i den behandlingen. När vi vann, då var det dock på walkover, eftersom oplastade Måvan inte var med.

I år blev det dock ingen segling. Vi hann inte upp i tid att sjösätta, vännerna kom inte nu, eftersom de avvaktade Sörstuas 40-årsjubileum som gemensamt sommarnöje senare i sommar, och Måvans besättning var inte heller fulltalig.

Så det blev roddtävling, utan vinstmoment, till Ränneskär mittöver, där matsäck avåts gemensamt. Dit och på hemväg hälsade sälarna på oss med huvudet ovan vattenlinjen vid Rödskär, där vi rodde in mellan de grund som normalt är sälarnas solklippor.
- Nu är det dag för nästa generation tar över RYC-regattan, tyckte tävlingsgeneralen Dan efteråt.

Kanske är det dem, kanske några andra. Men faktum är att detta nog är den enda segeltävling där status eller pengar inte spelar någon roll, bara seglingsglädje och gamla traditioner. Plastade allmogebåtar lever här ett kanske evigt liv, långt längre än perfektionisternas klassiska träbåtar. Detta är en tradition som verkligen förtjänar att få en fortsättning, oavsett generation.

Så åkte jag hem med lillasyster, seglade ner i kuling till Gluppö, Väderöarna och Malö Strömmar där ovannämnde Dan hittat en höstplats för Hafsorkestern vid färjan till Ängö. Hon får ligga på land på Dragsmarks Varv, mittemot Evert Taubes ö, så går vi kanalen hem nästa sommar.