Fullt ös mot ARC-starten

More 55 Athene med ung besättning kämpade väl, seglade fort och nådde Las Palmas på 100 timmar.

I förra veckan mönstrade jag av More 55 Solid White efter att ha seglat med till Las Palmas inför ARC-Rallyt över Atlanten. Igen står jag dock över Atlanten, tror att det blir för långrandigt. Seglingssuget fick dock sitt på 700 sjömil, från Gibraltar till Las Palmas rådde i år igen mycket vind, som mest 34,6 knop och jag fick på nytt vånda när vindvrid gav djup slör och risk för gipp. Räddningen blev att skära och kovända när kursen pekade mot Västindien istället för Kanarieöarna.

Gibraltar Rock är ett landmärke av rang, men ofta dolt i dimma, som när vi lättade i svag vind.

Att segla i hård vind på djup slör nära läns. är alltid obehagligt, en ofrivillig gipp, en kinesare, kan knäcka bommen om sjön får båten att falla 30-40 grader, mörker råder och det enda man kan styra på, är vindvinkeln i nacken. Lite fegt, men klart lugnare, blev att låta autopiloten ta över och vaka över vindvinkeln.

I år igen väntade vi en extra dag i Gibraltar, ett lågtryck skulle passera. Två av de fyra Morebåtarna fick dock kryp i kroppen och lättade trots prognosen. De fick i gengäld köra motor i motvind i två dygn för att slippa kryssa och hålla tidtabellen. På Solid White var skeppare Nicholas Rolander klokare och tajmade lågtrycket - vi motoriserade bara första dygnet och i måttlig motvind. På andra natten vred vinden till väst, vi kunde sätta storen och sträcka på rhumbline. Men regnet vräkte ner, vinden ökade och att styra då lockade inte och var heller inte behövligt. Alltså fick autopiloten gärna göra jobbet, medan jag kurade under sprayhooden och kollade plottern för mötande fartyg.

Tidvattnet i Gibraltar Sund skapar strömkanter, toppig sjö och satte med hela 4,2 knop rätt emot oss.

Snart blev vädret fantastiskt - sol, 20 - 25 knops vind, som vred till nordväst och nordost. Det sista betydde dock platt läns och alla som seglar, vet hur vansklig den vinkeln är. Samtidigt ville skeppare Nicholas hålla oss hyggligt nära rhumbline och det betydde i sin tur gippar. Vilket lät vanskligt i så mycket vind. Men Nicholas hade koll, hade tagit in två rev och hade halvt inrullad fock från första kvällen. Alltså hade vi lite segel, och med planskotad stor och sakta kovändning, gick manövern smidigt med små krafter. 

Detta är essensen med oceansegling - sol, stark vind, blått hav och sagolik gång med surfar på 15-16 knop.

På dagarna kunde jag inte hålla mig från att styra. Med en infallsvinkel på 120 - 140 grader, var det klart givande att ratta More 55:an med sin bredd på hela fem meter och surfvillighet. Och till min belåtenhet styrde jag stadigare och snabbare än autopiloten. Och yes, det gick galant att lotsa båten, jag låg före, styrde inte för lågt när vågorna ville ge gipp, och inte för högt och få en broach. Det gällde att röra ratten lite och följa med med måtta när båten ville lova eller falla. Bara två gånger stallade rodret, skakade kraftigt när vattnet släppte.

Av bekvämlighet lät vi ofta autopiloten styraoch det klarade den fint medan vakten spanade efter möten.

Bäst var nätterna. Att styra eller gå vakt i flödande månsken, 22 graders temperatur och vinden in akterifrån var himmelskt. De timmar jag rattade, gick tankarna till Volvo-Ocean seglarna, som startade från Lissabon två dagar efter att vi lättat från Gibraltar. Skulle de hinna ikapp oss och hur hade de det ombord? Jag anar att de hade det mycket kämpigare med segelbyten och ständigt trimmande. Vilka seglare! Vi såg dock inga VO-båtar, inte ens på plottern, alltså kunde jag inte vinka åt min favorit i racet - Bouwe Bekking.

En fördel med More 55 är prestandan. Fartvänligt skrov, djupt roder, tung blyköl ger lystna seglare en kick.

Tredje och fjärde dygnet blev händelselösa, vi gick våra vakter, dag och natt flöt ihop, tiden upphörde, det spelade ingen roll vad UTC var. Solen gick ner vid sex, och månen började lysa starkt vid åtta, om inte moln skymde. Då var nätterna som i en säck och instrumenten drogs ner på minimum. Bara blänket från sidolanternorna störde och en fungerande tricolor i masttoppen hade varit fint. Även en överstor avskärmning till akterlanternan, som skeppare Nicholas förutseende fixade, behöver More 55.

Att leva ombord på en krängande båt har sina sidor. En hand för dig själv och grepp gäller när man rör sig.

Skeppare Nicholas Rolander är en befaren seglare från Falun. Han skeppar även över Atlanten, har kört Swan 48 i Tall Ships Race och gastat en vinnande X-362. Igen kändes det bra med en ansvarig ombord med koll på vädret och vaktschemat. 

En trevlig ingrediens på seglingar brukar vara maten. På den punkten var Solid White förberedd av First Mate Hampus med frysta rätter. Enda haken var att ingen tog tag i uppgiften. Först efter två dagar, började min matklocka ringa, varpå Nicholas och jag turades om att brassa skaffning. Men ett mål om dagen räckte, jag mådde jag bara bra av mindre mat än hemma, och kom på att segling är bästa bantningen. Samtidigt mindes jag transport med racers, där frystorkad sörja stod på matsedeln dag efter dag. Så är det för VO-seglarna och hur den maten smakar, har Martine Grael på Brunel bloggat målande om. 

Fartygstrafiken var gles, men denna VLCC-tanker kom ikapp oss på konvergerande kurs - och väjde.

Seglar du med More behöver du dock inte bekymra dig om vikt på maten. Över Atlanten serveras två mål om dagen till tio personer i två veckor- cirka 280 omgångar mat. Som besättningen fixar. Den delen av Atlantseglingen låter i mina öron som den kanske största utmaningen.

I konceptet att segla med More ingår också att vara rädd om båtarna. Således gäller regeln att inte pressa. För mig som gillar att stå på, tog det först emot lite att inte kunna slå ut rev och få surfa på vågorna. Men bättre safe än sorry. Att inte sätta gennakern störde mindre, minnet från tidigare seglingar med 55:or, är att genakertn är plan, svår att fylla och bara fungerar med 100 - 120 graders infallsvinkel. Annars faller den ihop och virar sig kring förstaget ..

Nicholas Rolander har för vana som skeppare att ta solhöjden och plotta kursen ifall elektroniken krånglar.

I år var vi bara fyra ombord, vilket gav chans till mycket styrning. Men skam att säga, lät även jag, som sagt, autopiloten styra mycket - bekvämligheten segrade. Lite illa var det att autopiloten toppade 17,9 knop. Nicholas nådde dock 19,2 knop på ett av sina pass. 

- Hade du hängt på över Atlanten på ARC:en hade det blivit annorlunda. Med tio ombord kan vi köra hårt - full stor, och gennakern på spinnakerbom i lovart. Då kan farten bli ännu högre, förklarade Nicholas.

Hans ord fick mig igen att fundera på om Atlanten lockar? Många menar att det är äventyr och ger status. Men jag är skeptisk, tror två veckor till havs blir för långt med för lite kappsegling. Skulle jag få lust, kunde en toppad, fullsatsande More 55 med stark besättning vara roligt. Men frågan är förstås om jag platsar - vem väljer en pigg pensionär före en flink 25-åring? 

Programmet MaxSea ger en mängd data att analysera plus ett tydligt sjökort. Här har vi gippat mot Las Palmas.

På morgonen efter ankomsten fick Solid White en plats vid den palmklädda tjusiga kajen Muello de Deportivo, med de andra tre 55:orna nära. Där låg också övriga stora båtar förtöjda inför ARC-Rallyt och efter besök på svenskbåtar och ombord igen på Solid White, kände jag stämningen och förväntningarna och lite sug att segla över. Många båtar hade redan ARC- flaggorna i riggen, plus flaggning över topp. Det skruvades,  stuvades fejades, förbereddes och säkerhetsbesiktigades på båtarna, det sista en procedur lik den på Gotland Runt.

- Kraven följer internationella reglerna och om något inte stämmer, ger jag råd/förslag. Ingen förbjuds att starta, ansvaret vilar på skepparen, berättade Roger Seymour när han besiktigade Solid White.

Stämningen och gemenskapen i ARC-Rallyt går nästan att ta på när man strövar runt bland båtarna inför starten.

En behållning med segla med en skeppare som Nicholas, var att få dra historier från haven. Vi sånär tävlade om vem av oss, som varit med om värsta och bästa seglingarna. Och vi var helt överens om att livet vore tomt om vi inte varit seglingsfreaks. Dessutom spånade vi om bästa båten för havssegling: En modern, rymlig och surfvänlig båt som More 55, en stöddig Swan lik den 48:a, som Nicholas skeppat?  Eller en solid snabb nyare Orustbåt, ett koncept som jag håller högt. En dag ska vi sitta ner, spåna och skissa på den perfekta långfärdsbåten. Eller också kommer hans besättning på Atlanten på hur den perfekta cruisern ska vara, de kommer att ha tid.

Säkerhetsbesiktning på Solid White med Nicholas Rolander, Roger Syemour från ARC och Fredrik Olsson, More.

Unge Gustav skeppade Athene till Las Palmas och har en klar åsikt om vilken båt man ska segla i ARC-rallyt.

Innan jag mönstrade av i Las Palmas ledde min yrkesnyfikenhet till att fråga ett par av skepparna på More-båtarna, varför de tagit på sig uppgiften. Nöje eller jobb? Min slutsats är att de längtar ut på havet. Någon är ung, student och seglare och då är valet solklart - härligt seglarliv i solen och trevligt umgänge med människor, är lika lockande som lärorikt under en vinter.

Ett par skeppare har nått medelåldern, har eller har haft firma och har familj. För dem är skeppandet en paus från vardagen och ett tillfälle att hålla sjökunnandet vid liv. Någon har tagit ut tjänstepensionen, slutat jobba och lockas av livet som skeppare i ett par månader. Mest intressant tippar jag blir att följa kroatiske skepparen, tillika seglingsdomaren Vladimir, som ska ta More 55 Athene över Atlanten. Hur klarar han, som är van att döma banseglingar i Kroatien, att vara värd för tio äventyrssugna svenskar i olika åldrar? Det blir en bra story att följa på årets ARC-Rally - om inget oväntat händer före start.

 '

Göran Westerberg ska över igen med sin Najad 460 Ellen.

Från söndag kan du följa de 19 svenska båtarna på ARC:en och särskilt familjen Cecilia och Robert Hellner med två skolbarn från Hovenäset i deras Hallberg-Rassy 42F  Indian Summer. De kom till Las Palmas i juni, tänker segla tillbaks dit till våren och håller skola ombord. 

Men Göran Westerberg med sin Helen, planerar att inte planera, att ta dagarna med ro när de korsat Atlanten med Najad 460 Ellen för andra gången. Helen tar dock flyget över den här gången.

En återhållsam vecka kanske blir två med fullt ös nästa år.

Curt Gelin