Vind i seglen ska man ha.

Vid Måsknuv blåste kepsarna av. Och alla våra smarta planer sprack. Först skulle det blåsa nordost och framåt kvällen vrida till ost hade vi hört på väderrapporten kvällen innan.

Ingen av oss hade seglat 24-timmars tidigare. Dan hade tävlat med Mälar 22 tills de upptäckte att alla ändå seglade ifrån dem, så de gick ut och la sig i en fin vik över helgen i stället. Och jag, skepparen på Hafsorkestern, hade torrseglat tävlingen i Nacka Strand i februari. Den gången hade jag sällskap av en erfaren Gotland Runt-seglare, och vi la ut perfekta halvvindssträckor, för det hade vi lärt oss att det var det man vann distans på. Distans enligt punktabellerna är det tävlingen går ut på att segla. Vi skulle ha vunnit stort om det inte voro för att vi seglat sträckor som inte funnos i tabellerna och vi inte hade kommit för sent i mål. Om inte om hade funnits, alltså.

Men nu fanns om en gång till. Nu i form av helt fel vind utmed kusten. Jag hade lagt ut tre fyra olika alternativa seglingrutter på datorn dagen innan. Men ingen av dem fungerade med den vind meteorologerna nu förutspått. Medan besättningen under uppmuntrande tillrop hissade upp den svindelsjuke skepparen i masten för att i sista stund dra åt mellanvantskruvarna jag missade vid påmastningen, växte planen fram. Vi satsar på ostvridningen i kväll. Vi länsar hårt söderut, så kan vi slå nordost tillbaks i kväll när vinden vrider.

Sagt och gjort, efter ett par revningsövningar kom vi iväg hyfsat i tid söder ut över Mysingen. Det gick himla behagligt, trots att vindmätaren visade runt 10 msek. Nystekt kabanoss och potatissallad gjorde seglingen behagligare och halsen varmare. En båt snett bakom oss, som vi höll hyfsat undan för.

P1-vädret missade vi efter lunchekot, men kustvädret i VHF hörde vi ett par gånger. Inte ett ord om någon vridning till ost. Möjligen lite avtagande framåt natten. Om vi fortsätter så här hela kvällen kommer vi aldrig att hinna kryssa tillbaka till i morgon, insåg vi. Om vi kan ta några punkter med sammanhängande tabelldistanser på några slag utanför Utö, kanske vi kan göra något smart i alla fall. Ner med ett rev och ut runt Måsknuv.

Vindmätaren pekade plötsligt på 13 och vågorna steg höga. Visst skulle vi kunna kravla fram till mastfoten och ta ner ett rull till, och visst skulle vi kunna segla utåt havet, till och med till den där fjärran meteorologbojen som var rundningsmärke 25-30 distans ut. Men det skulle inte gå fort och det skulle inte vara bekvämt.

Medan vår följeslagare glatt försvann i söder bestämde vi oss för att kryssa Mysingen tillbaka samma väg, sen ut till Norsten i yttersta havsbandet, för att där avgöra om vinden lagt sig tillräckligt för att göra nattsträckan sovbar ut till bojen där ute i havet.

Vi var fem man ombord. Dan som seglat Mälar 22:a, min bror Uno som 1968 tillsammans med mig seglat två veckor i Kryssarklubbens seglarskola på Gratitude, samt en vecka förra sommaren med Hafsorkestern, Isak som seglat en del och en halv vecka förra sommaren med Hafsorkestern, Richard, f d motorbåtsägare och segelinstruktör på sjöscouterna i Hammarby där mina döttrar går, samt undertecknad skeppare och nöjesseglare. Vi delade in oss i två vaktlag, med en navigatör och en styrman i varje lag, med fyra timmars vaktpass. Jag hoppade in där det behövdes och sov när det var lugnt.

Dessutom lagade jag mat. Jag hade fuskat och gjort en fläskfilégryta med créme fraiche, spetsad med kryddblandningen sambal, serverad med ris, vilket värmdes på spisen. Alla storknade utom Isak som sköljde av köttbitarna innan han åt.

När solen gick ner över Fjärdlång tog vi in ett rev och tände lanternorna. Att tända lanternorna i rätt tid, samt anteckna detta i loggboken, är den allra viktigaste regeln i 24-timmars, har jag förstått. Näst viktigast är att släcka dem. Gör man inte det blir man diskad.

Nu ska jag erkänna en sak som kanske gör att jag blir diskad i efterskott. Om det nu går att bli det. När jag tänt lanternorna gick jag runt och kollade att de verkligen lyste också. Det gjorde de i fören, men inte akterlanternan. När jag öppnade lyktan och tittade på glödlampan såg jag tydligt den trasiga glödtråden. Ingen reservlampa fanns ombord. Jag visste det, men letade ändå förgäves igenom alla tänkbara utrymmen två gånger.

Nu hade jag två alternativ. Ett: klättra upp i masten, i den allt grövre sjögången och skruva ur motorlanternans lampa hallvägs upp till toppen. Två: bryta tävlingen och gå in till Richards nybyggda bastu på Ornö.

Av två onda ting valde jag det tredje. Jag tog min batteridrivna handlykta och fäste den i akterpulpit. Och jag skrev inget i loggboken om det.

Nu var det ingen som hade ens möjlighet att se oss. Vi var helt ensamma ute vid Norsten när mörkret föll. Mörkernavigering är ju normalt en mycket fascinerande verksamhet, när man följer farleder, tolkar fyrkaraktärer och håller upp för ljusbojar och lanternor. Längst ut i havsbandet går man ju inte. Eller gick. Med den GPS-plotter jag köpte förra året kunde jag nu kryssa upp genom den grundfyllda Byttafjärden i mörkret utan problem. Visserligen märkte vi att det blåste för mycket för att ta vägen förbi Dämban till bojen ute i havet, så vi ändrade åter kurs inåt land och Ingaröfjärden.

Inne i ruffen hade vi också en PC med separat GPS, som man också kunde följa färden på, samt planera lite bättre med. Richard föredrog dock att jobba med båtsportkortet framför PC:n. Den traditionella kompassen blev i praktiken överflödig.

Men en otäck sak inträffade när jag mitt i natten vände in nedanför Gillinge. Plötsligt började den elekroniska kartan flytta sig fram och tillbaka 20-30 meter, just när vi skulle passera ett 2,3-metersgrund. På spåret på kartan syns efteråt ett zick-zack-spår. GPS är oerhört exakt 95-98 procent av tiden. Men de där sista procenten kan den hitta på de mest konstiga saker. Då gäller det att hålla tungan rätt i munnen.

På lugnt vatten inne på Nämndöfjärden gick jag och la mig. Det visade sig när vi efteråt analyserade dygnet över några köttbullar och stekta potatisar i hamn, att vi faktisk valt en perfekt rutt. Fast det visste vi inte då. Det var mer turen och omständigheterna som fick oss in på lugnt vatten under natten. Efteråt har jag läst att det är precis så man ska göra. När jag vaknade efter sex timmars sömn hade vi vänt på smult vatten, med vind på 3-4 msek, bytt vakt, och ändå seglat långt. Vi tog övermodigt vändan utanför Ornö tillbaka till vår start och målpunkt, Stora Rotholmen vid Gålö. Blev omseglade av en Shipman 28 med spinnaker (nästa år ska jag fasenimej skaffa en gennaker) och räknade ut att vi aldrig skulle kunna komma i mål i tid.

Men tillbaka inne på Mysingen kom vinden igen och trots att även en HR 34 gick om lyckades vi korsa mållinjen exakt på minuten klockan 12. Trötta, men en oförglömlig upplevelse rikare.