Med ankaret på svaj

Använd både kätting och lina om du ska ligga på svaj. Och alltid ett ankare som är tyngre än rekommendationen.

De råden delades ut på ett Kryssarklubbsmöte om svajankring i Nacka strand i oktober 2011.

Råden var SXKs Gunnar Silins, som för 12 år sedan köpte en så stor båt att svajankring många gånger blev enklare än att ligga mot land. Han har sedan dess ägnat mycket tid åt att sätta sig in i svajankringens problem. Men mycket av hans kunskaper gäller även för ankring mot land.

Generellt sett ställer ankring mot land mindre krav på ankarutrustningen av flera skäl. Dels förtöjer man oftast i lä av både vind och sjö. Dels är det relativt grunt. Dels är dragriktningen konstant (mer eller mindre). Och dels bidrar bottenlutningen förmodligen till att förbättra ankarets vinkel mot botten.

Alla dessa gynnsamma förhållanden saknas oftast vid svajankring.

Silins rekommendation: 40 m kätting samt 40 m lina. Kättingen behövs för att förbättra ankarets vinkel mot botten samt för att erbjuda fjädring, vid normala vindstyrkor. Linan behövs för att undvika att kättingen sträcks så hårt att det blir ett ryck. 80 meter totalt räcker för de allra flesta ankringsbehov. Linan ska alltså enkelt kunna skarvas i kättingen på lämplig plats, om man nu inte använder hela.

Han ville inte rekommendera ankarband vid svajliggning eftersom det är för stumt. Han hade räknat ut att om man ville ersätta kätting och/eller fjädrande lina med en ankarvikt som skulle glida på bandet ner till halva dess längd så skulle det behövas 75 kg för att uppnå samma fjädrande effekt! Han angav inte hur långt ankarbandet då skulle vara men Ankarolinan är ju 56 m.

En annan rekommendation var, för båtar över 8 m längd och med kätting: 5 ggr djupet inkl stävhöjden plus 1 båtlängd. Vid endast fjädrande lina ville han ha 10 ggr djupet!

En deltagare gjorde följande inlägg: Enligt en mycket erfaren seglare som skrivit en utförlig artikel i ”Practical Boatowner” så minskar kravet på kättingens längd med ökat djup. Han ritade upp en skiss på detta som såg övertygande ut. Enligt denna princip skulle följande beräkning användas: 3 ggr djupet plus 10 meter. Silins tyckte då att det var väl ungefär samma som han angett. Vilket ju stämmer om båten är 10 m lång.

Ankarets vikt tyckte han skulle vara en klass tyngre än tillverkarens rekommendation.

En vanlig svårighet för ankaret är växtlighet på botten. Han visade ett foto där hans eget 27 kg tunga Delta hade draggat vid provdragningen direkt efter ankringen. När han tog upp det var hela ankaret fyllt av en jättelik tångruska! Detta var vid Laxkroksholmarna som ligger strax väster om Hästskär som i sin tur ligger vid farleden söderut från Trosa.

Han rekommenderade f ö följande metod vid provdragning (med kätting):

1. Släpp ut så mycket kätting att ankaret når botten och lite till, men inte för mycket som då kan hamna ovanpå och sedan sno in sig i ankaret när den sträcks.

2. Låt båten driva några meter i vindriktningen och släpp sedan ut all kätting du behöver. Du kan ”störtankra” då, om du har den möjligheten i ditt ankarspel – det gör ingenting om all kätting hamnar i en hög, den kommer ändå inte att trassla sig. Du kan märka upp kättingen med buntband av plast, olika många och/eller i olika färger för var eller varannan meter.

3. Backa sedan försiktigt med motorn på tomgång tills kättingen är på väg att bli sträckt.

4. Lägg i friläge och låt båtens tyngd och kvarvarande fart sträcka kättingen men ändå ge ankaret chansen att gå igenom bottnens ytskikt.

5. Backa därefter återigen först på tomgång men sedan, under loppet av några minuter, med successivt ökat gaspådrag till ungefär halva maxvarvet. Om ankaret då inte draggar så sitter det antagligen tillräckligt bra upp till 15 m/s.

Olika metoder för att undvika att båten seglar vid svajankring:

1. Använd hel kätting eller åtminstone kätting närmast ankaret. Det bromsar rörelsen.

2. Ligg med aktern mot vinden.

3. Sätt upp ett ”ankarsegel” långt ned på akterstaget, skota framåt gärna mot ena relingen.

4. Lägg i ett bromsande ankare rakt ner från aktern.

5. Lägg i stället i det bromsande ankaret rakt ner från stäven.

6. Fäst ankarlinan i aktern och justera sedan med en hanfot i stäven så att båten får en viss fast vinkel mot vinden. Magnus Sterky hade inte lyckats använda denna metod på sin Maxi 999. Kanske hade han för stor eller för liten vinkel?

Om man ankrar i lä av en ö i öppen sjö, t ex Gotska Sandön, kan man få en besvärande rullning pga att vågorna går runt och träffar båten från sidan. Man kan minska detta genom att hänga en trekantig träskiva från bomnocken som är utskotad maximalt. Skivan är fäst med en 3-hanfot i hörnen och har en tyngd på några kg i ena spetsen. Den ska kunna vara ca 2 m under vattenytan och bromsar när båten lyfter bommen och sjunker ner med tyngden före när bommen går neråt. Det tar inte bort hela rullningen men minskar den avsevärt.

Magnus Sterky tyckte man skulle prova med en på varje sida (m spinnackerbommen).

Ankartyper:

Förmodligen är Bruce original bättre än kopiorna. Men SXK väst hade fått mycket bra testprov med en kopia.

Förmodligen är en rostfri Brucekopia bättre än en förzinkad kopia. Är antagligen mer noggrant utförd och har en bättre spets som kan skära igenom både växtlighet och hård bottenyta.

Bruce är framtaget för oljeborrplattformar där ankaret har en vikt av flera ton. Det är inte säkert att ankarets goda egenskaper är bibehållna vid en så kraftig nedskalning som för våra fritidsbåtar. Kan även gälla andra ankartyper och vid mindre skillnader i vikt.

Alla ankare med en spetsig plog blir bättre (och tyngre) om man kan sätta på extra vikt på själva spetsen, som då lättare kan gräva ned sig.

Ankartester:

Dessa är generellt opålitliga eftersom det är för många felkällor och/eller för orealistiska testförhållanden. Men ju fler olika ankartester man kan analysera desto trovärdigare kan en utvärdering naturligtvis bli. Gunnar Silins har granskat ett otal tester i olika svenska och internationella båttidningar.

Silins sammanfattning av de ankartester han läst och hans egna efarenheter:

*) i sandbotten

Slutligen berättades om ”Roslagsankring” vilken lär ha praktiserats av vedskutorna, antagligen när de fick motvind. Man ankrar utmed en strand som ligger i vindens riktning. Stäven är fäst i land med en mycket lång lina mot vinden och ankaret läggs tvärs ut från stäven (och stranden). Här kan man ligga säkert tills vinden vrider och det är dags att fortsätta färden.

På ankarmötet med SXK ställdes också frågan vad Gunnar Silins ansåg om att ankra med dubbla ankare.
Han ville inte förorda det av två skäl:

1. Det är inte alls givet att du får större hållkraft än med bara det ena ankaret.
2. Det är krångligt att ta upp två ankare, i synnerhet i ett eventuellt kritiskt läge.

Han visade med en skiss två skilda metoder för dubbelankare. Dels att lägga ankarna i olika vinklar från stäven, som ett V. Dels att fästa ett ankare i bakändan av ett annat så att de ligger på en linje.

I det första fallet blir effekten antagligen att båten ändå bara belastar ett ankare i taget eftersom vinden hela tiden vrider och båten kanske dessutom seglar på riggen och drar med stäven omväxlande åt ena och åt andra hållet. Alltså ändå ingen ökad hållfasthet jämfört med bara ett ankare.

I det andra fallet är det svårt att på ett bra sätt kunna fästa linan/kättingen till ankare nummer två. Det bör ju fästas i bakkant av ankaret närmast båten. Risken är stor att ankare nummer två därmed försvårar för ankare nummer ett att få bra fäste.

Ytterligare om Bruce-typen (kallas för resten ofta för stukankare):
Vid steniga bottnar finns en risk att en lagom stor sten lägger sig i ankarets "skopa" och hindrar detta från att få ett bra fäste. Det blir dessutom väldigt tungt att ta upp. Flera mötesdeltagare vittnade om att ha råket ut för detta, inklusive jag själv.

Hur gör man när ankaret har fastnat i en kabel eller bryggkätting ? Om man orkar lyfta kabeln till ytan är det naturliga att ta båtshaken och lyfta kabeln från ankaret. Men hur lyfter man sedan kabeln från båtshaken? Bättre då att kasta en lina utanför kabeln som man fiskar upp på insidan med båtshaken och sedan lägger fast. När man lyft kabeln av ankaret räcker det att lossa rätt ände av linan.

Med ett Bruceankare kan man i stället prova att först lyfta så mycket man orkar och sedan hastigt släppa ner ankaret igen. Eftersom formen på ankaret gör att det "seglar" snett genom vattnet kan det då släppa taget om kabeln/kättingen, som sjunker aningen långsammare. Jag har själv lyckats med detta några gånger, dock inte på första utan på andra eller tredje försöket. Det är viktigt att båten efter släppet inte drar ankaret åt fel håll så att det fastnar på nytt.

Fler tips om ankring står Lars-Anders Westlin i Kryssarklubbens båttekniska nämnd för.

Vid pennan

Anders Egerö

På sin hemsida berättar Gunnar själv om vilka ankare han använder själv på Eilean of Rhu:

Simpson-Lawrence 1500 W elektriskt ankarspel
Delta 27 kg huvudankare med 60 m 10 mm kätting
CQR 22 kg reservankare med 60 m kätting/lina
Stockankare 35 kg ’när allt gått åt h-e-ankare’ med 20 m 14 mm kätting och 40 m 25 mm tross
Bruce 15 kg akterankare med kätting och 56 m ankarband

Läs också gärna hela historien om deras fantastiska medelhavsresa.